Fotbollen är demokratisk
Alla har ju inte möjligheten att följa fotboll direkt på plats i England, men Anders Bengtsson konstaterar att supporterskapets svidande sida nog är ganska lik även åtta tidszoner bort.
Den eminenta skribenten, liverpoolsweden.com-kontributören och nu även Londonbon, Stefan Elofsson, studerar i London. Därmed har han drygt en handfull med möjligheter att skåda fotboll när den är som bäst. Vill han sjunga med Spursklacken när de hånar Sol Campbell kan han göra det. Vill han hellre beskåda hur världens kanske rikaste klubb lyckas med konstnumret att inneha vad som förmodligen är Englands sämsta fotbollsplan för tillfället är det bara att åka till Stamford Bridge. Så frågan är om inte London är som en sjunde himmel om man älskar fotboll? Förmodligen blir svaret positivt.
En annan fråga man kan ställa till sig själv är om det faktiskt finns någon annan stad i Europa som kan stoltsera med hela sex lag i högsta divisionen. Runt hörnan men på olika sidor av floden Themsen har Stefan oavsett om han tar tunnelbannan eller använder fötterna, Craven Cottage, Highbury, Stamford Bridge, White Hart Lane, The Valley och Upton Park. Som en liten krydda på fish and chipsen finns möjligheten att stämma med i The Travelling Kops allsång och faktiskt skåda Europas bästa klubblag när de spelar i de brittiska öarnas huvudstad. Om jag är avundsjuk? Det får man nog säga.
Själv studerar jag i Perth, Australien. Staden som många refererar till som världens mest isolerade stad. Samma stad som har drygt 300 mil till nästa stora stad och är ungefär så långt från Premier Leaguefotboll som man kan komma. Exakt samma stad som ligger i ett land där kricket är nationalsporten. En sport som kräver sju timmars segande innan en vinnare kan utses. En sport som har så komplicerade regler att kommentatorerna ibland sitter och hittar på, vartefter hela nationen blir grundlurade. En sport som televisionen prioriterar sju dagar i veckan och därmed placerar fotbollen på avbytarbänken. Det är verkligen down under i flera bemärkelser. Nämnde jag förresten att jag var avundsjuk på Stefan?
Men finns det en vilja så finns det även en lösning. Efter att ha spenderat mer än ett par dollar på åtskilliga rökiga sportbarer i västra Australien insåg jag att det var dags att leta efter nya lösningar. För en studiemedelsponsrad femhundring i månaden insåg jag att jag faktiskt kunde sitta hemma i min egen soffa, i sömniga Perth, och bevaka passionen i mitt liv. Foxtel, Australiens motsvarighet till Canal+, visade sig vara lösningen. Ett telefonsamtal senare och jag hade fem matcher från Premier League live varje helg, Champions Leaguefotboll på vardagarna och nu på lördag ser det ut att bli direktsändning av Liverpool-Manchester United i FA-cupen. Så staden som bokstavligen talat exploderade i början av 1900-talet när några engelsmän hittade guld i de närbelägna gruvorna gör nu att tillvaron för undertecknad blivit både fantastisk och fruktansvärd. Fantastisk när Liverpool lyckas vinna mot ett uddlöst Wigan utan att imponera för fem solblekta cent. Fruktansvärd när man inser att vi inte har en enda anfallare som kan göra mål.
Med fläkten som surrar i bakgrunden och med flugorna som slickar i sig av min svett har jag spenderat på tok för många kvällar på sistone i ett nästan paralyserat tillstånd framför tv:n. Jag har erfarat ett känslomässigt tumult som jag inte ens önskar en Manchester Unitedsupporter. Men det är aldrig någon som lovat mig något annat. Det ingår liksom i paketet. Man får se det som en smäll på käften. Det är bara att resa sig och komma tillbaka en annan gång. Det som inte dödar härdar.
Men det tär onekligen på en att med jämna mellanrum få den där käftsmällen. Kommentatorerna har pratat om hur Liverpool saknar en riktig målskytt av klass för att i meningen efter spekulera i huruvida Liverpools tuffa spelschema är anledningen till att laget inte lyckats prestera så bra som man borde göra. Ett självmål av Xabi Alonso i 88:e minuten svider garanterat lika mycket i London som det gör i Perth. Säkerligen är det lika frustrerande för en arbetslös själ som för en intenationell student att konstatera att Liverpool aldrig kan döda en match. Men det är väl det som är det sköna. Fotbollen är demokratisk.
Tidsskillnaden mellan London och Perth är åtta långa timmar. Detta innebär att en Canal+-avspark klockan 16:00 hemma i Svedala blir till en 23:00-avspark i Australien. Därmed har jag givetvis slutat att gå ut på helger vilket gör att mina vänner är blygsamt förtjusta. Men ibland är det ännu värre. I onsdags ställde jag klockan på 03:50, drog på mig en röd tröja med ett Reeboktryck på bröstet och satte mig yrvaken i soffan för att beskåda Charlton-Liverpool. Så med åtta timmars tidsskillnad, ett par tusen mil, och förmodligen trettio grader Celsius emellan oss, stod Stefan och jag inför samma öde.
Ungefär samtidigt som den heta solen stegrade bortom horisonten down under och kvällen blev till natt i kylslagna London konstaterade både Stefan och jag att vårt lag hade förlorat. Stefan hade betalat 25 pund för att bli frustrerad. Själv betalade jag med en natts sömn. Det är inte så jäkla lätt att knoppa in när ens kärlek gjort en besviken. Och då spelar det inte heller någon roll om du bor i London, Liverpool eller Perth.
