Inför åttondelsfinalerna

Anders Bengtsson guidar oss igenom den kommande fotbollsfesten i Europa genom att granska åttondelsfinalerna i Champions League.

Då var det dags för de där fantastiska kvällarna igen. Det är i ärlighetens namn i grevens tid. Äntligen blir tisdagarna och onsdagarna åter dagar att se fram emot. Eller att fullkomligt våndas över. Kvällarna där förtvivlan lika fort som den infann sig kan förvandlas till fullständig eufori. Och sen till förtvivlan igen. Det är komplexa känslor som kommer att spridas runt omkring i Sverige, Europa och världen. Vissa kommer att jubla, andra kommer att gråta. Men de fantastiska kvällarna är äntligen tillbaka.

För nästan nio månader sedan föddes något vackert. När Liverpool lyckades med det omöjliga och vände 0-3 till 3-3 på sex magiska minuter och sedan vann mot AC Milan på en ytterst dramatisk straffläggning återföddes Champions League. Det var så vackert. Ännu mer var det oväntat. Men framför allt var det viktigt. Så oerhört viktigt. De relativt försiktiga finalerna som vi blivit tvungna att titta på är nu ett minne blott. Natten i Istanbul har gjort att Champions League åter smakar gastronomiskt i munnen. Det gav liksom en god eftersmak. Ja va fan, det nästan vattnas i munnen. Smaka på Chelsea – Barcelona. Som pilgrimsmusslor. Arsenal – Real Madrid då? Som ett gott dessertvin. AC Milan – Bayern München. Lika uppiggande som en espresso. Det är ett smörgåsbord uppdukat och det är bara att njuta. Och det bästa är att det bara är sextonsdelsfinalerna som är serverade.

Av de sexton lagen som i veckan påbörjar sin resa mot Paris och Stade de France den 17 maj är somliga tämligen favorittippade, andra är luriga underdogs. Men egentligen spelar det ingen roll. Allting är möjligt och ingeting är omöjligt i Champions League. Det visade Liverpool förra året, Porto året innan. Ska det bli tredje gången gillt som ett icke favorittippat lag lyfter den silvriga Champions Leaguebucklan eller blir det som alla oftast tror, ett av de stora lagen?

Ajax-Inter

Utan att ens tänka tror jag att Ajax, som förmodligen är det sämsta laget kvar i årets upplaga vid sidan av Rangers, åker på ordentligt stryk av formstarka Inter. Inte ens pånyttfödda Marcus Rosenberg kan hjälpa Ajax och formen i Eredivision talar för sig själv. Som det ser ut för tillfället blir det knappast spel i UEFA-cupen nästa säsong för Amsterdamlaget. Samma öde är ingen omöjlighet för Rangers. Rangers, som verkligen är Glasgows andra lag numera, har redan sparkat sin tränare, Alex McLeish, (som konstigt nog ändå stannar tills säsongens slut) och laget ligger just nu på en fjärde plats i skottska ligan. En liga som för övrigt är så usel att den innehåller lag som inte ens hade vunnit över BK Häcken om de spelat i Allsvenskan. Det innebär givetvis att Villareal och Inter inte behöver göra mer än att ställa ut fotbollsskorna på gräset för att vara i kvartsfinal.

Arsenal-Real Madrid

Mer än så behöver dock Arsenal göra som på tisdag åker till Madrid för ett möte med ett gäng galacticos. Gilberto Silva gick häromdagen ut i media och sade att han inte trodde att det skulle vara någon omöjlighet för Arsenal att upprepa Liverpools bravader från Istanbul och kamma hem hela skiten i Paris. För Arsenals del är det möjligtvis den enda chansen att få deltaga i Champions League nästa år, för just nu ser det inte ut som Arsenal klarar en fjärdeplats i ligan. Men visst känns det som en omöjlighet? Arsenal hade inte ett vettigt avslut mot Liverpool i tisdags och det känns mest som Gilberto Silva lever i en drömmares värld. Arsenal är alldeles för tama i år. Till och med för dåliga. Wenger må vara världens bästa tränare på att göra talanger till storspelare men tajming är inget som den ofta så filosofiska fransosen bemästrar.

Många tjatar om hur mycket Arsenal saknar Patrick Viera, och det gör de rätt i. Tittar man på statistiken från gruppspelet kan man se att Arsenal tacklade minst av alla lagen, åtminstone tyckte domarna det. Endast 72 gånger fick man en frispark emot sig, jämfört med Rangers som fick markera vid frisparkar 146 gånger. Att samtidigt sälja sitt lags kapten, Patrick Viera, och satsa på ungtuppar som ersättare i form av Diaby, Fabregas och Flamini kan inte anses som något annat än ett stort misstag. Ett misstag som kommer att kosta. Det behövs en spelare som kan ta de där tacklingarna. Men om några år kan din dröm bli sann Gilberto. Men bara om din lagkapten stannar. Just nu är det bara en utopi.

Real Madrid har däremot visat sig vara ett bättre lag på senare tider. Robinhio har börjat leverera, Zidane har hittat tillbaka och till och med defensiven har börjat klaffa. Egentligen behöver bara Tierry Henry ha en hyfsad dag för att avgöra en match, men inte ens han kan vinna mötena mot Real Madrid då både defensiven och mittfältet i Arsenal bara håller medioker klass för tillfället. Grattis Real Madrid, ni är i kvartsfinal.

AC Milan-Bayern München

Vem som når kvartsfinalen mellan AC Milan och Bayern München är som att välja mellan pest och kolera. Bayern dominerar Bundesliga än mer än vad de gjort på många år och AC Milan blandar och ger i Serie A. Ibland spelar de magnifikt, speciellt när Schevchenko är på sitt bästa humör, vilket han varit hela sex gånger i gruppspelet. Men ibland spelar Milan osäkert och nästan dåligt. Backlinjen har en av de högsta medelåldrarna i Europa och man behöver inte heta Lasse Lagerbäck för att lista ut lagets svaghet. Och det tror jag att Michael Ballack gör. Bayern är alldeles för svårslagna och har vunnit 17 av sina 22 matcher i Bundesliga i år.

Weder Bremen-Juventus

Det andra tyska laget som spelar i veckan fick även de italienskt motstånd. Werder Bremen borde förlora mot suveräna Juventus och kommer fömodligen också att göra det. Bremen får hoppas att Johan Micoud, som slagit flest assist i turneringen, kan utöka sina fyra målgivande passningar och hitta Miroslav Klose eller Ivan Klasnic någonstans där uppe. Men vad som måste vara oroande för Bremens tränare Thomas Schaaf är att Zlatan, Trezeguet eller Del Piero inte ens behöver ett målpass för att göra mål. Bremen har endast tagit en poäng av de senaste sex möjliga i Bundesliga och formen pekar åt alla andra håll än uppåt. Men som sagt, ett litet utropstecken för frisparksspecialisten och fransmannen Micoud som kanske lärde sig konsten att slå vackra frisparkar av Zidane när de spelade tillsammans i Cannes innan de gick skilda vägar. Men tolv insläppta mål för Bremen i gruppspelet är alldeles för dåligt mot stabila Juventus.

Lyon-PSV Eindhoven

Gérard Houllier gled in på en räkmacka när han övertog tränarrollen i Lyon för snart åtta månader sedan. Laget har fullkomligt dominerat den franska ligan under de senaste åren och bara Houlliers märkligt dåliga känsla för att köpa spelare hade kunnat stoppa Lyon för att fortsätta sitt segertåg. Men nu har inte Houllier gjort några riktigt dåliga köp och med världens bästa frisparksläggare i laget, Juninho, är Lyon kanske det lag som imponerade mest i gruppspelet. Lyon har en gedigen trupp, gjorde näst mest mål av alla lagen i gruppspelet med 13 mål (Barcelona 16 st) och en rad spelare som kan avgöra en match. Sylvain Wiltord, Fred, Sidney Govou och inte att förglömma norrmannen som än så länge stänkt in fyra baljor i gruppspelet, John Carew.

Men om Houllier glider på en räkmacka så äter PSV Eindhovens tränare, Guus Hiddink, skorpor utan smör. Inte bara är han tränare för Australiens landslag, han är även en holländare som sett sina bästa spelare lämna klubben utan att få stålar från styrelsen att ersätta dem med. Robben och Kezman stack när Roman viftade med punden, Park Ji Sung tog steget över den engelska kanalen när Sir Alex Ferguson visade intresse och Lee följde snart efter när Martin Jol ville ha en ersättare för Erik Edman. Men det finns trots allt att ta av. PSV har i sin A-lagstrupp osannolika 48 spelare(!), snacka om bredd. Men ändå lyckades bara PSV göra fyra mål i slutspelet och konstigt nog släppte de in sex. Ibland är statistik rena rama grekiskan. Hur som helst så var hemmavinsten mot Milan avgörande och mycket av sin framgång stavas Guus Hiddink. Lyon har ständigt åkt ut i sextondelsfinalen eller kvartsfinalen de senaste åren, men i år har de en god chans att först slå PSV och sedan fortsätta till någon annas stad än Eindhooven för att spela Champions Leaguefotboll.

Chelsea-Barcelona

Chelseas säsong ser ut att bli stor, riktigt stor. Nästan lika stor som ryssens plånbok. Man vinner ligan för andra året på rad och man har oerhört goda chanser att vinna FA-cupen, dels för att de är en ruggig vinstmaskin, dels för att de fått en komfortabel lottning. Men jag kan inte se att Chelsea lyckas vinna mot kanske Europas bästa lag för andra året i följd och Frank Riijkards mannar kommer att vara mer än angelägna om att få sin revanch för förra årets uttåg ur Champions League. Egentligen var kanske Barcelona det bättre laget när de möttes i fjol men vad spelar det för roll när det handlar om fotboll?

Mötet mellan de båda giganterna blir dock svårare att förutspå då båda lagen har uppvisat dåliga resultat på sistone. Chelseas sköna förlust mot Middlesbrough var oväntad men saknad och det intressanta blir att se hur de repar sig från den lilla ”kris” som media så gärna vill understryka. Barcelona i sig förlorade mot Valencia häromdagen efter det att David Villa snyggt lobbat in det enda målet och Ronaldinhos frånvaro samt Samuel Eto’o deltagande i Afrikanska mästerskapen har visat sig vara svaret till dem som undrat vad som hände med laget som spelat den skönaste fotbollen i Europa under hösten och vintern. Nu är världens bästa spelare tillbaka och Barcelonas säsong kan och kommer att bli större än Chelseas.

Liverpool-Benfica

Det känns logiskt att avsluta med Liverpool. De regerande Europamästarna visade i gruppspelet att de är ytterst svåra att slå i Europa. Ett enda insläppt mål på fem gruppmatcher, inget mål insläppt på Anfield och inte ens ”the magic one”, som han själv så ödmjukt kallar sig, Mr Mourinho, har lyckats dyrka upp mittlåset Hyppia/Carragher. Med två raka vinster i ligan, därav en mot Arsenal på Anfield, borde Liverpools senaste dipp i form vara ur världen och självförtroendet tillbaka hos spelarna. Kan bara en av Cissé, Morientes, Crouch eller Fowler hitta nätet ett par gånger och hjälpa sina mittfältare i målproduktionen kan Paris mycket väl bli en verklighet. Jag menar allvar.

Benfica visade sig vara för bra för Manchester United och får inte tolkas som en för bra lottning för Liverpool. Laget gör många mål men släpper även in för många bakåt. Benfica gjorde fem mål i gruppspelet, släppte in lika många och det är uppenbart för vem som helst att laget saknar en stabil målvakt. Laget har också bevisat att de är betydligt bättre på hemmaplan än bortaplan. Tre vinster noterades på Estadio da Luz medan endast en poäng inkasserades på de tre bortamactherna. Mittfältaren och pådrivaren Geovanni kommer förmodligen att missa båda matcherna på grund av skada vilket är till Europamästarnas fördel. Sedan behöver bara Liverpool trycka på tutan, köra över till Calais, ta sikte mot Eiffeltornet, vända 0-4 i halvtid mot Barcelona, slå in straffarna och lyfta bucklan för sjätte gången i klubbens anrika historia. Varför vara blygsam?