Vilka spelare som skall representera respektive nation i sommarens fotbollsfest är klart. Magister Grafström kikar på trupperna, med fokus på Liverpool, och höjer ett och annat ögonbryn.
För stunden är det blott två saker som jag egentligen går och väntar på. Sommarlovet är en av dessa saker, och lovet kommer att vara ytterst välkommet när det infaller den 16 juni. Men som den fotbollsnörd man utvecklats att bli så är 9 juni ett långt viktigare datum. Då börjar nämligen VM.
Den sista stationen innan avspark avklarades i går, då det var dags för landslagsledningarna runt om i världen att fylla i exakt vilka som skulle få äran att representera sina respektive länder. Liverpool fick med totalt nio spelare, vilka några var självklara och andra något mer överraskande.
Tre av dessa nio spelare kallades till tjänstgöring hos Sven-Göran Eriksson, varav samtliga måste betraktas som mer eller mindre självskrivna. Steven Gerrard och Jamie Carragher har regelbundet kallats till landskamper de senaste åren och med tanke på herr Erikssons förkärlek att välja spelare från de större lagen i Premier League så är jag inte heller förvånad över att Peter Crouch fick åka. Spelare som Emile Heskey och Nicky Butt är tydliga exempel på allt taget i beaktande tämligen mediokra spelare som faktiskt fått chansen att starta i landslaget, bara för att de representerat Liverpool respektive Manchester United. Är någon förvånad över att dessa spelare inte längre är aktuella för landslaget sedan de flyttat till ”mindre” klubbar?
Nu kanske jag var en smula hård mot Crouch, killen har faktiskt en fullt godkänd säsong i Liverpooltröjan bakom sig. Bortsett från de första 24 (!) matchernas målproduktion möjligen. Han lyckades åstadkomma någonting ovanligt, nämligen att få Liverpool som lag att spela bättre trots att skickligare spelare försattes till avbytarbänken.
Skulle det vara så att Michael Owen och Wayne Rooney inte är friska nog att spela mot Sverige den 20 juni så kommer i alla fall jag inte att vara särskilt orolig över Crouch, så högt aktar jag inte honom som spelare.
Nä, utöver Crouch så är det egentligen bara en spelare som faktiskt skulle kunna tänkas vara överraskad över sin uttagning, och det är Jan Kromkamp. Marco van Basten riktade hård kritik gentemot holländaren sedan flytten till Liverpool, och redan före detta så hade han en mycket mörk höst i Villarreal bakom sig. Väl i Liverpool mådde säkert Kromkamp mycket bättre, men trots det så blev det inte mer än sju matcher från start på fem månader. Ingen vidare idealisk uppvärmning, men Milan Baros hade skrockat ljudligt och sagt att 2004 hade han minsann ännu mindre speltid och vann ändå skytteligan i EM. Kanske har van Basten gjort ett genidrag, och Dagens Nyheter har faktiskt med Kromkamp som förstaval som högerback i deras gissade startelva, men jag vill ändå ge van Basten rätt i sak när han riktade kritik mot Kromkamp. Kritiken gällde vilka beslut Kromkamp valt att göra, nämligen att flytta från Holland och Az Alkmaar, där han var etablerad och fick spela lika mycket som han själv önskade, till att byta miljö inte mindre än två gånger, och inte få spela särskilt mycket på någon av dessa platser. Trots detta fick alltså Kromkamp åka till Tyskland, medan etablerade spelare som Clarence Seedorf, Edgar Davids, Roy Makaay och den inhemska skytteligavinnaren Klaas Jan Huntelaar (33 mål!) fick stanna hemma.
Överlag verkar det råda en bristande respekt för erfarenhet i många av de trupper som presenterats. Svennis kastar ut ynglingen Theo Walcott, som inte ens lyckas nå avbytarbänken för Arsenal i Premier League, trots att två av anfallarna löper risk att missa hela föreställningen, Tyskland tar inte ut Dietmar Hamann och Spanien väljer bort etablerade (på alla platser utom England tydligen) målskytten Fernando Morientes. Polen ignorerade Jerzy Dudek, men med tanke på hur lite Dudek fått spela i år så är det ett fullt rationellt beslut. Visserligen hade han säkerligen kunnat bidra med en hel del även om han endast varit reserv, men den polska lagledningen har säkert sina skäl.
Även när det gäller Morientes kan jag ha någon form av förståelse, spelaren lider av dåligt självförtroende efter en, målmässigt, usel säsong i Liverpool. Spanien har dessutom spännande anfallare i truppen i form av Fernando Torres och David Villa, vilket gör att Morientes troligtvis inte kommer att vara så saknad. Spaniens största misstag (och det här är något jag känner på mig) är att de kommer att satsa så ungt de kan och slänga in Cesc Fabregas från start, på Xabi Alonsos bekostnad. Visst, jag är färgad till tusen, men hur Alonso inte kan vara given i startelvan, oavsett nationalitet, är för mig en gåta. Lag skall byggas runt denna spanjor, därmed basta.
Förutom min gissning att Alonso inte får starta så ser jag Jürgen Klinsmanns beslut att inte ta med Hamann som ett av de största misstagen som gjorts så här i mitten på maj. En mer stabil spelare än Hamann får man leta efter, och även om han inte behöver starta matcher (tänk Champions Leaguefinalen, tänk FA-cupfinalen) så kan han ha en oerhört stor påverkan när han väl kommer in. Tänk bara vilket mentalt övertag Hamann skulle ha på Brasiliens Kaka vid ett eventuellt möte mellan Tyskland och Brasilien, och tänk vilket lugn Hamann skulle kunna bidra med när den tyska publiken vänder sig mot sitt landslag när det inte går så bra (för det kommer det inte att göra, trots att de fått den ”lättaste” gruppen – åttondel men inte längre är mitt tips).
Visst skall nya förmågor få chansen att slå igenom, och varför inte på den största av fotbollens alla fantastiska arenor – VM? Men just avsaknaden av viktig rutin tror jag kan komma att bli en väldigt dyr räkning att betala för vissa nationer.
Slutligen, Argentina väljer att inte ta med Javier Zanetti, en av världens bästa högerbackar och stabiliteten personifierad. Jag har nog aldrig sett honom göra en usel insats. Sverige, å andra sidan, mönstrar antingen högermittfältaren Nicklas Alexandersson, eller Lars Lagerbäcks favorit bland favoriter, Mikael Nilsson (och han är inte heller högerback…) på samma position. Sedan pratar vissa om möjligheten att vinna VM-guld. Tjena.
