"You may say I'm a dreamer"
En gästkrönika om klubbens vägskäl rörande ny arena. Jonas Eriksson tycker till.
Trots en synnerligen framgångsrik inledning på ”the Rafalution” oroar mörka moln i horisonten, nämligen hur klubben ska klara av den ekonomiska kapprustningen med de andra storklubbarna både i England och ute i Europa. När Arsenal spelar på engelsk mark nästa gång görs det inför 60 000 åskådare på ett splitternytt Emirates Stadium (ett namn som i alla fall jag kommer att förknippa med Chelsea under många decennier framöver). Man U har, förutom att ha sprängt de flesta gränser inom överkommersialiseringens oädla konst, sedan länge en jättearena som idag rymmer runt 30 000 fler än Anfield. Chelsea behöver inte oroa sig över uteblivna publikintäkter så länge en viss ryss blint pumpar in 1 miljard kronor varje sommar.
Kvar återstår då bland toppklubbarna endast Liverpool, en klubb som visserligen var första professionella klubb i landet med reklam på tröjorna (Hitachi, 1979), men som sedan Premier Leagues tillkomst ordentligt halkat efter i den ekonomiska utvecklingen. Jag skulle släppa klubben helt och hållet om någon utomjording, som över en natt skulle förvandla klubben till en grotesk profitfabrik à la Man U, fick för stort inflytande. Detta vill heller inte vår käre ordförande David Moores, vars familj styrt klubben under de senaste 50 åren.
På grund av detta förhållningssätt mot dagens utveckling av toppfotbollen står företaget Liverpool Football Club and Athletic Grounds Plc fortfarande utan någon lämplig investerare. Vissa hävdar att klubben måste släppa på sin stolthet och särart, The Liverpool Way, för att på allvar åter kunna bli den stormakt som den en gång var på 70- och 80-talet. Som romantiker och traditionalist uti fingerspetsarna menar jag istället att klubben måste värna om det som gör den så speciell för att inte bli en godtycklig europeisk storklubb. Visst vore en rejäl kassainjektion välkommen, men om klubben genom den förlorar sin identitet så tror jag ändå att det vore ett stort steg bakåt.
”Men herregud, är denna problematik på nåt sätt ny? Varför skriver nån en insändare om det alla människor redan vet?”, frågar sig såklart den frekvente liverpoolsweden-besökaren. Och visst, denna motsättning mellan supporterkultur och klassisk affärsverksamhet är lika gammal och uppenbar som svårlöst. Därför satt jag en kväll för inte länge sedan och snackade om detta med min gode vän Christian, alias ”Korsnäs-Gerrard” (som tyvärr för en alltför anonym tillvaro på forumet Melwood), när han plötsligt föreslog:
”Liverpool ska lösa finansieringen av arenan genom att låta supportrar över hela världen köpa en byggplåt inne i nya arenan som ett bevis på att man delfinansierat bygget. Låt säga att man över hela världen hittar ca 300 000 supportrar som är villiga att sponsra med ca 3 000 kr var. Det skulle innebära ca 1 miljard till bygget. Många supportrar, celebriteter och framförallt företag skulle säkert vara beredda att sponsra med betydligt mer och på så sätt till exempel få en ädlare valör på byggplåten. Alla finansiärer gör en bindande anmälan som först verkställs när den totala sponsorsumman når ett visst värde för att spaden ska kunna sättas i backen. På så sätt riskerar ingen att sponsra något som inte blir av.
För att få klubben att reagera på idén skickas en lista med till exempel 1 000 namn in som påvisar att det på gräsrotsnivå finns en utbredd stark vilja. I nästa fas läggs projektet ut på en hemsida, som finns länkad från bl.a. den officiella hemsidan, som en garant för projektets seriositet. På den nya hemsidan kan sedan alla världens Liverpoolsupportrar gå in och binda upp sig och samtidigt kunna se hur det nya Anfield sakta tar form.
Alla siffror är väldigt grova uppskattningar som givetvis, liksom hela projektet, noggrant måste ses över innan det sjösätts.”
Den paradoxala tanken slog mig direkt: ”Detta är ju fullständigt ogenomförbart, men ändå teoretiskt möjligt.” Kanske skulle inte resultatet av insamlingen kunna täcka hela kostnaden för bygget, men kanske ändå tillräckligt för att det skulle bli av överhuvudtaget.
Kanske skulle det räcka för att vi under de kommande 114 åren också ska få kalla våra älskade institutioner, Anfield och ”The Kop”, detsamma och inte kanske ”Microsoft Stadium” och ”PowerPoint stand”. Absolut ska vilken Liverpoolsupporter som helst kunna känna delaktighet i klubben genom ren kärlek utan att behöva betala en del av den nya arenan. Men trots att jag själv inte är någon särskilt köpstark supporter i dagsläget eller känner något särskilt behov av att uttrycka min klubbkärlek i kronor och ören skulle ändå känslan vara väldigt speciell, att veta att ens namn under resten av ens liv (och långt efter det) skulle finnas i den nya arenan. Känslan av att veta att utan ens bidrag kanske nya Anfield aldrig skulle ha blivit verklighet. Detta gör att jag tror att jag inte är ensam om att tro att det är möjligt, men ”you may say I’m a dreamer…”
