Rubrik saknas

Säga vad man vill om José Mourinhos utspel och Rafael Benítez taktik, men med två ligatitlar, en Champions Leaguetriumf och en FA-cupseger lagen emellan på två säsonger går det inte att komma ifrån att söndagens Community Shield står emellan Englands klart dominerande krafter på senare tid.

Den här införrapporten kommer att skilja sig en aning från det sedvanliga upplägget. Dels eftersom vi möter Chelsea i ligan om fem veckor och precis som Community Shield agerar länk mellan säsongerna 2005/06 och 2006/07 tar jag tillfället i akt att göra det samma.

Det är den 2 oktober, den åttonde omgången i Premier League är precis avslutad, och jag konstaterar två saker efter att ha slängt en titt på tabellen: Chelsea vinner ligan och det blir en hård kamp om att undvika nedflyttningsplatserna eftersom hela sju lag så långt inte hade vunnit mer än en match. Sunderlands uselhet skulle framträda än mer tydligt de kommande veckorna när de på de följande 14 matcherna tog en ynka poäng och därmed kunde jag revidera det hela till att Chelsea vinner ligan och att Sunderland åker ut.

Bortsett från dessa två ytterligheter tedde sig ligan väldigt jämn, men en titt på sluttabellen avslöjar trots allt en viss segregering och framför allt är det tre lag som stod i särklass efter den där dagen i oktober.

Tättrions poängskörd omgång 9-38:

Liverpool 72 poäng 52-17
Chelsea 67 poäng 59-28
Man Utd 66 poäng 58-29

Sedan följer Arsenal på 54 p och Blackburn på 52 p.

Låt gå att ett Chelsea som hade varit piskat att vinna ända in i slutet hade kunnat plocka poäng borta mot Blackburn (0-1 i omgång 36) och borta mot Newcastle (0-1 i omgång 38), men även om vi adderar säg fyra poäng ändrar det inte på att Liverpool, och Manchester United för den delen, höll jämna steg med Chelsea under merparten av säsongen.

Med från början

Nu börjar säsongen som bekant inte i oktober utan i augusti och här har vi den stora skillnaden mellan Chelsea å ena sidan och Liverpool, och skulle jag gissa, Manchester United å andra sidan. Chelsea gick in som överlägsna mästare till 2005/06 med ett samspelt lag, få affärer på transfermarknaden, och en situation där alla redan visste sina roller. De fortsatte där de slutade i maj säsongen före och fick den perfekta starten – en oförtjänt seger på bortaplan efter ett mål i slutminuten.

Liverpool hade en hel del grus i maskineriet att ruska ur sig och behövde smörja en hel del kugghjul innan den röda maskinen fick upp farten. Egentligen var det inte i omgång nio som Liverpools säsong började på allvar, utan i omgång elva men det ändrar inte på den relativa poängskörden (Liverpool 69, Chelsea 63, Man Utd 62) lagen emellan som här diskuteras.

I omgång tio förlorade nämligen Liverpool med 0-2 borta mot Fulham och Rafael Benítez konstaterade att "en sådan insats inte är värdig Liverpool FC". Ingen 4-2-vändning den gången inte och inte ens med Fulhams starka hemmafacit att visa upp som försvar så här i efterhand skulle Liverpool vinna det åtalet. Utan större konkurrens – och det är positivt! – säsongens sämsta match.

Sedan blev det dock åka av med tio raka ligasegrar, en liten dipp i senjanuari och februari för att slutligen plocka 34 av 39 avslutande poäng. Spelschemat under hösten var tacksamt med många på-papperet-segrar, men som bekant är det en helt annan sak än de vinster som syns i tabellen.

September avgör?

Om vi ska ha någon chans att pressa Chelsea om ligaguldet måste vi vara med från början och bli den jagade snarare än den jagande. Det kommer dock inte bli lätt med bortamatcher mot Everton, Chelsea och Bolton samt hemmamatcher mot Newcastle och Tottenham, lag som också siktar på att ta ytterligare steg mot toppen, enbart i september! Faktum är att det känns som en av de tuffaste öppningarna på väldigt lång tid och mer än någonsin att ligan kanske inte vinns, men väl kan förloras i september

Sexpoängsmatcherna

Man kan göra det lätt för sig och säga att det som skiljer Liverpool och Chelsea åt är matcherna lagen emellan. Sex poäng till Liverpool i stället för Chelsea och Barclays buckla hade visats på Anfield i stället för Stamford Bridge. Vi följer inte exakt det resonemanget längre eftersom det kommer in aspekter som att Manchester United förmodligen hade varit ännu mer taggade på slutet med en sådan jämn slutstrid, att Chelsea inte hade vilat spelare i de sista matcherna samt att Londonlaget samtidigt hade spelat med en helt annan press på sig än nu.

Liverpool-Man Utd 0-0 0-1
Liverpool-Chelsea 1-4 0-2
Liverpool-Arsenal 1-0 1-2
Chelsea-Arsenal 1-0 2-0
Chelsea-Man Utd 3-0 0-1
Arsenal-Man Utd 0-0 0-2

Chelsea: 6 5 0 1 12-2 15 p
Man Utd:   6 3 2 1 4-3   11 p
Arsenal:    6 1 1 4 2-7     4 p
Liverpool: 6 1 1 4 3-9     4 p

I stället väljer jag ut Liverpools svaga resultat mot övriga lag i tätkvartetten. Trenden är den samma som förra säsongen (dessa resultat är inte inräknade), men då förlorade vi i ärlighetens namn mot lite av varje. Det är samtidigt intressant att vi i cuperna slog ut Chelsea förra året i Champions League och i den här säsongens upplaga av FA-cupen betvingade både Manchester United och Chelsea. Om Liverpool hade tillämpat cupspel även i ligamatcherna mot nämnda lag plus Arsenal hade tabellen kanske sett ännu mer angenäm ut i maj, vem vet.

Nu är skillnaden inte enorm mellan matcherna mot dessa lag i Premier League visavi Champions League och FA-cupen, men för att ta det mest lysande exemplet återvänder vi till hemmamatchen mot Anfield i höstas. När vi blickar tillbaka på säsongen som helhet hade åtminstone jag gärna önskat att matcherna mot Chelsea legat ungefär exakt där de inte låg med tanke på vår form. Det hade varit intressant att byta ut hemmamatchen mot Newcastle på annandagen exempelvis eller på motsvarande sätt matchen dagen efter Hillsboroughårsdagen hemma mot Bolton.

Nåja. Att 1-4-förlusten lika gärna hade kunnat sluta 2-2 lämnar vi därhän och som jag ser det blev siffrorna så stora eftersom vi försökte slå Chelsea på Chelseas sätt, något som vi möjligtvis hade kunnat fixa på annandagen men absolut inte i början av oktober. Här ställdes segrarna i Champions League och Premier League mot varandra och nu rackarns i min lilla låda var det prestige, prestige, prestige. Liverpool sprang in med en knackig säsongsstart i ryggen, Chelsea med idel segrar, och till en början såg matchen ut som väntat och lagen kände så på varandra att man hade kunnat tro att det var en klämdag. Djimi Traorés överilade kapning av Didier Drogba efter en föregående försvarsmiss med en knapp halvtimme spelad skar dock av alla säkerhetslinor och plötsligt fick vi en matchbild som Liverpool inte var särskilt bekväm med.

Steven Gerrard kvitterade visserligen med tio minuter kvar av halvleken, men Liverpool hade redan huvudet i det blå och Chelsea kunde återta ledningen precis före pausvilan. Det är givetvis inget fel med att trycka på när man ligger under på hemmaplan, men Liverpool lyckades med konststycket att öppna sig bakåt utan att etablera någon större press framåt. Den klassiska bara-vi-skickar-fram-mycket-folk-i-offensiven-så-har-vi-fått-tryck-på-motståndarna-fällan. Ni som irriterar er på att managers väljer att mönstra fyra forwards och två offensiva mittfältare när de ligger under med två mål i andra halvlek utan någon tanke på att fotboll ändå är en lagsport vet vad jag menar. Liverpools vänsterkant får inget bra betyg i den matchen och ni som är polare med Marquis de Sade bänkade er säkert en sommardag när Canal+ repriserade otyget.

COMMUNITY SHIELD

Sedan 1928 har Charity Shield eller Community Shield som den från och med 2002 är känd spelats, vanligtvis mellan segraren i ligan och vinnaren av FA-cupen.

Liverpool har spelat i CS vid 21 tillfällen med resultatet nio vinster, fem delade och sex förluster. 2002 var den senaste gången och 0-1-förlusten mot Arsenal då är den enda CS-förlusten mot ett Londonlag på sju matcher.

Fyra tidigare CS-matcher har avgjorts på straffar och i samtliga fall har ett lag från nordväst stått som segrare.

Söndagens match döms av Martin Atkinson som är en gröngöling i de här sammanhangen och så sent som för en månad sedan dömde Kalmar-FC Twente i Intertotocupens första omgång. Det var Atkinsons första europacupmatch och han inleder nu sin andra säsong på toppnivå i England. Under den första delade han ut 49 varningar och ett rött kort på 18 matcher.

Form

Liverpool går in till matchen med 13 raka segrar i tävlingsmatcher, ett klubbrekord, och det senaste laget att betvinga de röda var Arsenal den 12 mars. Chelsea å sin sida förlorade de två avslutande matcherna i ligan mot Blackburn och Newcastle och skulle vid nederlag på söndag för första gången förlora tre raka matcher under José Mourinhos ledning.

Lagen möts för elfte gången på två år. Av de tio tidigare mötena har Liverpool endast vunnit två, men många skulle hålla dem som de två viktigaste. Det rör sig förstås om semifinalerna i Champions League 2005 och FA-cupen 2006.

Nya ansikten

Liksom förra sommaren har Chelsea förstärkt återhållsamt men högkalibrigt i form av Michael Ballack och Andriy Shevchenko. Senaste Liverpool ställdes mot dessa spelare var i Champions League 2002, när två mål av Ballack hjälpte Bayer Leverkusen att slå ut Liverpool, respektive i Champions Leaguefinalen 2005 när Shevchenko bland annat missade den avgörande straffen.

Andra nyförvärv är Solomon Kalou som anslöt i maj i år från Feyenoord samt John Obi Mike som under kontroversiella former blev Chelseaspelare för £16M i juni efter att till synes har haft Manchester United intatuerat över bröstet.

Namnkunniga spelare som har lämnat är Eidur Gudjohnsen (Barcelona), Asier Del Horno (Valencia), Damien Duff (Newcastle) och Hernan Crespo (Inter).

LIVERPOOL FC

Först att återvända från Liverpool sjukstuga med en rad småskadade spelare är Robbie Fowler och Fabio Aurelio. Neil Mellor, Anthony Le Tallec, Harry Kewell, Daniel Agger, Stephen Warnock, Florent Sinama-Pongolle och Darren Potter är samtliga förmodligen dock inte redo för spel ännu.

Community Shield är speciell så till vida att båda lagen får utnyttja sex byten vardera, vilket tillsammans med det faktum att Fowler är tillbaka gör att jag hoppas att Rafael Benítez vågar satsa på två anfallare från start. Dessa två borde då bli Peter Crouch och Craig Bellamy. Luis Garcia lovande inhopp senast samt det faktum att han bara spelade 35 minuter gör att Rafa också kan tänka sig en 4-4-1-1 med Garcia bakom Crouch.

Min gissning är att John Arne Riise börjar i vänsterförsvaret, men att Aurelio får speltid och att Riise då flyttas fram på mittfältet en stund till ytterligare något av alla förväntade byten görs. I övrigt behåller nog Steve Finnan, Jamie Carragher och Sami Hyypiä sina platser och José Reina vaktar förstås målet. Gabriel Paletta är liksom Aurelio ett nyförvärv som säkerligen får lite speltid på söndag.

Den stora frågan är som vanligt hur mittfältet ska formeras. Bänkas Jermaine Pennant eller Bolo Zenden och fortsätter Steven Gerrard i rollen han hade mot Maccabi Haifa? Eftersom jag tror att Rafa mönstrar samtliga i trion Gerrard, Xabi Alonso och Momo Sissoko från start får jag ju klara 4-5-1-vibbar. Ska jag trots allt försöka få ihop något som liknar 4-4-2 av det här får det bli Alonso i en djupare position med Gerrard, Sissoko och Pennant framför samt Crouch och Bellamy på topp. Riise och Finnan får hjälpa till att hålla breden. Som vanligt lär dock Benítez överraska.