Minnes Istanbul! (Alla andra gör det)
I det deppiga höstmörkret gäller det att hitta tröst om det går tungt. Och att vara Liverpoolsupporter i november 2006 är inte lätt. Men behöver vi verkligen tröst? Vi stod ju på toppen alldeles nyligen.
En krönika av Stefan Elofsson.
Det finns många myter om scousers. Somliga sanna, andra fulla med ljug.
En sanning som legenden Tony Parsons lärt mig är att en Liverpoolbo alltid avskyr tre saker; tories, strejkbrytare och Manchester Utd. Dock ej alltid i nämnd ordning.
Jag har inte varit i Liverpool på åtta månader, men det är rimligt att tro att många känner sig kluvna. Särskilt dem som inte håller på Everton. Å ena sidan är staden på väg framåt, arbetslösheten fortsätter att minska och ekonomin växer sig starkare. Å andra sidan är den brittiska Labourregeringen understundom satt under hård press och Man Utd har gått som en raket i Premier League.
Liverpool har, i motsats till sina antagonister, valt en mera typiskt engelsk stil och stannat på marken.
Men inte ska vi väl drabbas av totalångest bara för denna dipp? Istanbul skedde i all sin dar bara för 19 månaders sedan. Ska vi verkligen behöva hjälp av andra för att dra fram minnena? Det är ju befängt. Manchester United har inte vunnit en titel av motsvarande dignitet sedan 2003.
* * *
Att Champions Leaguetriumfen känns avlägsen när vi spelar så bedrövligt taffligt som vi gör nu är i och för sig i sin ordning, men det som skedde i Turkiet skedde förra året. Det är inte särskilt länge sedan.
Men i den pågående debatten om Liverpool verkar allt nattsvart.
Trots att det inte är särskilt länge sedan som klockan stod på 21:30 i Sverige och Liverpool låg under med 0-3 mot AC Milan i den största matchen sedan Dalglishs dagar.
Det är inte länge sen som jag fick SMS där det stod ”Dela om, det är ju ojämna lag.” Det är heller inte särskilt länge sedan som klockan fortfarande stod på 21:30 och alla normalbegåvade fotbollsdiggare vid en direkt fråga skulle ha utsett AC Milan till världens klart bästa fotbollslag.
En dryg timma senare var Liverpool på världens topp och längst fram och jublade stod Steven Gerrard, Jamie Carragher, Xabi Alonso och Rafael Benítez.
Alla finns kvar idag.
Vi ska naturligtvis inte låta en spelare med Carraghers erfarenhet komma undan med de misstag han gjort under hösten utan kritik - inte för Istanbuls skull. Och vi ska förstås sätta krav på Benítez och de köp han gjort och som han säkert kommer att försvara in i döden. Men det förvånar mig att inte Liverpoolfansen drar sig Istanbul till minnes lite oftare. Jag själv är inkluderad.
I oktober åkte jag till Italien för att titta på en fotboll som egentligen bara intresserar mig en gång i månaden ungefär. Och med mig i bagaget hade jag Liverpools 0-2 mot Man Utd och alla de överkörda drömmarna om en ligatitel 2007.
På San Siro möttes jag då plötsligt av mina gamla visioner och önskningar. Drömmarna som faktiskt föll in och blev verklighet - en timma efter att klockan stod på 21:30 och AC Milan var världens bästa lag.
Där var Milan igen, nu mot ett pånyttfött lag som gillade läget, precis som Liverpool i Istanbul.
Fast aldrig på samma sätt. Det kan det aldrig bli.
Interfansen var snabba med att håna sina största fiender för nederlaget i Istanbul säsongen efter det hände och när jag klev in på San Siro för höstens första derby, det är ungefär en månad sedan nu, insåg jag att de inte hade glömt. Varför hade jag?
Liverpool var förstås inget stort samtalsämne när Curva Nord och Curva Sud stal allt syre från hela stadsdelen för att sedan pumpa ut det i form av pulserande energi över Zlatan och de andra, men här och där snappade jag upp spåren. Jag ser en kille med blåsvart halsduk, men på den står inte "Inter". Där står "I love Liverpool". Och plötsligt mindes jag finalen och Liverpool som stod on top of the world.
Ingen lämnades oberörd den gången och Interfansen tar fortfarande varje tillfälle att påminna sina antagonister. Det är ju fenomenalt! Att Ryan Giggs inte köpte tidningarna på en vecka efteråt gjorde mig lycklig då och att referenser till matchen då och då dyker upp som bevis för att allt är möjligt skänker mig glädje varje gång de nämns. Men från San Siro får jag något nytt att ta med mig.
Jag måste också tillåta mig själv att gå tillbaka lite oftare.
Och ovan på detta kommer påstötningarna också på hemmaplan.
”Nobelpriset 2006 går Orhan Pamuk,” sa Horce Engdahl och jag ska inte på något sätt vilseleda er att tro att jag gjorde någon koppling där. Engdahl omnämnde sedan särskilt Den svarta boken i sin motivering och där trillade poletten ner.
Nej, givetvis inte. Men inbitna kännare säger att Pamuks mest lättillgängliga bok heter Istanbul och den ligger just på mitt skrivbord. Förhoppningsvis kan jag också, efter att ha läst denna bästsäljare, också kalla boken något liknande, och då förstås uttrycka det med min särskilt utvecklade kvasiintellektuella röst, men det spelar ingen roll just nu. Det som spelar roll är att Istanbul är lättillgänglig som bok på samma sätt som Istanbul för alla Liverpoolfans är den lättillgängliga enande kärnan. Den som för oss 80-talister ihop med dem som var med på Emlyn Hughes tid.
Det kan förstås inte tolkas som något annat än ett tecken. Jag måste verkligen tillåta mig att gå tillbaka ibland.
* * *
Detta ska inte tas som någon uppmaning eller spark i ändan från min sida, jag har som ni förstår varit usel själv och släppt mina minnen alldeles för fort. För ett år sedan hade jag alltid DVD:n från finalen säkert placerad bredvid datorn för att snabbt vara beredd att spola fram till Dudeks räddning, Carraghers firande eller det fantastiska collage som Sky Sports spelar upp någon timma efter slutsignalen där Gerrard lyfter bucklan samtidigt som Sean Connery läser texten till Beatles magnifika All my life.
Ikväll ska jag ta fram den igen. Jag ska låta Chelseafansen pumpa på med sina enfaldigt kärlekslösa visor som alltid handlar om att alla andra ska ”Fuck off”, och jag ska acceptera att Manchester United just nu är ett mycket bättre fotbollslag än vad Liverpool är. Sedan ska jag spela upp filmen och stärka själen.
Arsenalfansen ska jag snällt be att de skaffar sig en egen europeisk historia.
Till den paria som kallar sig en Unitedsupporter säger jag bara stillsamt att vi vunnit Den fem gånger.
När Chelseaanhängaren äntligen tystnat från sin senaste Fuck off-parodi, ska jag säga som det är. Jag förstår att du är lycklig, vi vet precis hur det känns att vinna ligan. Men vad du aldrig upplevt kommer du heller aldrig att förstå.
Sedan ska jag visa mina fem fingrar högt i luften.
* * *
”Against all the odds Liverpool have won the Champions League. The Cup is their, for keeps,” säger kommentatorn.
“There are places I’ll remember all my life,” säger Sean Connery.
Och Jamie Carraghers reaktion på Jerzy Dudeks sista straffräddning är fortfarande det vackraste jag har sett på en fotbollsplan i hela mitt liv.
