Fowlerkalendern – Avsnitt 13
Fowlerkalendern på liverpoolsweden.com firar Lucia genom att gå tillbaka till 1999. Närmare bestämt till april 1999. Det var nämligen då som Robbie Fowler gjorde sig ett riktigt stort namn i fotbollsvärlden – på grund av annat än sitt målgörande.
Innan vi ger oss på Luciaavsnittet i Fowlerkalendern rekommenderar julredaktionen på liverpoolsweden.com att ni tar del av söndagens och måndagens avsnitt. Om ni inte redan gjort det förstås.
Klara? Då så…
Avsnitt 13 – Houlliers bortförklaring som liknar skit
Det engelska fotbollförbundet FA hade alltså kallat Robbie Fowler till förhör med anledning av hans attack på Graeme Le Saux under en match i januari. Men processen drog ut på tiden och inte förrän i april blev det aktuellt för Fowler att träffa de som till slut skulle avgöra hans öde. Och innan dess skulle ett visst derby spelas mot Everton.
Ända sedan Fowlers genombrott hade Evertonfansen hatat honom. Hatat. De tog varje tillfälle att häckla honom och ryktena som spreds om honom i massmedia handlade ofta om drogmissbruk och sena kvällar i Liverpools nöjesdistrikt. Kampanjen emot honom gick till och med så långt att Robbies pappa Bobby, vände sina gamla kamrater ryggen. Bobby hade rest land och rike runt och stött sitt Everton i årtionden men efter sonens genombrott i Liverpool var det slut, de grundlösa påståendena som han ständigt fick höra om Robbie blev för mycket.
Den tredje april var det dags för derby och Everton tog ledningen tidigt. Men svaret kom snabbt från hemmalaget och redan efter en kvart var ställningen 1-1. Robbie Fowler skickade in bollen från elva meter (straff) och sprang efteråt rakt fram till Evertonfansen. Vid sidlinjen böjde han sig demonstrativt framåt och kröp sedan utmed det vita strecket i ungefär tjugo sekunder samtidigt som han låtsades sniffa upp det vita som om det vore knark, innan han, med god hjälp från Steve McManaman, reste sig upp och sprang tillbaka igen. Med armarna i skyn.
”När jag gjorde det så var min avsikt att det bara skulle vara ett humoristiskt svar på all den fruktansvärda skit som jag hade tvingats att ta emot.
När jag kom in i omklädningsrummet efteråt tyckte ganska många av killarna att det var skitroligt och de sa att det bara var Robbie Fowler som skulle kunna göra en sådan grej.”
Och Fowler skriver att även Gérard Houllier verkade på gott humör. Segern (3-2 till slut) var viktig eftersom Liverpool hade genomlidit en tuff säsong och att då vinna ett derby på våren skulle kunna få fansen och styrelsen på bättre humör.
Samtidigt visste Houllier att pressen var ute efter Fowler med hänvisning till det som hänt på Stamford Bridge tidigare under samma säsong och med förhöret nära förestående behövde han en vettig förklaring. Ytterligare bevis för att Fowler var ett dåligt föredöme var inget som Houllier ville tänka på.
”Innan han gick ut till presskonferensen frågade han mig hur han skulle förklara den grejen för pressen.
Jag skulle kunna ha sagt till honom precis hur han inte skulle ha gjort – kommit på en sådan skitdålig galen fantasi.
Tydligen hade Rigobert Song – vår mittback från Kamerun – tagit med sig gesten från Afrika. Det var vanligt i Kamerun att spelarna gick ner och ”åt gräset” när de firade sina mål.
Jag pratade med några journalister efteråt och de sa att de hade varit tvungna att stoppa sina knytnävar i munnen för att inte skratta. Folk hade tårar i ögonen så roligt var det.
[...]
Houllier blinkade inte ens. Han tyckte att det hade varit en fantastisk förklaring.
Pressen körde förstås över honom och skrev vilken idiot han hade framställt sig som.
[…]
Houllier kände sig förolämpad av kritiken och skyllde på mig.”
Fowler fick senare sex matchers avstängning som en sammantagen straffsats för både sniffningen och attacken på Graeme Le Saux.
