Fowlerkalendern – Avsnitt 19
liverpoolsweden.com:s succéartade Fowlerkalender har i de senaste avsnitten avhandlat Englands uppladdning inför EM 1996. Men hur gick det i själva mästerskapet då? Svaret kommer här.
Det engelska landslaget under Terry Venables ledning var, enligt Robbie Fowler, ett harmoniskt gäng med mycket talang och en härlig överenskommelse om frihet under ansvar. Spelarna fick gå ut och röra sig fritt och visst ledde det då och då till ett och annat tillbud, en eller annan tidningsrubrik, men det gav därtill fördelar i form av god sammanhållning och bra stämning.
Inför turneringen hade truppen avverkat ett lyckat läger i Asien och när det började dra ihop sig för fotbollen att ”komma hem” (engelsmännens slogan för turneringen) inkvarterades De Tre Lejonen i fashionabla Burnham Beeches.
Avsnitt 19 - Fowler nära att bli hjälte i EM
England spelade fantastiskt i gruppspelet och slog bland annat Skottland med 2-0 i en bejublad match på Wembley. Robbie Fowler fick speltid i storsegern mot Holland (4-1) och var även inhoppare i kvartsfinalen mot Spanien. Det var hans första framträdanden i tävlingssammanhang.
Matchen mot Spanien slutade 0-0 och skulle till slut avgöras på straffar. Venables hade tagit ut fem skyttar inför fighten men en av dem, Ted Sheringham, hade bytts ut och nu låg frågan öppen om vem som skulle förvalta den sista straffen.
Fowler fick frågan.
”Klart att jag sa ja. Jag hade tagit straffar för Liverpool och jag var sugen på att göra alla sorters mål för mitt land.”
Fernando Hierro missade Spaniens första straff och lagen följdes sedan åt. I den sista omgången klev Miguel Nadal fram.
”Jag slets mellan att be för att han skulle missa och att be för att han skulle sätta den, för jag gillade tanken på att få sätta dit vinstmålet.
Det är lustigt för den stunden hade kanske kunnat förändra min karriär i landslaget. Jag hade blivit hjälte om jag hade tagit den. Den unga killen från Toxteth med nerver av stål och som utmanade världen...
När alla de tankarna gick genom mitt huvud klev Nadal upp och Seaman gick rätt. Vi var vidare.”
Men i semifinalen tog det stopp för hemmanationen. Också där gick det till straffar och i vanlig ordning stod Tyskland då till sist som segrare. Venables hade inte Fowler att tillgå den gången så för att fylla luckan bland straffskyttarna fick han förlita sig till Gareth Southgate och resten är - som det brukar heta - historia.
I sedvanlig engelsk stil avslutades det hela med en rejäl balluns.
”… vi åkte tillbaka till Burnham och dränkte våra sorger. Gareth Southgate var otröstlig och vi försökte alla muntra upp honom lite.
Jag och Gazza hade ett nytt barnsligt upptåg på gång vilket bestod i ett matkrig med sådana där tuber med tomatsås.
Det var kul fram till dess att den galna jäveln gick ut i köket och hittade en skål stor som en trumma som han försökte hälla över mitt huvud.
Nästa dag vaknade jag upp med en rejäl baksmälla men också med en härlig känsla efter vad jag hade upplevt och vad som låg framför mig. För mig var EM 1996 bara början.
Så fel jag hade.”
Nej, Fowlers landslagskarriär skulle därefter gå sakta nedför med några få undantag. Fowlerkalendern å andra sidan kommer, enligt prognoserna, att visa uppåtgående form ända till julafton.
