Where do we go from here?

Magister Grafström tycker till om dagens stora händelse - försäljningen av Liverpool FC till Tom Hicks och George Gillett.

Liverpool har bytt ägare, det lokala alternativet David Moores har, enligt honom själv, fattat det svåraste beslutet i sitt liv i och med försäljningen av sin aktiemajoritet till familjerna Gillett och Hicks.

Alla Liverpoolsupportrar som roat sig på Manchester Uniteds bekostnad får kanske sätta i halsen i det här läget, Englands två mest traditionsrika och framgångsrika klubbar kan alltså komma att ägas av amerikaner. Visserligen finns det stora skillnader mellan förfarandet i själva uppköpen, där Uniteds Malcolm Glazer mer eller mindre stal klubben från supportrarna så ser Gilletts och Hicks bud ut att komma i betydligt bättre dager hos fansen.

***

Alternativet, snabbt bortglömt i den moderna mediacirkusen, Dubai International Capital är fortfarande värda en tanke och åtminstone ställa dem mot varandra. Vad hade egentligen varit bäst för Liverpool? Jag skall erkänna att jag aldrig var förtjust i tanken att vara ägd av staten Dubai, men få lär ifrågasätta de ekonomiska musklerna som finns i oljan som kommer därifrån. Vad som dock hela tiden kändes mycket besynnerligt och föga trovärdigt var hela tanken på att det skulle sitta personer i Dubai vars liv har dedicerats till Liverpool FC. Visst är det en möjlighet, men personligen så tror jag det var ett rent publikfrieri, Dubai för oss vanliga dödliga utan vidare intresse i internationell statskunskap är dyra sjustjärniga hotell, golfbanor, olja och rika personer. Engelsk fotboll i allmänhet, och Liverpool i synnerhet känns inte särskilt Dubai.

Om uppgifterna sedan stämmer att de började ställa krav när det, ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, kom ett bud som var bättre än vad DIC hade presterat andades jag ut med lättnad när allt föll.

***

Thaksin Shinawatra kom inte med ett sista-minuten-bud. Pansarvagnarna var väl inte tillräckligt snabba.

***

Det känns tryggt att både Rick Parry och David Moores får fortsätta i föreningen. Förhoppningsvis är detta inte bara spel för galleriet. Parry såg ganska blek ut under presskonferensen, men å andra sidan har jag sällan sett honom se ut på något annat vis vid andra presskonferenser så det säger egentligen ingenting. Moores får en titel som liknar hedersordförande för livet, men vad det faktiskt betyder återstår att se. Söner till rika amerikaner får en gratisbiljett in i styrelsen, och det är något som känns direkt alarmerande. Jag kan dock inte säga varför, och jag har ingen som helst kunskap om vilka dessa personer är eller vilka värderingar de står för.

En annan fråga som varit på tapeten med Gilletts och Hicks bud är diskussionen kring delad arena. Detta fick ett slut under dagens mediaträff, och det blir ingen delad arena, något som tidigare har rapporterats och som har gjort att ett amerikanskt uppköp har präglats av negativa vibbar. Med tanke på alternativen, och då antar jag att ”fortsätta som tidigare” inte existerar som alternativ då det är vad romantikern i mig vill göra, så anar jag att Rick Parry och David Moores har fattat ett klokt beslut för Liverpool.

***

Samtidigt skapar det diskussion och tankar kring vad framgång skall ha för pris. Det råder inga tvivel om att Liverpool har investerat stora summor pengar på spelare genom historien, och både Gérard Houllier och Rafael Benítez har fått mer pengar till sitt förfogande än de flesta klubbar i den europeiska toppfotbollen. Nu finns dock möjligheten, om de nya ägarna släpper till de resurser det har talats om, att Liverpool kan börja konkurrera om spelare i en högre prisklass än tidigare. Liverpools transferrekord ligger på 14 miljoner pund, en summa som krävdes för att köpa loss Djibril Cissé från Auxerre. Rio Ferdinand kostade både Leeds och sedan Manchester United en förmögenhet, och en summa betydligt högre än vad Liverpool betalade för Cissé, men det skall också sägas att Houllier var intresserad av Ferdinand men inte hade de ekonomiska möjligheterna att köpa honom. Detta kan komma att förändras nu.

Framgången kan dock ta udden av segrarna, kanske framför allt just för att Liverpool har lyckats vinna titlar utan att ha ägare som pumpar in summor som skapar en maktposition utan att komma från rent fotbollsmässig framgång (något som Liverpool har byggt på tidigare). Visserligen kan Chelseasupportrarna säkerligen vittna om hur fantastiskt segerns sötma smakar efter Roman Abramovichs inträde, men i ärlighetens namn har de inte vunnit några stora titlar sedan Dackefejden före ryssens inträde och kan således inte veta hur väl segern smakar utan den ryska penningkryddan. Liverpools startelva i Champions Leaguefinalen kostade cirka 40 miljoner pund, otroliga summor och endast två av spelarna kom från de egna leden, men i sammanhanget så är det ingenting i jämförelse med vad Chelsea betalar för sina spelare. Den stora frågan jag närmar mig är om inte Liverpools seger i Champions League 2005 kommer att vara den sista som verkligen smakade riktigt strålande underbart, utan den där småbittra eftersmaken som kommer med dagens ekonomiskt styrda fotboll med ägare vars kassakistor saknar botten. Where do we go from here?