En epok är över, en ny era tar sin början
"Den delen av mig som älskat att kunna kalla oss för det enda engelska laget i toppen av Premier League dog i går", skriver Erik Gollne i sin gästkrönika, men han är samtidigt förväntasfull på vad de nya ägarna kommer att innebära för klubben.
Det finns så mycket jag inte är tillfreds med idag, jag skulle vilja ha mer tid för min flickvän, mer tid för mina vänner och mer pengar. Jag vill ha en ny bostad och kanske till och med lite nya elektroniska prylar. Jag tror många känner igen sig och kan känna ett behov av åtminstone en av de saker jag spontant känner att jag saknar. En sak är säker, Liverpool FC saknar efter gårdagen inte någon av de sakerna. Men det kommer jag till senare.
Jag hade länge hoppats att äventyret som började med ett gäng araber men eskalerade med inblandning av två amerikaner skulle ta slut fort. Det skulle kanske hjälpa laget och alla runt det att fokusera på det som var viktigt för stunden, nämligen Newcastle på bortagräs. Jag har försökt, jag vet att det är många med mig, att hålla fokus på nästa match, inte tänka på framtiden vare sig det gäller ligan eller Gillett och Hicks. Det har varit svårt, om inte omöjligt trots att jag drar mig för att använda det uttrycket då Istanbul 2005 slagit hål på ordets mening. Jag har många gånger fastnat framför datorn läsandes åsikter, nyheter, åsikter och åter åsikter. Min flickvän har suckat så många gånger att mängden koldioxid som förpassats ur hennes kropp kunnat få ett helt växthus att växa igen. Jag har sagt ”klar alldeles snart, bara en artikel kvar” så många gånger att summan skulle få den mest erfarna revisorn att lyfta på blicken. Men i går exploderade Internet om man tittar på det med röda ögon. I går blev det klart, Liverpool FC the Pride of Merseyside ägs numera av två amerikanska herrar som jag kommer kalla H & G (Hicks och Gillett).
Den delen av mig som älskat att kunna kalla oss för det enda engelska laget i toppen av Premier League (ledsen alla Gunners, mängden inhemska spelare spelar in hos mig) dog idag. Delen av mig som älskar att vinna, utmana och spekulera flammar upp som Weber-grillarna hos de ovana den första dagen på sommaren. Det känns som en del av mig somnar medans en annan vaknar. Jag längtar efter sommarens transferfönster, efter den nya arenan och efter känslan som infinner sig när man står inför något som man vet kan bli helt fantastiskt. Jag är samtidigt rädd, jag vill inte se Anfield rivas eller klubben få liknande problem med sina supportrar som Manchester United fick när de ”amerikaniserades”. Jag tror inte att det kommer ske, men kan samtidigt inte känna mig helt lugn då det trots allt finns en risk. Jag hoppas att klubben kan behålla sina värderingar och stärka dem med nya ekonomiska muskler. Jag tror och hoppas på ett övertagande där glappet mellan ”vinst till varje pris” och att ”köpa till varje pris” hålls på ett avstånd som känns bekvämt för alla inom klubben, fans som ledare och ägare.
För att slutligen knyta an till mitt utspel i början så kan man säga att med nya ägare så byter klubben bostad från Anfield till en ny arena. Klubben får garanterat mer pengar, mer tid för nya amerikanska vänner eller samarbetspartners om man så vill. Hoppas bara att det är det klubben verkligen behöver.
