Det som enar oss
Erik Gollne går i försommarsolen och funderar över vad You'll never walk alone innebär.
Vilken fantastisk dag det har varit hittills, solen har skinit över i princip hela Europa och våren gör sitt intåg med friska vindar som ger energi åt alla. Jag har avnjutit en enormt bra fotbollsmatch mellan Wigan och Tottenham. Man önskar inte att ett lag som kan bjuda upp till den sortens spel som Wigan kan ska åka ur Premier League. Trots alla positiva händelser är det med blandade känslor man kommer att se tillbaka på denna första försommardag.
Idag minns vi, idag ägnar vi en tanke åt dem som sörjer och dem som sörjs. Död hos en familjemedlem eller nära person är något alla förr eller senare kommer att uppleva. Inga ord kan beskriva saknaden som infinner sig när man tappar någon som står en nära och i det kan alla känna igen sig. Oavsett vilket lag man stödjer, vilket land man är ifrån eller vilken religion man tror på lämnar alltid döden en tomhet. Men i och med denna tomhet står vi enade.
I skuggan av en katastrof har ett sken av hopp vuxit fram, i dagar där fotbollsvåldet kräver liv stärks banden mellan supportrar. Ingen, utom några få undantagsfall, vill innerst inne se död och tragedi drabba någon annan. Hillsborough har förhoppningsvis gjort så att man inser att supportergnabb är trivialt i jämförelse med ett människoliv.
När katastrofen inträffar står supportrarna enade. You’ll never walk alone betyder just detta, det tycker jag man ska hedra, inte bara idag utan alla dagar. Hedra de omkomna genom att tänka på dem, men också genom att inte fastna i sorgen över dem. Njut av solen, njut av fotbollen, njut av att vara en del av Liverpool FC.
At the end of the storm, there’s a golden sky
