Finalen i Aten - 3 dagar kvar
Gästkrönika om universalmetoder
Med blott tre dagar kvar till Champions Leaguefinalen bjuder liverpoolsweden.com på en gästkrönika signerad Anders Barkengren, och han gör en historisk resa tillbaka till 2005.
Att göra likadant är en av grundprinciperna inom alla idrotter. David Beckham har slagit sina frisparkar tusentals gånger på samma sätt. Tigern har slagit sig ur bunkern tusentals gånger på samma sätt. Brorsan stoppade en SM-match i Floorhockey, då han trodde att han hade satt på sig benskydden i fel ordning. Domaren fick helt enkelt vänta ett par minuter med att blåsa igång, medans brorsan satte på sig benskydden på nytt. Återigen på samma sätt…
Följaktligen måste jag skriva en liten krönika innan detta års Champions Leaguefinal också. Jag gjorde ju det förra gången. Den här gången skall jag inte berätta varför jag inte gillar "Pippo", ni skall slippa höra om varför jag älskar Liverpool också. Men passionen och kärleken kommer att vara kvar. Repetitionen är vad som är nytt denna gång. På samma sätt…
Min polare (Björn, som är redaktör på sidan) fyllde 25 samma dag som finalen. Vi hade ätit Tacos, tårta, druckit någon Carlsberg (så klart…) och analyserat. Allt. Varje passning, motlägg och ögonbrynsfint. Det var en skön vårdag ute och allt kändes bra. Vi var så klart nervösa men hoppfulla och optimistiska. Matchen börjar och allt som kändes så bra gör strax inte det. Alldeles för fort leder Milan med alldeles för mycket. Vid 0-2 är allt svart. Jag minns att jag säger "0-3 och jag går i halvtid". Och det är nu det jobbiga med att göra samma sak flera gånger dyker upp.
Vi har ännu inte bestämt upplägget för årets final. Exakt likadant kan det ju inte bli. Vi har ingen 25-årsdag att fira. Jag minns inte riktigt vilken tårta det var vi åt och om jag drack en eller två öl (inte fler – man kan inte riskera att bli kissnödig eller okoncentrerad). Men var går då gränsen? Hur lika skall det vara? Skall alla ha samma plats i soffan? Måste det vara samma personer där? Vad hade jag för kalsonger?
Jag sitter i Björns soffa och reser mig upp. Går upp för backen hem till mor och far. Mor och min yngsta bror (som är United-fan och inte han med benskydden…) sitter och tittar på TV:n. Jag går raka spåret upp till datorn för att spela något av brorsans destruktiva dataspel innan jag går hem till mig. De undrar naturligtvis varför jag kommit förbi dem? Var jag inte hos Björn? Skulle jag inte titta klart? De kan ju vända… Pedagogiskt förklarar jag att, nej man kan inte vända 0-3 mot Milan. Många andra lag kan man vända emot, särskilt Liverpool. Men inte mot ett italienskt lag som leder med 3-0. Inte Milan. Det går inte.
Det finns psykologer som menar att man skall plugga i samma miljö som man skall ha tentan i, eller samma miljö som man skall utföra det man pluggar. "Situation based memory", tror jag att det kallas. Återigen: Repetition – på samma sätt, gång efter gång. Nu kommer ju i och för sig inte någon av lagen att ha samma uppställning. Matchen kommer inte att gå på samma plats (fast det är ju inte så långt mellan Grekland och Turkiet, det är kanske ett omen…), domaren är en annan. Det finns en mängd saker som är olika. Fast mycket är lika. Spelarna kommer att göra som de brukar innan alla matcher och förberedelserna är de samma. Då kanske det är lika viktigt att jag också gör så mycket saker så lika som möjligt?
"MÅL!!!!!!" skriker de där nerifrån. "Kul", tänker jag. Då var förnedringen total. De ropar något om Steven Gerrard. Jag lyssnar inte riktigt. Är fortfarande alldeles för besviken. Det var inte alls så vi hade förutsett matchen. Liverpool skulle ju vinna!!! Strax där efter hörs det förhatliga mål-ropet igen. "3-2!! Men nu måste du väl ändå komma ner och titta! Det är ju jättespännande nu!". Jag tycker bara det är elakt och orättvist att Pool har fått göra två mål. Nu börjar ju hoppet att födas i en, att leva – för att släckas när den 90:e minuten skall komma. "Straff!" ropar de där nerifrån. "Jo, visst, tänker jag. Det är väl nån jävla italienare som har filmat. FY FAN!" Mina teorier och tankar om hur någon vill jävlas med en genom att tända ett hoppets ljus i bröstet, för att snabbt kunna blåsa ut det blir ännu starkare. "Nej, det är för Liverpool!", ropar de.
Nu kan jag inte hålla mig längre. Eller snarare: Nu är mitt hopp så stort att det övervinner den förhatliga pessimisten i mig, som inte tror att det är möjligt. Jag rusar ner till TV:n (på två sekunder blankt och då måste man springa ner för en trappa också) och ser hur Xabi Alonso lägger bollen till rätta. Allt hopp är nu åter. Livsgnistan har åter tänts och kanske, kanske kommer tillvaron att åter få en mening. Nej. Dida finner det naturligtvis lämpligt att rädda bollen.
Mörker. Svart mörker. Allt det hopp som tändes under några sekunder är nu mer borta än någonsin tidigare. "Varför i helvete gick jag ner för att få uppleva detta", tänker jag. "Att man alltid skall få rätt. Det är då faan att man aldrig får bli glad.". Jag förbereder en radda osande förbannelser som skulle få kapten Haddock att rodna. Alla mina tankar om att det är någon jävel som ger en hopp för att få möjligheten att ta det ifrån en bekräftas och jag vet varför jag låtit bli att titta. Fast då ser jag hur Alonso springer fram mot bollen och tre sekunder senare har jag förstört rösten. Jag hoppar och jublar och gapar och undrar hur det gått om jag varit kvar hos Björn och hur de har det där nere hos honom. Vi talas vid senare under kvällen. Björn och jag, några andra vänner som antingen håller på Liverpool eller vet om att jag gör det. Vid talas vid och alla undrar de samma sak: Hur kunde jag gå?
Jag vet inte. Jag vet att man inte gör så. Man skall stötta sitt lag i vått och torrt. Så klart. "Vad är du för ett fan" fanns det många som undrade. Men jag kunde inte sitta kvar. Det kändes som om mitt hjärta höll på att slitas ut. Allt kändes taskigt och tråkigt – ibland rentav som ett hån mot mig personligen! Jag klarade inte av att titta.
Det skall bli fantastiskt spännande med en ny final. Att analysera varje pass, motlägg och ögonbrynsfint. Att dricka en Carlsberg. Att göra så mycket som möjligt, så lika som förra gången det bara går. Och det är då jag börjar bli orolig inför den här finalen. Frågan blir oundviklig.
- Måste jag gå i halvtid?
PS. När Sverige åkte ut mot Tyskland i VM, gick jag också i halvtid, så det tycks som om det inte är en universalmetod… DS.
