Inför: AC Milan - Liverpool FC

Vi vann pokalen, men på något sätt känns det som att vi förlorade matchen. Chans till upprättelse alltså, hur konstigt det än kan låta, även om Milan lär hävda det samma. Med tanke på förra mötet känns det dumt att förutspå någon matchbild, men efter Istanbul 2005 och Cardiff 2006 hoppas vi att trenden "vi spelar inte tråkiga finaler" håller i sig.

Redan de gamla grekerna

Jag undrar hur många reseguider som innehåller frasen ”en stad med anor”? Ganska många skulle jag tro, men i fallet Aten känns det inte bara väldigt berättigat, utan väldigt futtigt. Det var här Aristoteles och Platon debatterade om svaret stod att finna ”uppåt himlen” eller ”nedåt jorden”, illustrerat på Raphaels klassiska målning, och det var här Sokrates vandrade runt på gatorna och förlöste människor för att senare tömma giftbägaren dömd för att ha förlett ungdomen. Det är här vi hittar vaggan till hela den västerländska kulturen och med en historia på åtminstone 3000 år är det lika bra att dra vidare för annars kommer vi aldrig loss.

Stadion

Om än inte lika historiskt betydelsefullt som Parthenon uppe på Akropolis utgör Atens Olympiastadion invigt 1982 ett modernt landmärke i Marousi, en förort nordost om Aten. Arenan har en kapacitet på 71 030 åskådare, men vid fotbollsmatcher kan inte samtliga platser utnyttjas och 63 800 biljetter har sålts till finalen. Stadion är även känd som Spiridon ”Spiros” Louis Stadium, uppkallad efter vinnaren av det första moderna maratonloppet vid sommarolympiaden 1896.

Olympiakos, AEK Athen och Panathianaikos har samtliga utnyttja arenan som hemmaplan, men Olympiastadion har även stått värd för tre stora cupfinaler i fotboll. 1993/94 vann Milan Europacupfinalen mot Barcelona här med 4-0 efter en mäktig uppvisning och då hade italienarna ändå Franco Baresi och Alessandro Costacurta avstängda, 1982/83 föll Juventus med 0-1 mot Hanburger SV i samma turnering och dessutom avgjordes Cupvinnarcupfinalen 1987 här när Ajax besegrade Lokomotiv Leipzig med 1-0.

Domare

Herbert Fandel blir huvuddomare assisterad av Carsten Kadach och Volker Wezel. Fjärdedomaruppdraget har givits Florian Meyer.

Fandel dömde UEFA-cupfinalen ifjol mellan Sevilla och Middlesbrough och har skipat rättvisa i den internationella fotbollsvärlden sedan 1998. Karriären i Tyskland började 1979.

För mer info om Fandel, läs den här artikeln.

De borde aldrig varit här?

Vid sidan av OS-guldet i hockey och Liverpools FA-cupseger var 2006 års största idrottsögonblick när det verkligen stod klart att Juventus straff inte skulle stanna vid de i bestraffningssammanhang så vanliga bötesummorna utan att det blev degradering till Serie B, poängavdrag och avstängning från Europaspel.

Inte så att jag har något emot just Juventus, men den person inom mig som alltid jublar när den lille mannen får rätt mot systemet hade en högtidsstund. Äntligen fick vi ett straff som med risk för att ha slagit över åt andra hållet åtminstone blev kännbart. Inte några "tre hemmamatcher inför tomma läktare" eller "fyra veckors indragen lön för ett par spelare". Jag kan slänga ut ett par tjugor genom fönstret så har jag gjort samma uppoffring.

Det tog sin tid att få lite fotbollsrättvisa, men med tanke på att jag tvivlade på att jag skulle få uppleva det medan jag fortfarande var i livet var det värt väntan. Att det gjorde den här säsongens Serie A-säsongen fruktansvärt urvattnad var väl en tråkig följd för de italienska tv-bolagen och innebar att Inter plötsligt fick två Scudetto på silverfat.

Men helt nöjd var jag inte eftersom Milans straff reducerades från 15 poängs avdrag i Serie A 2006/07 och uteslutning från Champions League samma säsong till åtta poängs avdrag i ligan och om det behöver påpekas tillåtelse att spela i Europa. Jag kan dock inte helt släppa tanken som dyker upp även hos våra Svenskafansgrannar (se nedan), nämligen att antingen så var Milan skyldiga och då kom de rejält billigt undan eller så var de inte inblandade och då var fegstraffet baserat på lite skit som rann av Juventus. För säkerhets skull, så länge vi inte vet vad, tycker jag dock att det är bäst att Liverpool vinner. Bara så att ni vet.

Så här tyckte Milanredaktionern om Calciopoli.

Milans väg till finalen

Milan inledde sitt Europaäventyr med ett kvalmöte med Crvena Zvezda i den tredje kvalrundan som de vann efter 1-0 hemma och 2-1 borta. Italienarna fick en lätt lottning i Grupp H mot Lille, AEK och Anderlecht. 10 poäng och 8-1 i målskillnad på de fyra första matcherna placerade Milan endast en poäng från garanterat avancemang. De förlorade den näst sista matchen mot AEK, men var ändå vidare eftersom Lille och Anderlecht kryssade. Milan förlorade även den sista matchen, hemma mot Lille, men eftersom resultaten gick deras väg i övrigt med ännu en oavgjord match kunde de kvittera ut gruppsegern utan att ha förtagit sig nämnvärt.

I åttondelsfinalen väntade Celtic och det blev tuffare än många väntat sig. 0-0 slutade det första mötet på Celtic Park och även på San Siro visade resultattavlan 0-0 vid 90 minuter. Förlängning vidtog och Kaká behövde väl där bara tre minuter för att efter en soloraid lägga in matchens enda mål mellan benen på Boruc.

Kaká nätade även i kvartsfinalen hemma mot Bayern München vilket gav Milan ledningen med 2-1 när det återstod fem minuter av matchen, men tyskarna var inte slagna och tre minuter in på stopptiden satte Van Buyten sitt andra mål i matchen och kvitterade till 2-2 med matchens sista spark.

Fördel Bayern kunde man tro, men Milan visade för kanske första gången i turneringen riktig styrka när de med två mål inom loppet av fyra minuter i mitten av den första halvleken säkrade avancemanget. Det ska dock sägas att då hade Bayern rivstartat matchen med hög press och bland annat tvingades Massimo Oddo rensa på mållinjen med Dida överspelad. En tillfällig kommunikationsmiss mellan Lell och Podolski tillät dock Seedorf att få fatt på bollen och holländaren vände bort Van Buyten innan han satte 0-1 lågt bakom Oliver Kahn. Drygt tre minuter senare agerade Seedorf framspelare till Inzaghi som avslutade kyligt från nära håll.

Den första semifinalen mot Manchester United på Old Trafford blev en underhållande historia som engelsmännen vann med 3-2 efter ett mål på stopptid av Wayne Rooney. Jag trodde då att det målet skulle bli avgörande för att ta United vidare och i så fall hade Ancelotti kunnat se tillbaka på ett mycket slappt uppträdande i slutminuten när Serginho först tappade boll på vänsterkanten och Didi missade hur Nesta försökte styra Rooney att avsluta vid första stolpen. Kaká satte båda Milans mål.

Något avancemang för Manchester United var dock aldrig nära för Milan fullständigt körde över dem under matchens inledning och 2-0 efter en halvtimme – mål av Kaká och Seedorf – var snarare i underkant. Dubbelmötet var efter Uniteds seger i den första matchen givetvis inte avgjort, men Paul Scholes hämmades svårt av att en varning skulle få honom att missa finalen och det verkade smitta av sig på engelsmännen som uppträdde oväntat återhållsamt och gav Milanspelarna gott om utrymme att flytta boll. Det tog en timme innan United kan sägas ha skapat en riktig målchans, men det var Milan som hela tiden kändes vassare och ridån gick definitivt ner för Alex Ferguson när Gilardino satte 3-0 med tolv minuter kvar. United hade bara två skott på mål på hela matchen.

Tidigare möten

Trots att Milan och Liverpool tillsammans har spelat över 500 matcher i Europa genom åren hade de före finalen i Istanbul 2005 aldrig mötts annat än i en träningsmatch två år tidigare som slutade 2-1 till Liverpool.

Milan har stött på engelskt motstånd vid 24 tillfällen, vilket har slutat med nio segrar, sju oavgjorda matcher och åtta förluster. Två av dessa matcher har varit finaler och förutom den 2005 rör det sig om en Cupvinnarcuptriumf mot Leeds United 1973.

Liverpool har ställts mot italienskt motstånd vid 16 tillfällen och har sju segrar, två oavgjorda matcher och sju förluster om vi räknar straffavgörandena mot Roma 1984 och Milan 2005 som vinster.

Blandad trivia

Milan har lyft bucklan 1963, 1969, 1989, 1990 och 1994 samt stått som finalförlorare 1958, 1993, 1995 och 2005.

Paulo Maldini kommer om han som väntat får speltid på onsdag spela sin åttonde Europacupfinal och har chans på en femte titel. Paco Gento har det nuvarande rekordet på åtta finalframträdande och sex titlar, samtliga med Real Madrid. Alfredo di Stéfano och José Maria Zárraga har fem vardera, även de med Real.

Paolos far Cesare har även han en titel med Milan i Europacupen (2-1 mot Benfica 1963), men Pepe Reina kan bräda sin farsa med två. Miguel Reina föll nämligen med Athlético Madrid mot Bayern Múnchen 1974.

Clarence Seedorf har vunnit turneringen med tre olika klubbar: Ajax 1995, Real Madrid 1998 och Milan 2003.

Taktik

Milan i finalen 2005

Dida; Cafu, Stam, Nesta, Maldini; Gattuso (Rui Costa, 112), Pirlo, Kaká, Seedorf (Serginho, 86); Shevchenko, Crespo (Tomasson, 85)

I avsaknad av Hernan Crespo och Andrev Schevchenko är det ingen tvekan om att Milan är betydligt svagare på forwardssidan 2007 jämfört med 2005. Inzaghi är fortfarande en måltjuv av rang men hans allroundspel kan inte jämföras med exempelvis Schevchenko eller Dirk Kuyt och hur länge orkar Pippo som fyller 34 år i augusti hålla tempot uppe i Atenvärmen? Inte för att han brukar röra sig över så där enorma ytor… Alternativet är nio år yngre Gilardino som har gjort två mål i årets turnering, men då bör nämnas att de kom vid 3-1-ställning hemma mot Anderlecht och 2-0 hemma mot Manchester United. Gilardino känns inte som den där etablerade världsanfallaren som regelbundet poppar upp och avgör täta matcher.

Nej det torde inte råda någon tvekan om att Milans styrka ligger på mittfältet och med 10 mål och 2 assist (Kaká) samt 2 mål och 4 assist (Seedorf) är dessa båda herrar de vi främst måste se upp med.

Rafael Benítez har mycket att ta med sig från finalen 2005, inte minst första halvlek, men även Milans båda matcher mot Manchester United i semifinalen. Det blir nog inte fråga om punktmarkering av Kaká, men Mascherano lär få en hel del löpmeter i djupled nära brasilianaren. Det är också ganska givet att hela laget måste visa en helt annan aggressivitet än United gjorde.

Bakåt har vi långe, men ibland ack så flaxige Dida, bakom en backlinje med massor av rutin, men inte de mest vindsnabba försvararna. Ancelotti kan liksom José Mourinho mycket väl säga till sina backar att inte offra kraft i nickdueller med Peter Crouch utan i stället säkra att bollen när den dimper ner inte hamnar hos en rödtröjad spelare och för att möta det spelsättet krävs understöd bakom Crouch från främst våra mittfältare.

Ja, det känns oförskämt bra den här gången med tanke på att jag sammanfattningsvis skulle säga att Liverpool är bättre i varje lagdel jämfört med 2005 och inte minst har fler alternativ att ta till för att möta olika matchutvecklingar medan Milan känns jämbördiga på målvaktssidan, något sämre i defensiven, klart sämre i offensiven och lika bra på mittfältet.

Dessutom har vi nu haft 120 minuter i skarpt läge att träna in oss samt klarat att hämta upp 0-3 med två justeringar av laget och så mycket svårare kan det väl inte bli? Vi har dock ingen Dietmar Hamann den här gången.

Sedan skulle jag till skillnad från många som alltid brukar framhäva engelska lags överlägsenhet i det avseendet varna för fasta situationer och då framför allt hörnor. Det känns inte alltid superstabilt bakåt – nej, det är inte zonförsvaret som får sig en hacka – och många gånger misslyckas vi helt med att ens fånga upp fixstjärnor hos motståndarna. Dessutom är vi som alla vet fullständigt bedrövliga på offensiva hörnor, så skulle träningslägret i Spanien ha lyckats slipa till den aspekten av spelet har vi plötsligt ett vapen vi borde ha som jag inte räknat med ännu.

Liverpools revansch

Liverpool fick till och med behålla pokalen som pris för segern, så att vi vann Champions League 2005 råder det inga tvivel om, men som jag skrev i ingressen är jag inte lika övertygad om att vi verkligen vann matchen. Många, och dessa många bär föga överraskande inte Liverpoolfärger, säger något som ansluter till "bra i 6 minuter, utspelade i 114 minuter" som om det hade varit mer ädelt att snålspela i 80 minuter, toffla in en boll och sedan säkra hem till slutsignalen. Det är ju så vi brukar slå ut Chelsea och hur många tackkort har vi fått för det?

Nu finns möjligheten att vinna både match och pokal, för en andra seger mot Milan under så lika omständigheter som går att få, bara det att det rör sig om final i samma turnering så nära man kan komma finalarenemässigt sett till UEFA:s kandidater, skulle ingen kunna snacka bort.

Det finns som bekant inte två tillfälligheter.

Liverpool

Liverpool i finalen 2005
Dudek; Finnan (Hamann, 46), Carragher, Hyypiä, Traoré; Luis García, Alonso, Gerrard, Riise; Kewell (Smicer, 23), Baros (Cissé, 85)

De allra flesta positionerna i Liverpools startelva känns tämligen givna, men som vanligt är det frågetecken för vänsterkanten och särskilt nu när Bolo Zendens skadestatus förmodligen kommer att göra hans medverkan osäker in i det sista. I vilket fall tror jag inte Harry Kewell slängs in från start utan att han liksom Craig Bellamy får bidra med kvicka fötter i andra halvlek mot motståndare som börjar tröttna.

John Arne Riise lär ta en plats på vänsterkanten, men frågan är vilken och vem han får framför/bakom sig. Benítez kan välja Alvaro Arbeloa i backlinjen med Riise på mittfältet alternativt Riise som vänsterback med Mark González, Jermaine Pennant eller Dirk Kuyt framför. Inget av alternativen känns särskilt lockande eftersom Speedy varit för dålig, Pennant hamnar på fel kant och Kuyt då får en utgångsposition för långtifrån straffområdet. Skulle holländaren placeras där tar troligen Pennant högerkanten och Steven Gerrard en släpande position mellan mittfält och Peter Crouch längst fram.

Vid sidan av vänsterkanten kan Pepe Reina, Steve Finnan, Jamie Carragher och Daniel Agger räkna med en startplats liksom nämnda Crouch, Kuyt och Gerrard. Det lutar dock åt högerkanten för Gerrard eftersom Xabi Alonso och Javier Mascherano lär föredras centralt. Momo Sissoko ser fortsatt ut att missa finalen och i så fall väljer sig det centrala mittfältet lite lättare.

Det är kanske orättvist att jämföra Mascherano med Hamann, men argentinarens lite ojämna prestationer är det som ger mig mest nervositet inför finalen för mot Milan har man inte råd med alltför många snedsparkar i den positionen. Vi såg också 2005 hur Gerrard och Alonso, långtifrån några gröngölingar, hamnade helt fel i defensiven. Framför allt har prestationen under de första 5-10 minuterna starkt präglat hela matchen för Mascherno och här ligger kanske den allra främsta nyckeln till framgång för Liverpool. Gör Javier en dålig match kan det bli Masch pann-Kaká av alltihop.