Vem tänder stjärnorna?
Mattias Herner fick inspiration av månen och inser vilka spelare det är han egentligen förväntar sig mest av om en timme. Det skulle i så fall vara en sällsam syn den här säsongen, men mirakel kanske bara inträffar med två års mellanrum.
Tittar ut genom köksfönstret och snett uppåt höger hänger månen som väntat. Jag följer linjen utåt vänster, men det är för ljust och disigt väder för att polstjärnan ska synas. Tydligen har de haft mulet i Aten också. Låter blicken falla på månskäran igen och kopplingen till Istanbul är uppenbar, men jag saknar liksom den nattblå-gula turkiska flaggreferensen en stjärna i mitten.
En stjärna i mitten ja. Även om jag inte haft lika mycket tid att bli nervös på inför finalen jämfört med för två år sedan är det vissa spelare i startelvan jag ägnar mer tid än andra. Reina, Carragher, Finnan och Kuyt ligger där på sin stabila nivå och man vet vad man får. Mascherano liksom Agger är kanske fortfarande numret för små för att jag ska kunna lita 100 % på dem, men jag vet att de båda kommer att ge allt och det räcker.
Men egentligen är det inte dessa spelare jag borde ägna tid åt utan de som har ett mycket bredare operationsspann och där möjligtvis lägstanivån ligger under Carragers och Finnans men där de har en så skyhög topp att snön alltid ligger kvar. Det är ju faktiskt spelare som Alonso och Gerrard jag borde ställa de högsta kraven på och inte Mascherano som precis har anlänt något nedtränad från en klubb som klarade kontraktet i sista omgången.
Både Alonso och Gerrard rankar jag bland Europas främsta mittfältare och med en sådan potential att ifall de låg nära sitt max mot Milan så skulle matchen om en dryg timme inte bli särskilt spännande. Om. Alonso har gjort fyra mål och passat fram till två, Gerrard har satt elva mål och stått för sex stycken assist och den skandinaviska supportersidan har båda dessa spelare i säsongens betygstopp, även om detta givetvis inte är en oberoende objektiv ranking. Inget rekordfacit, men inte heller katastrofalt.
Problemet är inte att den här duon har varit dåliga, utan att de där überinsatserna som man ska vänta sig av dem ett par gånger per säsong och de där riktiga kanonframträdanden som ska läggas till ovanstående är mycket lätträknade och förmodligen får kortas ner till 45- eller 30-minutersperioder räknat på tummarna.
Plötsligt började tal om att Alonso ska lämna Liverpool i sommar dyka upp lite varstans utan större substans att backa upp det med om man inte räknar ”klubb x gillar spelare y” som övertygande argument och en redaktionskollega känner sig säker på det utan att riktigt veta varför. Själv har jag nu också invaggats i ett orosmoln - ett orosmoln eftersom jag inte vill se honom lämna oss. Är det så beror det nu inte på om Xabis insats i finalen ger betyg 1 eller 10 och på motsvarnade sätt är Gerrards framtid i klubben inte heller avhängigt den här matchen. Kanske skulle den behöva det, för vad var det som tände lagkaptenen den där majkvällen 2005 i 0-3-underläge. Var det bara stolthet eller möjligtvis vetskapen om att det kunde vara sista matchen i Liverpooltröjan (ni har väl inte glömt alla turer den senvåren och sommaren)? Vad tänder honom i så fall i kväll?
Jag har en känsla av att Milans max låg nära lagets insats i den andra matchen mot Manchester United, men var Liverpools ligger har jag ingen aning om annat än att vi inte varit särskilt nära det ännu 2006/07. Taktiskt och defensivt kan vi sägas ha nått den på Nou Camp i första matchen mot Barcelona, men sett till rörlighet, offensiv och kreativitet?
Hur många spelaromdömen den här säsongen lyder inte något i stil med ”Gerrard gör en stabil insats och är inte direkt dålig, men…”. Om det bara är en sak som jag vill slippa känna när spelarna kliver av planen för sista gången i natt så är det att våra toppar inte levererade i den viktigaste match ett klubblag kan delta i. Björn (som skriver matchrapporten), låt mig slippa läsa "inte direkt dålig, men" ännu en gång, även om det givetvis inte kommer att vara ditt fel i så fall.
Det handlar inte bara om Gerrard och Alonso på Olympiastadions scen, men när du går på konsert är det inte tredjestämman i trombonsektionen du förväntar dig ska briljera utan solisterna, på motsvarande sätt som det är grabbarna och tjejerna med fetast plånbok som förväntas stå för champagnen, och det är spelarna med högst tak som ska förväntas lyfta oss mot stjärnorna.