Detta måste ha varit värt något också
Det blev ingen upprepning av Istanbul och två timmar efter slutsignalen i Aten är fotbollslivet fortfarande mörkt. Matchen är slut, drömmen är slut, säsongen är slut. Nya drömmar känns avlägsna, men visst finns de där.
Stefan Elofsson sammanfattar sina spridda tankar.
Istanbul är för alltid Istanbul. Bucklan står kvar på Anfields museum. Det är gott så. Samtidigt, när jag skriver det här, känns det på något sätt lite futtigt att prata om forna segrar. Vi kan prata om Istanbul alla andra dagar.
Idag förlorade vi trots allt och även om jag skulle kunna hoppas att DVD:n med Istanbulmatchen kunde muntra upp mig nu vet jag att det inte blir så. Den ligger bredvid teven sedan uppladdningen tidigare ikväll, men nu låter jag den bli kvar ett tag oförbrukad. Den blir aldrig för gammal ändå.
Jag vill lägga mig men vet att jag inte kan sova. Inte än på några timmar. Jag försöker sammanfatta säsongen, men det är svårt. Allt präglas av Milan - Liverpool 2-1. Och jag vill inte tänka på Istanbul nu. Men när jag nödtorftigt sammafattar mina tankar till slut, några timmar efter domarsignalen som förkunnade säsongens definitiva ändpunkt, då är det ändå där, i Turkiet, jag hamnar. Det är liksom... ofrånkomligt.
I Istanbul var Liverpool inget lag. I Istanbul var det klubben snarare än laget Liverpool som mötte ett av världens bästa manskap. Liverpool innehållandes elva spelare som hade alldeles för varierande förutsättningar för att det egentligen skulle vara realistiskt att tro på seger. Att varken realism eller förstånd hade något med saken att göra vet vi nu.
Du vinner inte Champions League med Djimi Traore och Vladimir Smicer i ett nyss påbörjat lagbygge där hälften är på väg bort, men du gör det med Jamie Carragher och Steven Gerrard. Den gången var det sista viktigare, på något sätt. Det och Liverpools publik i en fortfarande så mirakulös och underbar kombination.
Därför säger jag att det var klubben Liverpool som vann.
Den här gången tog Rafael Benítez ett lag till Champions Leaguefinal och nästan alla har bidragit. Åtminstone långt fler än fallet Road to Istanbul. 2005 var det Carragher, Gerrard och Garcia. Resten var egentligen utfyllnad. Fenomenal utfyllnad som förtjänat historieboksstatus. Men ändock.
2007 var Liverpool ett färdigt lag som förlorade mot ett annat färdigt lag. Båda var mycket bra, yppersta världsklass. Liverpool har varit världsklass mot Barcelona, PSV och Chelsea och hade greppet om finalen men det slutade i förlust och dessvärre är det allt som betyder något just nu när 40 000 besvikna Liverpoolfans ska finna en sysselsättning i Aten. Jag hoppas att de flesta går och lägger sig.
Om matchen kan allt sägas, men ingenting är nödvändigt nu när det är över för den här gången. Ingen är betjänt av någon analys. Liverpools positionsspel var spot on i första halvlek men frisparken kom och vi tappade greppet. Vi kan låta det stanna där. Okej, frisparken som gav Milan 1-0 var tveksam och Liverpool hade ett spelmässigt övertag. Men Liverpool förlorade också. Det är allt nu.
Jag är förbannad, ledsen, irriterad och besviken. Jag är uppgiven och tom. Jag är glad att jag följde min vana och såg finalen i lugn och ro. Jag vill inte träffa folk nu. Jag är liten ledsen för att jag bankade handen i väggen så många gånger och med sådan kraft. Jag borde ha tagit Benítez råd och behållit min värdighet. Men Steven Gerrard säger att vi ska gå vidare och då gör vi det. Det är alldeles uppenbart att det finns någonstans att ta vägen. Vi slog faktiskt ut Chelsea och vi höll London borta från en europeisk cupfinal än en gång. Det är värt något. Dessutom kissade vi inte på oss när vi mötte världens bästa fotbollsspelare Kaka. Det är också värt något. Manchester United må ha varit Englands bästa lag den här säsongen, men när de mötte kompetens som var dem överlägsen och främmande stod de svarslösa. Liverpool hade ett bra svar.
Och kanske mest hoppfullt av allt i det Gerrard och de andra sa i sina kommentarer var nog det de lämnade utanför. Inget prat om domaren, inget prat om orättfärdigheter.
Benítez: ”Vi förlorade mot toppklasspelare.”
Gerrard: ”I slutändan förtjänade de det nog.”
Carragher: ”Jag tyckte att det bästa laget vann.”
En idrottsmans vinnarmentalitet utmäts inte alls i hur många vinster denne plockar hem. Vinnare lämnar en match med värdighet, oavsett hur resultatet ser ut. Liverpool gjorde en bra match och vissa kommer att säga att de förtjänade att vinna. Vissa kommer att säga att Milan var bättre. I vilket fall som helst åker Liverpool hem från Aten med värdighet. I någon mening åker de också hem som vinnare. Champions League var, som sagt, mer än bara den här finalen.
Och hörde ni de glada Milanfansen hoppa runt i slutet av matchen? Det gjorde jag också. Fast bara i bakgrunden av You’ll never walk alone.
Det måste också vara värt något. Nu tar vi sommar.
