Benítez har för många spelare
Dags för derby på Goodison igen. Stefan Elofsson reflekterar över Liverpools läge.
"Det är enklare att ty sig till en dvärgkanin än Rafael Benítez."
Efter Liverpools förlust i derbyt på Goodison Park ifjol talades det egentligen aldrig mer om ligatiteln den säsongen. Då skedde det i och för sig redan i den tredje omgången och Liverpool gjorde många skitmatcher efter det. Men derbyts betydelse var fundamental.
Skulle samma öde drabba Rafael Benítez när han på lördag återvänder till Parken på andra sidan parken är jag rädd för att historien upprepar sig.
Rafa har ett till synes mellanstort problem som ganska snart kan växa två storlekar till. Problemet bottnar i att han saknar en tränare och samtidigt har ett överflöd av spelare.
* * *
Men först en annan sak. I ett av TV 4:s verkligt sena program om fotboll säger Olof Lundh apropå FIFA:s omdiskuterade uppräkning av världens bästa fotbollsspelare, ”vad gör Fernando Torres på den här listan?!”
Kom igen.
Som Liverpoolsupprter kan jag inte ha känt mig ensam om att vilja tacka för synpunkten genom att stänga av apparaten. Men jag låter det oinitierade dravlet fortgå och överröstar honom istället med en egen fråga; ”Ja, vad tror du själv?”.
Att Zlatan Ibrahimovic (som enligt Lundh borde ha spelat i Sveriges match mot Liechtenstein härförleden trots att han var avstängd) inte hamnade på FIFA:s Topp 30 är förstås uselt, det begriper jag också, men att Torres fanns med kan verkligen inte uppfattas som kontroversiellt av någon som till yrket bevakar fotboll. I alla fall borde det inte kunna uppfattas på det viset.
Hur kan det vara en skandal att Zlatan inte finns med och att Torres namn står där, när den ene (Zlatan) gjort nio mål under säsongsupptakten och den andre sju, när de närapå delar ett identiskt målsnitt sett över de sju senaste säsongerna och när den som Olof Lundh vill ha bort till sin starka fördel kan påpeka att han omgett sig med betydligt namnfattigare spelare under merparten av sin professionella karriär?
Vilket obegripligt utspel, har någon annan hört någon antyda att Torres på listan är ett skämt?
Nåväl, åter till Rafael Benítez problem. Det är, i motsats till ovanstående, reellt och i högsta grad angeläget. Liverpools spel har gått från lovande till beklämmande på en månad och nu väntar en hyperviktig vecka med Everton och Arsenal på andra planhalvan. Det är svårt att veta vad som ligger bakom men det känns inte som en vanlig ordinär formsvacka. Inledningen på säsongen var inte sprakande, däremot var den duglig och bäddande för mer. Liverpool tog några stora kliv mot ett utmärkt höstslagläge, bara för att sedan ta samma steg tillbaka igen. Obegripligt kommer på tal igen.
Det är svårt att inte beröra Pako Ayesteran vid en analys av läget. Det är hart när omöjligt. Att Liverpools plötsliga kramptendenser sammanfallit med spanjorens definitiva försvinnande från Melwood kan som allt annat handla om en slump, vilket Rafael Benítez menar, men det vore dumt att inte betänka det motsatta.
Andratränare har många gånger, oftast i efterhand, visat sig vara betydelsefulla och till och med unika, men det är svårt att värdera Ayesterans exklusiva inverkan på laget?
Assisterande tränare är ett eget, många gånger förbibläddrat, kapitel i den brittiska fotbollshistorien. I Liverpool är Bob Paisley den som först kommer på tal med sin tid vid Bill Shanklys sida som gjorde honom mer lämpad än någon annan att ta över världens bästa fotbollslag. De finns också de mindre smickrande exemplen med den enligt många utsagor fullständigt opedagogiska Phil Thompson som utmärkt exempel. Han som kunde göra sig impopulär i en grupp människor på rekordtid och som dessutom lär ha skrämt ett antal talanger till evig tystnad under sin tid som reservlagstränare.
Den numera avlidna Ray Harford beskrevs av många som mannen bakom Blackburns återuppståndelse från de döda i mitten på 1990-talet. Rovers gick från nästa högsta divisionen till en Premier Leaguetitel på fyra säsonger och managern Kenny Dalglish hyllades förbehållslöst. Men vid hans sida stod hela tiden Harford och bland de mera initierade tyckarna gavs hans inverkan omdömet av att ha varit tungan på vågen. (Detta hedrande pågick för övrigt före Harfords död vilket kan vara värt att påpeka i sammanhanget).
Brian Kidd, Steve McClaren och Carlos Queiroz har samtliga agerat Sir Alex Fergusons närmaste män genom Man Utd:s fortfarande pågående storhetstid (den senare i två omgångar). Den som läser David Beckhams egna biografi förstår ganska snabbt vem han själv föredrog, men oavsett om man väljer att ställa sig på den emigrerade högermittfältarens sida eller inte pekar han på en intressant distinktion i det skrå som utgörs av assisterande tränare. Kidd och McClaren var som en länk mellan ”the gaffer” och spelarna. Personer som såg spelarna varje dag på träningarna, som representerade tillförlit och som kunde prata med samtliga utan uppenbara bakomliggande agendor som laguttagningar eller dylikt. Queiroz var mer som en förlängning av Ferguson, en person som förde hans talan och som inte låg på – enligt Beckham – ”samma nivå” som de han tränade. En del av förklaringen låg i Quieroz bakgrund med spanskan som modersmål, men han var inte samma typ av person i organisationen som hans föregångare varit.
I vilken av dessa fack Pako Ayesteran bör placeras in är jag inte mannen att svara på. Ayesteran var först och främst känd som en disciplinens man med god fysiologisk utbildning. Det var Ayesteran som förberedde Liverpool inför matcherna och det var han som ansvarade för försäsongsträningsupplägget. Det var också han som byggde kullen Pako Hill varpå ett oändligt antal svettdroppar från Liverpoolstjärnornas pannor fallit.
Med tanke på deras långvariga relation var han sannolikt något av en förlängning av Rafael Benítez. Samtidigt är det inte orealistiskt att tro att spelarna kunde ty sig till honom mer än Benítez. Att han på så sätt var för Gerrard och gänget vad Steven McClaren brukade vara för Beckham, Giggs och dom andra. Peter Crouch har en gång uttryckt sig på ett sätt som väcker tanken att en dvärgkanin är tacksammare att ty sig till en Benítez.
Benítez vill ha distans. Det kan ha gjort hans assistent extra viktig.
Och just Crouch är ett intressant namn i det här resonemanget eftersom han marginaliserats så till den milda grad av Benítez sedan sommaren. Crouch kan inte må bra just nu och hur Benítez ska hålla honom motiverad fram till jul ens begriper jag inte.
Crouch är 26 år och näst yngst bland våra anfallare. Torres är 23, Kuyt 27 och Voronin 28. Samtliga kan sägas vara i en fas som definierar din karriär som fotbollsspelare. Ingen fotbollsspelare någonstans i hela världen (förutom Ole Gunnar Solskjaer) vill sitta på avbytarbänken, men om du är ung och ”upp och på väg” kan du i regel acceptera det för att du vet vad som ligger framför dig. Är du en bit över 32 kan du i många fall känna samma sak för att du vet vad som ligger bakom dig. Liverpool har väldigt få spelare i de båda kategorierna. Vi har Sami Hyypiä, men egentligen inte mycket mer än så, och det är ett problem.
En bred trupp är ett måste för att hävda sig i Premier League men chanserna för att vinna titeln Liverpool vill åt ökar inte i all oändlighet i takt med att det flyttar in fler kvalitetsspelare på Merseyside. Det finns en brytpunkt och frågan är om Benítez inte har låtit laget passera den. Med den rätta turen på skadefronten kan du vinna Premier League utan två klasspelare på varje position, det visade Man Utd ifjol. Och om du nödvändigtvis ska gå runt på 35 spelare på en säsong (Rafael Benítez har bara använt 22 hittills men noterade 33 förra säsongen) är det en klar fördel att de spelare som ofta sitter på avbytarbänken koncentrerar sig på hur de ska kunna prestera på topp nästa gång de får chansen istället för att de grubblar över sin framtid.
Jag säger inte att det vore att föredra att ha Robbie Fowler som fjärdeforward den här säsongen också, men det hade i vissa avseenden underlättat.
* * *
Zlatans mål mot Sampdoria var båda magnifika. Samtidigt måste det väl vara möjligt att få in Canal Plus också på TV 4 (det handlar trots allt om grannhuset) trots att kanalen inte lyckats köpa sönder den ligan. Och då kan väl ändå inte Torres ryck och avslut mot Chelsea passerat obemärkt förbi. Det ensamt torde ha kvalificerat honom för den högt debatterade listan.
