Hyypiä eller Torres?
I en tid där ägare köper upp fotbollsklubbar, inte för sin kärlek till laget, utan som ren business är det enkelt att se ekonomins stora inverkan på fotbollen. Den sorgliga sanningen är att pengarna investeras för att ge avkastning och inte för att vinna troféer. För tränarnas del handlar det om att försöka hålla sig kvar på detta ”pengatåg”, och bästa sättet att göra det är att hämta in spelare som ger valuta för pengarna.
För oss Liverpool-supportrar är ämnet naturligtvis extra aktuellt, då vi den senaste tiden har kunnat läsa om påstådda bråk mellan våra amerikanska ägare och vår spanske tränare. Rafael Benitez vill ha mer pengar till spelarköp medan Tom Hicks och George Gillett vill avvakta. Detta har fått spanjoren att surna till och hans attityd har enligt tidningarna nästan kostat honom jobbet. Stort stöd från både spelare och fans i kombination med några fina resultat lugnade dock ner situationen. Om problemen blossar upp igen återstår att se, men visst måste hans lagbygge leverera – annars finns risken att det amerikanska tåget susar vidare med Rafa stående kvar på perrongen.
Fransmän och män som talar franska
När Benitez kom till klubben sommaren 2004 ärvde han en skaplig trupp från föregångaren Gérard Houllier. Fransmannen hade i sina aktioner på transfermarknaden visat prov på både imponerande fingertoppskänsla och väggskallande missberäkningar.
För svenskar utgjorde VM 2002 och Senegal ingen vidare kombination. Sverige var dock inte det enda landet som åkte på förlust mot den afrikanska uppstickaren. I öppningsmatchen fick även Frankrike (för ovanlighetens skull) kapitulera. Genom stora delar av turneringen var El-Hadji Diouf en av de klart mest sevärda spelarna, och när det visade sig att Houllier hade köpt senegalesen redan innan världsmästerskapen kändes det som att Liverpool hade fått guld för kostnaden av silver. Det dröjde dock inte längre än ett par spottloskor innan han varken var omtyckt eller kvar på Anfield. Efter sig lämnade han (förutom sin värdighet och chansen till en fin proffskarriär) landsmannen Salif Diao. Även han hade köpts innan VM, men hur och framförallt varför vet varken jag, Houllier eller troligen ens Diao själv.
Erik Meijer, Igor Biscan, Abel Xavier och Gregory Vignal är ytterligare några av Houlliers mindre framgångsrika importer. För Biscan och Vignal kan problemet ha varit att förväntningarna var för höga (vilket Meijer eller Xavier knappast kan skylla på). Kraven att prestera på en hög nivå redan i så ung ålder blir säkerligen en tung börda att bära. Det kan inte vara roligt när man känner att man har gjort en helt ok insats, för att dagen efter totalsågas i media. I ett sådant läge måste det vara nästintill omöjligt att hålla självförtroendet uppe.
Att se en ordentligt uppskriven talang försvinna bort i periferin är lika tråkigt varje gång. Inte sällan tror jag att förklaringen ligger i hur spelarna byggs upp till eller jämförs med storstjärnor långt innan de ens tagit en regelbunden plats i förstaelvan. Aldrig har väl en sådan jämförelse varit mer komisk än den mellan Zinidine Zidane och Bruno Cheyrou. Vi lyssnar långsamt på den en gång till: Zinidine Zidane och Bruno Cheyrou. Frågan är om produkten någonsin varit längre från reklamen. ”Zizou” är enligt min mening en av de absolut mest begåvade spelarna genom alla tider. Det var alltså tänkt att Cheyrou skulle följa i hans fotspår, vilket med facit i hand är lite som att påstå att Idol-Ola har kapacitet att träffa samma toner som Pavarotti.
Medan många av Liverpools köp har haft svårt att blomma ut, kan det ibland kännas som om situationen hos våra konkurrenter är den rakt motsatta. Ett exempel är Christiano Ronaldo. Manchester United köpte honom omkring samtidigt som Houllier kläckte idén att satsa på Anthony Le-Tallec och Florent Sinama-Pongolle. Visserligen var Ronaldo dyrare än sina franska motsvarigheter, men då har portugisen å andra sidan också blommat ut till en av världens bästa spelare. För att få ett liknande utlåtande om Le-Tallec eller Sinama-Pongolle krävs troligen ett citat från mamma L-T/S-P.
När det handlar om valuta för pengarna är det förstås oundvikligt att inte nämna Djibril Cissé. Fram till jänkarnas intåg var fransmannen klubbens dyraste nyförvärv någonsin. För de pengarna vill man naturligtvis ha en spelare som regelbundet finns i förstaelvan. Det fick vi inte. Kanske hade situationen blivit annorlunda om Cissé druckit mer mjölk som barn, men sanningen är att han även utan brutna ben hade svårt att hålla en jämn och hög nivå.
Nu gjorde Houllier som tur var också en del riktigt bra köp. I denna kategori placerar jag utan tvekan Sami Hyypiä. Finländaren kom till klubben för en relativt liten summa och var under några år outstanding i Premier League. Nu är han (utan att klaga) reserv och med sin rutin gör han alltid ett förtjänstfullt jobb när han väl spelar. Sett till hur mycket spelare vi fick för pengarna var Hyypiä utan tvekan ett kanonköp.
Detsamma gäller för Dietmar Hamann, som trots oerhört många fina framträdanden nog alltid kommer att bli mest förknippad med den 25:e maj 2005. I CL-finalens första halvlek var Ricardo Kaká världens bäste fotbollsspelare – sen byttes Hamann in. Brasiliansk elegans, snabbhet och teknik blev utmanövrerat av tysk klokhet. Tillsammans med ovan nämnda finlandsfärja är Hamann en av få fotbollsspelare som nått världseliten med ett löpsteg som för tankarna till Tommy Söderberg. Klokhet var ordet.
Till kategorin ”riktigt bra köp” räknar jag även Steve Finnan, John-Arne Riise och Harry Kewell. Detta motiverar jag med att Finnan i flera år har varit pålitligheten själv och att Riise har en vilja och en fysik som bryter ner det mesta. Varför Kewell kanske ni undrar… Ja, visserligen har han varit mycket skadad men han kostade, till skillnad från Cissé, ingen större summa. ”Utförsäljning – butiken upphör” stod det vid grindarna vid Elland Road och för en billig peng plockade vi över en spelare som när han är frisk är en av världens främsta yttrar.
Spansktalande sjukan
Även Benitez har agerat på transfermarknaden med väldigt varierande framgång. Värvningar som Antonio Nunez, Josemi, Jan Kromkamp, Mauricio Pellegrino och Gabriel Paletta vill vi alla glömma. Som tur var kostade ingen av dem speciellt stora pengar. Det gjorde visserligen inte heller Mark Gonzales, men med tanke på hur omskriven han blev var förväntningarna ändå relativt höga. Tyvärr klarade ”Speedy”, som så många andra, inte av att leva upp till sina lovord. Eftersom Fernando Morientes i många år hade varit en stabil målskytt i andra europeiska ligor var jag inte den enda som hade stora förhoppningar när han anslöt till Liverpool. Men trots att han ofta fungerade relativt väl i själva spelet lyckades han inte med det han blev köpt för – nämligen att göra mål.
Få spelare har delat supporterskaran så som Luis Garcia. Ena matchen skarvade eller klackade han bort varenda boll och retade gallfeber på de flesta. I nästa match (oftast i CL) stänkte han ett långskott rakt upp i krysset och alla synder var förlåtna. Garcia är en spelare som i hela sin karriär vandrat på den berömda marginalen och ojämn är bara förnamnet.
Trots en relativt dyr prislapp har Xabi Alonso visat sig vara värd varenda pesetas. I sina bästa stunder smeker han långpassningar med en obeskrivlig känsla. Och om han mot förmodan inte känner sig riktigt vän med bollen vet man alltid att han kommer kämpa. Om Alonso förbättrar sitt bollvinnande spel ytterligare ett snäpp har jag svårt att se något mittfältsankare i världen som skulle vara bättre. (Det omvända gäller visserligen även för Mohammed Sissoko och Javier Mascherano, men faktum är att det är avsevärt svårare att förbättra sig offensivt.)
Även om skillnaden var större för några år sedan är det troligen ingen lätt uppgift att komma från någon av de sydeuropeiska ligorna till den mer fysiska fotbollen som spelas i Premier League. En som jag verkligen tycker har lyckats bra med omställningen är José Manuel Reina. När ”Straffkungen” först kom till Liverpool såg han minst sagt en aning instabil ut. Men Reina har tränat hårt och lärt sig det brittiska spelet, och idag missar han t.ex. betydligt färre luftbollar än i början av sin tid på de brittiska öarna. Fortsätter han utvecklas på samma sätt tror jag att ”Mini-Benitez” inom ett par säsonger kommer att räknas som en av världens absolut bästa målvakter.
Snacket om den tuffa brittiska spelstilen får mig osökt att tänka på Peter Crouch, som trots sin längd ser så bräcklig ut att man vill gråta. (Ställ honom bredvid Steve McManaman och jag ger mig tusan på att man skulle se celluliter på ”Maccas” spaghettilår.) Sanningen är dock att många toppförsvarare har uttalat sig om hur svårt det är att komma åt bollen när engelsmannen har den i besittning. En spelare med sådana egenskaper är alltid nyttig och jag önskar därför se Crouch på Anfield även i fortsättningen.
Som ett av Benitez bästa ”nyförvärv” räknar jag dock även Jamie Carragher, som tack vare spanjorens intåg en gång för alla cementerade sin plats i m-i-t-t-e-n av försvaret. Just att plocka från de egna leden är så klart det överlägset bästa sättet att få valuta för pengarna. För hur många gånger vi än kommer att få höra Tom Hicks och George Gillett prata om klubbens traditioner och hur gärna de vill att fansen ska få uppleva glädje är förklaringen densamma. En vunnen trofé betyder prispengar, bättre sponsoravtal samt ett stärkt varumärke och i slutändan en kraftigt förbättrad avkastning.
Var sagan slutar för nyinkomna investeringar som Yossi Benayoun, Ryan Babel, Lucas Leiva och Fernando Torres återstå att se. Tydligt är att Fernando nummer 2 har fått en betydligt bättre start på sin Liverpool-karriär än sin namne Morientes. Än så länge har dock varje mål kostat många 10-tals miljoner och då ska man komma ihåg att snittkostnaden för Hyypiäs brytningar vid det här laget är nere på omkring 1,50 kr. Så vem är egentligen det bästa köpet? ”Finlandsfärjan” eller ”El Niño”?
Walk on, walk on with hope in your heart…
