Midvinternattens köld är hård
"Små grodorna, små grodorna är lustiga att se".
Ja, trots att misstagsbaserade mål verkar delas ut till toppkonkurrenterna snabbare än julkort så här års har Rafael Benítez inte givit upp hoppet om ligatiteln. Utgångsläget är dock mörkare än decembernatten och varthän i Liverpool ska man egentligen styra kosan för att hitta ett vettigt inlägg.
Robbie Keane skjuter i ribban, missar en straff, går ut samtidigt som Nicklas Bendtner kommer in och med sin första bolltouch nickar in segermålet för Arsenal i derbyt mot Tottenham. Med bara ynka minuter kvar av matchen tar Evertons Steven Pinaar beslutet att fälla Ryan Giggs i ett ofarligt läge och dra på sig en horribel straffspark. Christiano Ronaldo gör 2-1 och Manchester United vinner matchen. I det prestigeladdade Milanoderbyt bjuder Milanmålvakten Dida på en jättetavla på ett skott från Esteban Cambiasso som ger Inter segermålet och en betryggande serieledning i julklapp.
Då har jag inte ens nämnt Yossi Benayouns groda mot Manchester United som i princip sågade av Liverpool från titelracet och hur mycket man än vill skrika om tur, stolpe in och medgräs så händer det samma lag lite för ofta för att det ska vara tillfälligheter. Känslan efter den här helgen, en match från halvtid i Premier League, är att när Arsenal och Manchester United vinner så som de gör för tillfället vinner de ligan med det uppenbara förbehållet att bara ett av lagen i slutändan faktiskt kommer att göra det.
Jonas Dahlquist strimlade i Canal+-studion i lördags totalt sönder Liverpools titelchanser och förutom att det är befriande att höra någon som inte kör ”bollen är rund”, ”allt kan hända” och ”å ena sidan, å andra sidan” så tog han vid sidan av hårdfakta som att Liverpool ligger nio poäng bakom Manchester United och tio poäng bakom Arsenal, om än med en match mindre spelad, fasta på Liverpools kvarvarande tuffa spelschema på bortaplan som innehåller Manchester City, Middlesbrough, Bolton och Tottenham förutom Chelsea, Arsenal och Manchester United.
Optimisten säger att bortamatcher mot topptrion är bra och en förutsättning för att vi ska kunna gå om just dessa tre lag i tabellen. Pessimisten säger något i stil med att... eeeehhh... det ser mörkt ut. Arsenal och Manchester Uniteds snittpoäng så här långt extrapolerat till 38 matcher ger 89-91 poäng. För att nå detta behöver Liverpool vinna minst 19 av de återstående 21 matcherna och det gör vi inte. Vad är det som säger att toppduon kommer att nå denna i teorin framräknade poängsumma. Tja, att den är baserad på en halv säsong och för att alltför få lag i Premier League har en kvalité i truppen som gör att de mäktar med att störa Arsenal och Manchester United, men bollen är rund och allt kan hända.
Liverpool har tillsammans med Arsenal ligans bästa djupledsspel och kommer med Daniel Agger och Xabi Alonso att tillgå att bli ännu vassare i den del av spelet där Pepe Reinas snabba och precisa utsparkar, Steven Gerrards smörpass och Fernando Torres fullfjädrade fotbollskonst redan utgör solida delar av ryggraden.
Matcherna mot Manchester United och Portsmouth, trots en betryggande seger med 4-1, visar dock att laget dras med svagheter i två avseenden som lämnar oss steget bakom den absoluta toppen och ger oss problem även mot lägre placerade lag.
Det första gäller bollbehandlingen och passningskvalitén i backlinjen. Jamie Carragher och Sami Hyypiä är inte i laget för överstegsfinternas skull och de har aldrig framhävts som några bollvirtuoser, men med båda på plan samtidigt blir det för stabbigt i mittlåset och därmed dallrar en av kotorna lite oroligt. Förhoppningsvis kan Aggers comeback styra upp defensiven i det avseendet. Men rör vi oss utåt kanterna blir det inte mycket bättre. Alvaro Arbeloa gav jag mycket beröm inledningsvis, men hans offensivlusta har avtagit och framför allt har han i de två senaste matcherna stått för ett par riktiga blindgångare som gett bort kontringslägen med bara tre utespelare på rätt sida av bollen. Min åsikt om John Arne Riises svaga bollförmåga ska jag inte dra för er ännu en gång och det handlar inte om att vi har fyra usla fotbollsspelare längst bak, men sammantaget saknar vi både en hög lägstanivå och en hög högstanivå.
Liverpool behöver inte ens hamna under press för att börja lyfta långt och förpassa några av lagets främsta spelfördelare till åskådare och skillnaden i hur United spelade sig ur försvar jämfört med hur Liverpool gjorde det samma var en lika stor orsak som Benayouns fadäs till att det blev borta- och inte hemmaseger förra helgen.
Det mest bedrövliga för tillfället är dock att se spelare som tränar minst en gång varje dag och som intar en kantposition där inlägg måste vara vardagsmat inte oftare kunna få bollen förbi den första motståndaren som befinner sig i bollbanan. Vi talar om hörnor, frisparkar, inlägg, inspel och lyftningar som från opressat läge med tid att titta upp inte når längre än till mittbacken som står i halvcirkeln utanför straffområdet eller om det slås från kanten går i bröstet på närmaste försvarare.
Här är jag inte ute efter att brännmärka en eller två spelare utan jag skulle kunna räkna upp samtliga spelare på ytterpositionerna mot United och Pompey även om vissa av dem borde känna sig mer träffade än andra. Det är för mig ofattbart hur så många individer samtidigt kan uppvisa så usel bollbehandling och måhända är det dimman och mörkret som får mig att svartmåla läget, men känslan just nu är att den enda chansen att få se ett lyckat inlägg i Liverpool är att gå till skomakaren.
Kanske dolde min kritik av kantspelet att jag faktiskt tycker att vi har en grym centralstomme att bygga på, men när jag hämtar inspiration från det som jag ser utanför mitt fönster är det inte lätt att bli uppmuntrad. En sak vet jag dock – efter gårdagen blir det bara allt ljusare.
