Nu ska Zlatan få svettas
Inför säsongen flödade optimismen kring Anfield och många hoppades att Liverpool för första gången på många år skulle kunna utmana seriöst om ligatiteln. Så blev som bekant inte fallet och nu är Champions League återigen enda chansen att förvandla en medioker säsong till en minnesvärd sådan.
Under hösten verkade Liverpool vara nästintill omöjliga att besegra i ligan och 2007/2008 såg därför ut att kunna bli den första säsongen på många år där klubben hade en realistisk chans på ligatiteln. I Champions League gick det däremot grus i maskineriet och efter halva gruppspelet hade man bara skrapat ihop en enda poäng.
Med händerna för ansiktet var det bara för spelarna att inse situationen – och sedan lära sig att gilla den. Tre raka segrar krävdes, men trots det svåra utgångsläget var många Liverpoolsupportrar (däribland jag) förvånansvärt optimistiska och vågade tro på att ett smärre fotbollsmirakel faktiskt kunde inträffa.
Vad jag vågade tro på överensstämde dock inte nödvändigtvis med vad jag hoppades på. Att laget var på väg ut ur Champions League såg jag istället som en fördel. Missförstå mig rätt – visst älskar jag europacupmatcherna och den spänning som dessa innebär, men i detta läge hade jag i stort sett bara Premier League-titeln i kikarsiktet.
Min tanke var att det skulle göra laget gott att endast behöva fokusera på de inhemska matcherna. Eftersom de andra engelska lagen redan stod med ena benet i nästa omgång skulle ett uttåg ur Champions League dessutom kunna ge Liverpool en fördel gentemot dessa i kampen om ligatiteln.
När vi närmade oss vintermånaderna hade nu Liverpool, för en gångs skull, fortfarande häng på toppen i ligaspelet och var som tillägg till detta kvar i både Carling Cup och FA-cupen (som man då ännu inte hade klivit in i).
Med tanke på att laget under de senaste åren har spelat sin bästa (eller i varje fall mest resultatgivande) fotboll under våren hade hoppet inför vintermånaderna tänts för en första ligatitel på knappt två decennier. Då kom december med all sin kyla och agerade brandslang, och dessutom en förbannat stor sådan som utan hänsyn släckte alla drömmar om ligatiteln.
Dagarna innan det var dags för vinna-eller-försvinna-matchen mot Marseille reste Liverpool till Reading för att hämta hem tre poäng till Anfield. Det man då upptäckte var att det inte räckte med två ben för att göra detta, utan man fick lära sig att det även krävs att dessa ben kompletteras av ett tillhörande huvud. Tyvärr för Liverpools del satt samtliga huvuden och bara såg på varann i ett plan som närmade sig land. Någonstans över den engelska kanalen tror jag bestämt att det var...
Visserligen krossades sedan Marseille på ett fantastiskt sätt, men enligt min mening kom avancemanget i CL på bekostnad av ligaspelet. Fem dagar efter förnedringen på Stade Velodrome var benen nämligen tillbaka på engelsk mark och på Anfield, där Manchester United väntade.
I en match som gäller sex poäng, massor av prestige och en fortsatt chans till ligatiteln är det absolut nödvändigt att vara totalt fokuserade på uppgiften. Det var inte Liverpoolspelarna.
Olyckligt nog hade planet från Marseille nämligen blivit försenat och huvudena satt därför fortfarande fast på Aeroport de Marseille Provence, där de väntade på att få taxa ut. Visserligen lyckades benen mer eller mindre springa sönder Manchester United, men utan de nödvändiga huvudena saknades skärpa och kyla när det vankades målchanser, både framför motståndarnas och det egna målet.
Dessvärre gjorde förseningen att de inte heller hann tillbaka till nästföljande match – den mot Chelsea i Carling Cup. Att de andra huvudena vid den här tidpunkten var kvar i Marseille är jag förhållandevis säker på, men var Peter Crouch huvud befann sig har jag inte en aning om. Tacklingen var millimeterprecis…på en höft i alla fall. (Tyvärr för Mikel tillhörde höften honom.)
Hur som helst var min känsla att chansen till ligaguldet minskade kraftigt efter Readingmatchen för att sedan helt elimineras när United ännu en gång lyckades besegra oss med ett mål i matchens slutskede.
Efter detta har Liverpool visat upp en formkurva som inte ens regeringspartierna skulle avundas och för att beskriva ligasäsongen passar det bra att använda ett – av den mäktige Glenn Hysén – ganska slitet uttryck: Bedrööövligt!
Att fadäserna i ligan faktiskt berodde på den kraftansträngning som Champions League-avancemanget krävde är inget som går att bevisa. Att ens tro det kan lika gärna vara en efterhandskonstruktion i stil med Pamela Andersons D-kupa.
Med facit i hand är jag i alla fall så klart mycket glad för att vi lyckades vända på steken efter den illavarslande inledningen och ta oss vidare från gruppspelet. Faktum är att denna säsong nu har mycket gemensamt med 2004/2005 och 2006/2007.
Och som Liverpoolsupporter kan man bara hoppas att den fortsätter utveckla sig på liknande sätt, för då kommer Zlatan & Co få det riktigt svettigt på ett kokande, frustande och skrikande Anfield som gör allt för att greppa säsongens sista halmstrå…
Walk on, walk on with hope in your heart
