Jag går med dig Javier
Magister Grafström reflekterar över Grand Slam Sundays viktigaste match, och kommer naturligtvis in på Javier Mascherano och dennes utvisning.
Grand Slam Sunday. Två toppmatcher i den engelska fotbollen på samma dag, mer eller mindre inpå varandra. Lägg till en spansk efterrätt i form av Real Madrid mot Valencia och vi har en måltid som de flesta borde uppskatta. Ätandet lämnade dock en tämligen sur eftersmak, och den infann sig på tok för tidigt.
Jag är oerhört förtjust i spelare som jobbar stenhårt genom varje match, och kan i många fall blunda för vissa uppenbara brister i det rent fotbollstekniska om spelaren i fråga är beredd att slita så blod och svett rinner för laget. Dirk Kuyt är ett typexempel, Mohamed Sissoko ett annat. Det krävs många mediokra matcher för att jag skall anse att de inte bör få fler chanser.
Det är därför inte så konstigt att spelaren med stort S i årets Liverpool, för mig personligen, är Javier Mascherano. Under den tidiga matchinledningen mot Manchester United beskrev jag argentinaren som en blandning mellan Dietmar Hamann (en personlig favorit när det begav sig) och en förbannad Duracellkanin för en vän. Föga visste jag att det var den förbannade sidan som skulle stjäla rubriker tjugo minuter senare...
Många personligheter inom fotbollen har uppmärksammat Mascheranos insatser i Liverpool den sista tiden. Han anses inte få den uppmärksamhet han förtjänar från publiken, något jag tycker är väldigt fel. I princip varje match hör man Mascheranos namn i den extremt trallvänliga White Stripeslåten ”Seven nation army” och då i princip varje expert lyfter fram honom som instrumental för Liverpools spel och framgång måste den allmänna uppfattningen vara att fotbollssupportern är analfabet och förmodligen mer eller mindre blind. Nu har Mascherano hamnat i den mediala glödlampan, men av helt andra skäl.
Mascherano lyftes fram som en nyckelfigur i drabbningen mot Manchester United. Nu visade det sig att det verkligen stämde, men jag tror inte någon tänkte sig att det skulle vara på DET sättet.
Vad sade Mascherano till Steve Bennett? Spelar det någon roll? Agerandet är otroligt korkat, det går inte ens att formulera meningar som ens närmar sig handlandets dumhet. Även om det var världens artigaste frågor rörande varför Mr Bennett visade det gula kortet för Fernando Torres så har Mascherano inga skäl att föra en dialog med domarna. Bara för någon dag sedan konstaterade Rafael Benítez att Mascherano framför allt kunde förbättra sina språkliga färdigheter, och det enda vi är säkra på att argentinaren är kapabel att uttrycka på engelska är ”fuck off”. Det bör man inte säga till en domare, även om vissa, som Stefan Elofsson så träffsäkert konstaterar i texten ”Benítez efter matchen”, har betydligt större verbala friheter än andra.
Visst förändrades matchen i och med utvisningen. Vi skall dock komma ihåg att Manchester United var bättre i spel elva mot elva, och att det var många i Liverpool som inte lyckades nå upp i ens godkänd standard. José Reina och Steven Gerrard, två oerhört viktiga spelare som verkligen har avgörande betydelse för lagets framgång, var direkt usla. Visst gjorde Reina några bra ingripanden, några riktigt bra till och med. Det tar dock inte bort de två misstag han gör i samband med Uniteds första två mål, och utöver dessa var det ytterligare några som hamnar på minuskontot. Gerrard förväntas leda laget i matcher som den här, men han försvann fullständigt. Utraderad av en, enligt mig, medioker spelare som Michael Carrick. Bedrövligt. Försvarsspelet vill jag inte ens gå in på. Usch.
Kort sagt, Manchester United vann matchen och gjorde det med all rätt. I dag var deras taktiska upplägg utmärkt och de genomförde matchen exemplariskt. När deras fixstjärnor lyckas bättre än Liverpools dito krävs det extraordinära insatser av Liverpool som lag för att ens klara oavgjort, och nu föll de flesta igenom. Hatten av till Man United. Vi får hoppas på en potentiell revansch i Champions Leaguefinalen.
Betyder det här att Mascherano nu flyttats till den svarta listan av magistern? Verkligen inte. Jag älskar fortfarande hans sätt att spela fotboll, hans förmåga att alltid finnas där en försvarare gör ett misstag och hans magiska glidtacklingar kommer jag alltid att uppskatta minst lika mycket som alla distansskott Gerrard sätter i krysset. Matchen i dag kan kategoriseras som övertändning, något som var uppenbart bara genom att skåda hela hans väsen under matchens första tjugo minuter. Vartefter åren går och hans rutin ökar lär han utveckla förmågan att kontrollera sig bättre i stora drabbningar. Det är för övrigt något jag både tror och hoppas att han kommer att göra många gånger i Liverpools vackra tröja.
