Gästkrönika: Det kan hända i Liverpool också
"När en ambitiös vinnare med händerna bakbundna och framtidsplanerna allt oftare upprivna eller begränsade får chansen att komma till en klubb som både har resurser och stabilitet så tar han den, det har Benítez visat förut."
Vad är värre än att få en lampa när man ber om en soffa av sina föräldrar? Jo att tvingas byta bort sitt soffbord och sin säng mot en soffa medan föräldrarna ligger i skilsmässa. Fråga Benítez.
I slutet av Maj 2004 var Valencia, om inte kungar så i alla fall kronprinsar av europeisk klubbfotboll. De hade för andra gången på tre år spelat hem spanska ligan och dessutom krönt säsongen med att vinna Uefacupen på självaste Ullevi.
Rafael Benítez hade på bara fyra år lyckats förändra ett darrigt Valencia till en välsmord maskin som krossade all spansk glamourfotboll all världens väg och fick lag som Real Madrid och Barcelona att brista ut i desperata kommentarer som ”det är fusk när man spelar så defensivt” och ”det är tråkigt fotboll att se på alltså borde den inte anses som framgångsrik”. Något säger mig att vår kära Rafael var ganska nöjd med dessa kommentarer!
I slutet av maj var alltså Valencia med sin starka och samspelta trupp och med en enormt kunnig tränare i pole position för att erövra hela Europa, men vad som hände istället känner vi ju alla till.
Rafael Benítez besitter många av de karaktärsdrag som nog får anses vara överrepresenterade bland världens topptränare. Han är perfektionist. Han är enormt målmedveten och ambitiös. Han har en stor stolthet. Han har ett stort kontrollbehov och han är enastående envis.
Detta är drag som jag anser är, om inte nödvändiga, så i alla fall till ens fördel som fotbollstränare. Dessvärre är detta även drag som skär sig kraftigt med den spanska traditionen av att ha en stark president som med bristande fotbollskunskaper tillsammans med sin handplockade stab bestämmer över nyförvärven och vilken trupp tränaren skall förfoga över.
Benítez fick inte den ekonomiska uppbackningen han ville ha och det han fick var inte vad han ansåg att laget vara i behov av.
Tålamodet sinade och när Liverpool i juni 2004 kontaktade Rafael Benítez och lovade honom bra finansiell uppbackning och nästintill full bestämmanderätt över spelarköp, ungdomsakademi och skötsel tror jag inte han tänkte efter många gånger. Valencia hade således genom en inkompetent styrelse, falska löften och en allmänt dålig skötsel av klubben blivit av med Europas för stunden kanske hetaste tränare och för oss Liverpoolfans var det bara att tacka och ta emot.
Idag är det nästan exakt fyra år sedan Benítez anlände till klubben och Liverpool har på dessa fyra år spelat i sex finaler och vunnit tre ärorika titlar varav två stycken för alltid kommer att bli ihågkomna som troligtvis de bästa finalerna genom tiderna i respektive turneringar.
Man behöver inte kolla med kikare för att inse att Liverpool idag är ett enormt mycket bättre lag än för fyra år sedan! Och ändå så vet varenda person som följer klubben att det finns källa till oro. Det brukar nämligen heta att man inte uppskattar vad man har förren man blir av med det och jag är rädd att vi snart kan komma att uppskatta Rafael Benítez än mer!
Att gå in i detalj på den ruskigt infekterade ägarkonflikten som råder i Liverpool skulle ta för lång tid så jag nöjer mig med att presentera de nuvarande konsekvenserna av det som pågår bakom kulisserna i vår kära klubb just nu. Liverpools ägare förser av allt att döma inte Rafael Benítez med de finanser som man utlovat. Liverpools ägare har erkänt att de bakom ryggen förhandlat med en eventuell ersättare till Rafael Benítez då laget tillfälligt inte presterade maximalt. Liverpools ägare har skuldsatt klubben och därmed försatt den i ett osäkert finansiellt läge för framtiden och Liverpools ägare väljer att vädra de flesta av dessa konflikter i media, något som milt sagt inte ökar vår klubbs status.
ALLT det här försvårar inte bara vår klubbs fortsatta utveckling utan det hämmar även Rafael Benítez jobb. Detta är inget antagande utan har sagts av huvudpersonen själv i många interjuver senaste året (inte minst i den legendariska presskonferensen då han istället valde att inte säga någonting).
För att återknyta till Rafael Benítez karaktärsdrag envis, stolt, perfektionist och ambitiös så framstår det för mig som naivt av oss Liverpoolsupportrar och klubben i stort att inte vara mer oroliga över vår tränares framtid i klubben när nuvarande storm blåser runt Anfield.
Benítez må fortfarande vara den som bestämmer över spelarövergångar, personal, ungdomsakademi och dylikt i Liverpool, men situationen är inte helt olik den som fick honom att tröttna i Valencia. När en ambitiös vinnare med händerna bakbundna och framtidsplanerna allt oftare upprivna eller begränsade får chansen att komma till en klubb som både har resurser och stabilitet så tar han den, det har Benítez visat förut.
Och i en tid då allt fler klubbar köps upp av finansiellt starka personer och makten i allt större utsträckning går från styrelsen till managern även i Italien och Spanien så ser jag det som mer och mer sannolikt att Liverpools tränare om ett år inte längre heter Rafael Benítez.
Jag är övertygad om att Benítez vill stanna i Liverpool och fortsätta bygga det storlag han har drömt om ända sedan han första gången studerade Arrigo Sacchis mästerverk i Milan. Jag är dock rädd att om Hicks och Gillett inte snart kommer överens om en lösning för den situation de har försatt klubben i så kommer Benítez så småningom att tröttna på att höra sina föräldrar bråka och försvinna någonstans där han inte bara får en fin soffa utan även lugn och ro att sätta sig i den och planera byggandet av sitt nya storlag.
