Derby
För första gången i livet tog jag mig till Liverpool för att se mitt lag spela. En överväldigande resa som i ord blir ungefär så här.
John Lennon Airport heter flygplatsen i Liverpool, den stora frågan denna derbyhelg blir om Liverpool som stad fortfarande nynnar på Penny Lane och som lag fortfarande hoppas på att Dalglish skall avgöra på övertid.
Yesterday, all my troubles seemed so far away
Tiden då staden stod på topp som hamnstad och fotbollslaget var fruktat Europa över har passerat. 18 år har gått sedan ligabucklan höjdes på Anfield Road och den eviga antagonisten Manchester United blir allt starkare. Resan från flygplatsen till city visar inte på någonting som tyder på att Liverpool är på väg ur svackan, slitna kvarter avlöser varandra. Men dagsljuset dagen efter sätter ner foten bestämt och tar oss från Lime Street genom nybyggda gallerier, Starbuckscaféer, designritade torg med kulturskyddade byggnader ända ut till Albert Dock som ligger där vid Merseys strand. ”Dockan” har fått liv igen med restauranger, barer, affärer och museet med stadens stora hjältar. De så kallade fab four som en gång för alla placerade Liverpool på kartan och sådde fröet som tillslut skulle bli the Merseybeat. Europas kulturhuvudstad 2008 visar nu att Liverpool är redo att möta framtiden utan för att den sakens skull glömma sitt stolta arv.
Resan ut mot Everton visar en annan sida, väl framme vid Anfield Road är de utslagna rutorna vanligare än de som fått behålla sin plats i karmarna. Tjock taggtråd samsas med skyltar som förklarar att vi inte skall riskera vår egen säkerhet och försöka öppna grindarna till de övergivna tomterna i området. Staden Liverpool bär som de flesta andra städer med sig stora kontraster.
Goodison Park ligger bara ett stenkast från Anfield och är värd för det första derbyt på Merseyside den här säsongen, biljetterna tar oss till Main Stand där the main colour är blått. De allra blåaste, klacken, sitter på kortsidan men hela arenan badar i blått förutom ena kurvan där rött dominerar. Matchen påminner om en tungviktsmatch i boxning, utmanaren (Everton) har ett bra fotarbete, försöker hota med kontringar och ett konstant jabbande för att hålla mästaren på plats. Den mer rutinerade av de två bygger upp anfallen omsorgsfullt, tunga slag i långa kombinationer för att nöta ner motståndaren och hitta en lucka i ett utmattat försvar för att slutligen placera den avgörande högerkroken där det smärtar som mest.
Ronderna avlöste varandra, Everton följde taktiken slaviskt och med lite längre tånaglar hade en hörna ruskat om Liverpool ordentligt. Tillslut blev matandet och nötandet för mycket, Everton sökte vila allt oftare, chansade, hoppades på att lagkamraterna skulle klara att hålla i bollen allt längre för att hinna och orka få upp laget. Ett felsteg var allt som behövdes, bollen tappades på högerkanten, blottade med garden nere, samma kombination för tionde gången. Första pressen kommer lite försent. Bollen hittar i djupled, och nu är utmanaren på hälarna, blundandes, ryggandes tillbaka för att undvika det oundvikliga. Mästaren har gjort det förut och det ser så enkelt ut att förmodligen hade kunnat göras i sömnen.
Räkningen ger lite tid till vila och återhämtning, men det räcker inte. Orken tryter, det går inte att skaka bort den första smällen. Mästaren känner igen alla tecknen och trycker på för att avgöra matchen, 2-0. Teoretiskt sett kan utmanaren fortfarande vinna, men alla vet att det är över, kvar finns bara hedern att spela för, Cahill visar sin desperation och gör sitt yttersta för att bita av Alonso örat, men missar och blir utvisad.
Lördagen den 27:e september så är Liverpool minst ett nummer för stort för Everton, laget spelar med en solid press och spelar stundtals ut Everton. Säsongen har börjat utmärkt och kan det bara lossna riktigt ordentligt offensivt så kan den här säsongen sluta varsomhelst.
För övrigt så ter sig ju saker och ting inte likadant på TV som de senare gör i verkligheten.
På TV:
Så slår Gerrard ett antal riktigt bra passningar och är alltid målfarlig.
I verkligheten:
Så har han en aura runt sig, det verkar stundtals helt omöjligt för honom att ta fel beslut. Klockan verkar stanna när han får bollen och det ser ut som om han har all tid i världen på sig, något jag inte sett i samma utsträckning sedan Wayne Gretzky härjade runt i isladorna på andra sidan Atlanten.
På TV:
Ser Kuyt väldigt hjulbent ut.
I verkligheten:
Får det plats en spårvagn mellan hans knän.
På TV:
Gör Riera en hel del bra saker och ser stundtals pigg ut.
I verkligheten:
Var han inte redo för ett Merseysidederby med allt vad det innebär. Tillsist blev det för mycket för kapten Gerrard som, om vi skall vara snälla, uttryckte sig klart och tydligt för Riera när bollen skall slås och när det är dags att lämna passningsskugga.
På TV:
Ser det ut som om Keane skulle behöva möta ett lag av Stokes kaliber för att målskyttet skall lossna.
I verkligheten:
Kan förmodligen Örebros P14-lag, och inget ont om dem, sätta tillräcklig press på Liverpool för att Keane skall välja att passa istället för att skjuta.
På TV:
Låter det alltid som stämningen är på topp i derbymatcher.
I verkligheten:
Är det, för att använda ett Gunde-uttryck, ståpäls mest hela tiden.
Funderar ni på att resa dit, vilket ni verkligen borde så kan jag rekommendera restaurangen Meet på Brunswick Street, varje dietists mardröm.
Walk on!
