Lagbanner

Inför: Atlético Madrid - Liverpool

Efter all uppståndelse om potentiell flytt till neutral plan blev slutresultatet snarare ett antiklimax då Fernando Torres är skadad och missar matchen. Det finns dock gott om gamla bekanta när Atlético Madrid och Liverpool gör upp i grupp D:s första finalmöte.

Klubbfakta

Bildad: 1903.

Smeknamn: Indios (indianer), Los Colchoneros (madrasserna), Los Rojiblancos (de rödvita) 

Titlar:
Ligasegrar: 9 stycken
Spanska Cupen: 9 stycken
Cupvinnarcupen: 1 (61/62)
Europacupen: 1 (87/88)

Baskisk grund med engelska influenser

Det var tre baskiska studenter som den 26 april 1903 la grunden till dagens Atlético Madrid när de bildade Athletic Club de Madrid som en förgrening av Athletic Bilbao. 1904 anslöt avhoppade spelare från Madrid FC och de började liksom Bilbao spela i blåvita dräkter, något som ändrades till dagens rödvita 1911. Det finns teorier om att färgerna valdes på grund av att de var de vid den tiden billigaste så samma rödvita kombination användes vid madrasstillverkning (därav deras ena smeknamn). En annan teori gör gällande att både Bilbao och Madrid brukade köpa dräkter av Blackburn Rovers i England, men vid ett tillfälle endast fick tag i Southamptons matchställ som var rödvitt och inte blåvitt. Enligt den här varianten behöll Bilbao Southamptons svarta shorts medan Madridlaget valde Blackburns blå enligt tidigare. 

Namnbyten, klubbomformningar och inbördeskrig 

Athletic Madrid bröt sig loss från Bilbao 1921 och två år senare uppfördes deras första stadion (se nedan). Efter fina resultat i Campeonato del Centro under 20-talet bjöds Athletic in för att ansluta till La Liga som invigdes 1928. Laget relegerades 1930, återvände 1934 för att åka ur 1936, men det spanska inbördeskriget sköt upp både spel i La Liga samt klubbens nedflyttning. 

När La Liga återupptogs 1939 hade Athletic Madrid gått ihop med Aviación Nacional (bildat av spanska flygvapnet) från Zaragoza och blivit Athletic Aviación de Madrid. Det spanska fotbollsförbundet hade nekat Aviación Nacional tillträde och Athletics trupp hade samtidigt brandskattats hårt då åtta spelare dödades i inbördeskriget. När Real Ovido inte gavs tillträde på grund av en krigsförstörd plan öppnades en plats för den nybildade fusionen och med Ricardo Zamora som manager vann klubben La Ligatiteln både 1940 och 1941. 1947 fick klubben sitt nuvarande namn Club Atlético de Madrid och samma år besegrade de Real med 5-0, deras historiskt största segermarginal i Madridderbyt. 

Got to be Real 

Efter två titlar 1950 och 1951 fick Atlético ofta finna sig att spela tredjefiol bakom Real och Barcelona, och fram till 1970 bärgades bara en ligatitel (1966). Extra bittert måste det ha varit säsongen 1958/59 då Atlético fick en biljett till Europacupen eftersom de året innan hade kommit tvåa bakom Real Madrid som vann turneringen. Dessa lag möttes sedan i en mycket jämn semifinal 1959. Real vann med 2-1 hemma och Atlético kvitterade totalresultatet i kraft av 1-0 hemma. På den här tiden räknades inte bortamål som utslagsgivande, något som förstås hade skickat vidare Atlético, utan omspel följde och det vann Real med 2-1 i Zaragoza. 

Nu hade inte Atlético något dåligt lag under 60-talet, utan det var snarare så att Real var ännu bättre (Los Blancos plockade 14 ligatitlar 1961-80) och Atlético fick hämta tröst från det faktum att de var Reals enda riktiga inhemska motstånd sett över tid. Som exempel på Reals dominans kan nämnas att Atlético när de vann på Bernabeustadion 1965 blev första lag på åtta år (!) att vinna borta mot Real.

Finalen 1974 (med Reina Sr.) 

Säsongen 1973/74 besegrade Atlético Madrid i tur och ordning Galatasaray, Dynamo Bukarest och Röda Stjärnan på väg mot semifinalen mot Celtic. I bortamatchen, som är en av de råaste matcherna turneringen beskådat, fick spanjorerna Ayala, Díaz och Quique utvisade men nådde ändå 0-0. 2-0 på hemmaplan innebar en final mot den nyvakna tyska jätten Bayern München med spelare som Beckenbauer, Maier, Breiner, Hoeneß och Müller. Atlético fick dessutom klara sig utan avstängda Ayala, Díaz och Quique, men stod för en bragdinsats och tog matchen till förlängning. 

Med sju minuter kvar skruvade Aragonés in en frispark som såg ut att bli det avgörande målet, men i matchens absoluta slutskede fick Bayernförsvararen Schwarzenbeck på en rökare från drygt 20 meter som Miguel Reina i Atléticomålet inte hann reagera på. Att stå emot det tyska maskineriet ytterligare en gång visade sig omöjligt och Atlético föll i omspelet med klara 0-4. Miguel är om ni inte hört det tidigare Josés pappa. 

En soppa, flera kockar 

Finalmålskytten Aragonés tog över managerrollen 1974 och ledde laget i fyra perioder fram till 2003. I den första perioden vann han ligan en gång och cupen en gång och vid det andra tillfället nådde Aragonés en andraplats samt en ny cupinteckning. Laget nådde även Cupvinnarcupfinalen mot Dynamo Kiev 1986.

Jesús Gil tog över som klubbpresident 1987 och tillsatte och avsatte managers på löpande band innan Radomir Antic 1996 levererade en liga- och cupdubbel. Gil fortsatte att stuva om på managerposten med Arrigo Sacchi, Antic igen och vidare Claudio Ranieri som styrman. 1999/2000 togs Antic in en tredje gång för att ersätta Ranieri och förhindra nedflyttning, men det visade sig vara oundvikligt och Atlético inledde det nya millenniet med att spela i andradivisionen. Där stannade de två år innan de återigen blev ett La Ligalag 2002. 

Nutid 

Fernando Torres fick sällskap av Costinha, Maniche och Agüero 2006, en säsong när laget trots dessa fyra äss slutade på femteplats med 62 poäng, 14 pinnar bakom segrande Real Madrid. Säsongen efteråt valde Torres att lämna Atlético för Liverpool och resten behöver ingen närmare presentation här.

I samband med Torres värvning gick Luis Garcia åt det andra hållet. Några veckor senare skrev Diego Forlán på från Villarreal för 21M euro och Simaõ anslöt från Benfica för 20M euro. José Reyes köptes från Arsenal för 12M euro i slutet av juli. I runda slantar en halv miljard kronor för dessa tre herrar.

Den här säsongen

Svängigt kan man väl beskriva ligasäsongsstarten som med tre segrar och fyra förluster placerar Atlético Madrid på en åttondeplats tio poäng bakom Valencia. Inte bara har laget tre raka förluster i La Liga med start med 0-1 hemma mot Sevilla, utan det rör sig om två riktigt tunga nederlag som följde. Före landslagsuppehållet blev de avklädda med 1-6 borta mot Barcelona och i första matchen efter VM-kvalspelet föll de med 1-2 mot Real Madrid efter att Real avgjort på en straffspark i den 97:e matchminuten. Då hade Simão kvitterat i den 89:e minuten med en elegant frispark efter att Ruud van Nistelrooy nätat med inte ens en minut gången och sedan mycket tveksamt visats ut sex minuter före halvtid.

I en fartfylld andra halvlek som kunde bjudit på betydligt fler mål såg framför allt Atlétics högersida hypersnabb ut när spelet ställde om och med tanke på Daniel Agger och Andrea Dossenas insats mot Wigan är det inte utan att jag känner en viss oro.
Atléticos nästa match är borta mot Villarreal på söndag och laget kommer då att ha mött tvåan, trean, fyran och femman i serien baserat på nuvarande tabell. 

I Champions League har Atlético liksom Liverpool vunnit sina inledande två matcher. Det blev 3-0 borta mot PSV Eindhoven och 2-1 hemma mot Marseille. Även om det gjorts mycket av gruppfinalkaraktären skulle jag vilja säga att den andra matchen i grupp D är mer avgörande. Skulle PSV och Marseille spela oavgjort menar jag nämligen att  det redan är avgjort vilka två lag som går vidare från gruppen oavsett hur det går mellan Atlético och Liverpool. Vidare kommer den eventuella förloraren i Eindhoven att vara helt borta från annat än att kämpa om en UEFA-cupplats.
Gamla bekanta 

Rafael Benítez och Javier Aguirre är båda tidigare managers för Pamplonaklubben CA Osasuna. Vidare har de mötts fyra gånger i La Liga när Benítez ledde Valencia, vilket slutade med två segrar vardera. 

Fernando Torres får alltså inte chansen att springa ut på sin gamla hemmaarena vilket förstås är tråkigt av flera skäl, men det finns ändå gott om “föredettingar” i båda lagen. Luis Garcia lämnade Liverpool 2007 efter 77 matcher och 18 mål, där det viktigaste gjordes i semifinalen mot Chelsea 2005. 

Florent Sinama-Pongolles avtryck på Anfield är inte lika stort som Garcias, men Pongolle spelade också en avgörande roll på väg mot bucklan i Istanbul eftersom han nätade 1-1 hemma mot Olympiakos när Liverpool vände 0-1 i paus till 3-1-seger. Frågan är förresten om inte Steven Gerrards yttersidatillslag på bollen i samband med 3-1-målet är turneringens prestation efter Gudjohnsens miss. Det är svårt på träning i vindstilla, än mindre under de här pressade omständigheterna och i skarpt matchläge, och om Frank Lampard så hade fått försöka från universums begynnelse hade han fått vänta till dinosauriernas intåg för att hitta något tillräckligt stort som bollen kunde snedstudsa in via.

Hemmastadion

Atlético Madrids första arena, Ronda de Vallecas, var belägen i arbetarklassområden söder om staden. 1919 övertog tunnelbaneföretaget i Madrid land nära Ciudad Universitaria och som följd uppfördes en sportstadion kallad Estadio Metropolitano de Madrid med en kapacitet på 35 800 åskådare.

Mellan 1923 och 1966 hyrdes arenan av Atlético innan de flyttade till Estadio Vicente Calderón och den tidigare hemmaarenan rivdes. Vicente Calderón är belägen intill Manzanaresfloden, tar 54 851 åskådare, och gavs 2003 femstjärnig status av UEFA. Gräsmattan mäter 105 x 70 meter.

2007 kom Atléticos styrelse överens med stadsfullmäktige om att sälja området där stadion är byggd och 2010 flytta till en ny olympisk stadion La Peineta som ska användas för staden under OS 2016. Samma år skulle Atlético Madrid ta över ägandet av den nya arenan.

Hemmastarka i Europa 

Atlético Madrid har 17 segrar och bara tre förluster på deras 23 matcher i Europacupen och spanjorerna har fyra vinster och två oavgjorda hemma mot engelskt motstånd. Senast var det Bolton som var här och hälsade på i en match som slutade 0-0 i UEFA-cupens sextondelsfinal. 

Liverpools facit borta mot spanska lag är sex vinster och två förluster på elva försök. 

LIVERPOOL FC 

Fernando Torres stannar hemma för att inte tappa två dagars rehab, men Javier Mascherano är tillbaka. Sami Hyypiä är inte uttagen i truppen och Martin Skrtel saknas liksom Philipp Degen.

Jag tror Benítez väljer en mindre framskjuten (om vi nu ska vara så snälla att kalla Liverpools formation i första halvlek för det) 4-4-2 än mot Wigan där Kuyt drar sig tillbaka i en ytterposition och Robbie Keane löper i djupled på topp. Alternativt till det ni ser här under behåller Albert Riera sin plats till vänster och så får i stället Jermaine Pennant gå och sätta sig på bänken.

Jag är inte hundra på att Rafa matchar Xabi Alonso från start trots inramningen. Alonso tog en del stryk mot Wigan och vi har en mycket viktig match mot Chelsea på söndag. Om Xabi inte är med i startelvan är Yossi Benayoun ett möjligt val och jag tror han skulle passa bättre än på Stamford Bridge.  

Startelva 

                  Reina
Arbeloa Carragher Agger Aurelio
Alonso Mascherano
Pennant Gerrard Kuyt 
             Keane 

Källor: Wikipedia, UEFA






Mattias Hernermattias.herner@liverpoolsweden.se@liverpoolsweden2008-10-21 20:45:00
Author

Fler artiklar om Liverpool