Varningsklockorna ljuder över Anfield
Rapporterna om att Rafael Benítez kommer att lämna klubben i sommar gör att vi för stunden kan glömma allt hopp om en ny storhetstid inom de närmsta åren. Gästkrönika av Jens Edvardsson.
”Raaaaafa Rafael Raaaaafa Rafael Raaaaafa Rafael Raaaaafael Beniiiiitez”. Trots inga titlar på två säsonger så råder ett alltjämt massivt stöd för Liverpools spanske manager bland anhängarna på Anfield. Uttrycket att gräset alltid skulle vara grönare på andra sidan är alltså inget som Liverpoolfansen bryr sig om; vi känner igen en bra manager när vi ser en. Och sedan han accepterat uppdraget att ta över klubben sommaren 2004 har Benítez gjort ett enastående jobb.
Från Gérard Houllier ärvde han en spelartrupp som var så långt ifrån sitt eget ideal att han såg sig tvingad att be om tålamod från fansen i sin första kommentar som manager för klubben. Att endast tre spelare har överlevt tränarbytet samtidigt som klubben återigen har etablerat sig som en maktfaktor i den europeiska fotbollen, pekar med all önskvärd tydlighet på hur svårt Liverpool hade det innan Benítez tog över skutan.
Lägg därtill att Chelsea och Manchester United under tiden har kapprustat på ett sätt som borde ha resulterat i att Liverpool blev kvarlämnat på perrongen. Att så inte har blivit fallet är en bedrift som till största del måste tillskrivas Benítez.
Att jag är en i mängden som inser värdet i det arbete som Rafael Benítez har gjort för klubben är något som gör mig stolt. Liverpoolfansen har ett rykte om sig att vara kunniga på sin sak och att The Kop inte har vänt ryggen emot managern i hans svåra stunder tycker jag understryker det faktumet. Det har funnits lägen att bespotta sig över lagets insatser och börja skandera efter en ny manager: alla tunga uddamålsförluster mot topplagen, debaclet mot Burnley på Turf Moore 2005. För att inte tala om det förnedrande nederlaget mot Barnsley i FA-cupen 2008. Efter den matchen hade Liverpool bränt sina chanser i såväl Premier League som FA-cupen, och det var bara februari. Det hade varit droppen som fyllt bägaren för de flesta supportrar.
Staden Liverpools gator fylldes mycket riktigt med demonstrerande rödtröjade scousers inför nästa match som var mot Inter i Champions Leagues åttondel - alla ville göra sin röst hörd. Men det gällde inte att avsätta Bénitez. Det gällde att hålla ägarna borta från honom så att han kunde få arbetsro. "Jag kommer aldrig att glömma att de stod bakom mig när jag behövde dem som mest" sa Benítez efter första matchen mot de italienska serieledarna på Anfield. En match där Liverpool spelade gästerna av banan och vann med 2-0.
Rafas ultimatum att få köpa spelare på sina egna villkor är inte svårt att förstå. Han har gått miste om utpekade förstaval ett antal gånger, något som inte längre kan anses vara hållbart om han ska kunna forcera klubben förbi de ekonomiska jättarna i ligan. Jag tror han är fullt medveten om att han inte hade kunnat ställa kravet om det inte vore för hans framgångar på värvningsfronten. Det finns svart på vitt att fyra av fem Benítez-värvningar blir succé. Kanske hade den siffran varit ännu mer imponerande om det inte hade varit för Rick Parrys till synes överflödiga roll att hålla i den plånbok som borde tillhöra den som är mest kompetent på ämnet fotboll, nämligen managern.
Rafas ultimatum att få full kontroll över framtida transfers är något som ägarna måste tillmötesgå. Jag tvivlar inte på att Benítez kommer lämna klubben om han inte får som han vill - han gjorde det i Valencia. Och det skulle vara en katastrof för klubben om så blev fallet. Ring Vicente, David Albelda eller Ruben Barája om du inte tror mig.
