Elofgalan 2009
En gammal tradition uppstår igen efter några år på cybervärldens skuggsida. liverpoolsweden.com-medarbetaren och Radiosportens expert på Premier Leaguefotboll Stefan Elofsson delar ut priser till dem som gjort sig förtjänta av ett extra omnämnande efter ytterligare ett spännande år med engelsk ligafotboll. Håll till godo!
Till det stora flertalets måttliga men ändå tydliga glädje har alltså den så kallade Elofgalan tagit sig samman och återuppstått. Efter inte mindre än fem år i malpåse har bitarna plockats upp igen och i år kommer arrangemanget till läsarna i en helt ny skepnad.
Värd för galan är de tidigare upplagornas store man; Jamie Carragher. Carra är också den som kunnat glädjas mest åt den galalösa eran som av skäl som är lätta att förstå (färre efterfester) sammanfallit med Carraghers förvandling från en ordinär försvarare till en av ligans allra bästa mittbackar.
Elofgalan har i sin nya skrud intagit en mera strukturerad form med tre lättförståeliga kategorier. Först betar vi av ”Prisen som man vill vinna,” den delen följs sedan av akt två som går under namnet ”I mitt tidigare liv var jag detta” (också känd som ”Prisen som du möjligen vill vinna om du har lite humor”) och avslutningsvis, när salen är på väg att tömmas på folk och Darin uppträtt som pausunderhållning, tar vi tag i delen som går under namnet ”Priserna som du sannolikt inte vill vinna under några som helst omständigheter.”
Den sista delen leds av Tomas Brolin.
Del I: ”PRISEN SOM MAN VILL VINNA”
Årets spelare…
… går till… Steven Gerrard, Liverpool.
Juryns motivering: ”Bästa engelsman i skytteligan. Gör sitt bästa år i ett Liverpool som fick se sig rättmätigt slaget av Manchester United men som ändå kan glädjas åt att det laget som man nu har på Merseyside är bättre än vad det någonsin varit sedan Kenny Dalglish avgick som manager i februari 1991.”
Årets tränare…
… går till… David Moyes, Everton.
Juryns motivering: ”Låt oss konstatera först att Sir Alex Ferguson på nytt har utfört ett stordåd med sitt Man Utd som vinner för tredje året på rad. Att försvara en titel är oerhört svårt, bara Chelsea och Liverpool har klarat av det tidigare i modern tid, förutom United då, och nu är det dessutom tre på rad. Men United spelade inte bra i Champions Leaguefinalen mot Barcelona och i den här galan vill vi ha mer fantasi än vad journalisterna som utsåg Ryan Giggs till årets bästa spelare i ligan visade upp.
David Moyes får alltså priset. Skademässigt var detta säsongen från helvetet för Everton där i princip samtliga nyckelspelare någon gång var skadade och många ganska länge. Ett tag hade karln inte ens en forward att tillgå. Dessutom finns det inte särskilt mycket pengar i Everton som har problem med att få till en ny arena och även om det inte är Newcastlenivå på besvären har klubbar havererat för betydligt mindre. Men Everton står stadigt runt Moyes och tycks i hans försorg vara ett etablerat topplag."
Årets överraskning…
... går till … Brede Hangeland, Fulham.
Juryns motivering: "Fenomenal i ett överpresterande Fulham. Arsenal lär vilja ha norrmannen som är bättre än hela Arsene Wengers defensiv sammanlagt. "
Årets bästa värvning…
… går till… James Beattie och Matthew Etherington, Stoke.
Juryns motivering: "Den bästa värvningen är alltså två. Stoke köpte båda i vintras för 30 miljoner var ungefär, ändrade samtidigt på taktiken och klarade sig kvar på ett sätt som ingen trott. Säsongens skräll!"
DEL II: "I MITT TIDIGARE LIV VAR JAG DETTA" (eller ”Priserna som du möjligen vill vinna, om du har lite humor”)
I mitt tidigare liv var jag SENIL
… går till … Arsenalfansen.
Juryns motivering: ”Arsenalfansen var otåliga redan från omgång ett den här säsongen. Emirates ville ha framgångar. Nu står vi här i juni och det har varit motigt för norra Londons storhet under året som gått och det är förstås inte konstigt att supportrarna varit på bättre humör.
Men hur (HUR?!!?) kan det komma sig att vreden riktas mot Arsène Wenger i så stor utsträckning. Hur kort är minnet i Islington? Det var ju faktiskt Wenger som lärde laget att spela fotboll och någon måste väl ha noterat att det inte är Henry som springer där i anfallet längre. Det är Adebayor och han vill nog inte ens vara där och den andre långa blonda som byts in nu och då är inte Dennis Bergkamp. Det kan också vara på sin plats att poängtera.”
I mitt tidigare liv var jag EN DEL AV EN LJUDANLÄGGNING
… går till … Marouane Fellaini, Everton.
Juryns motivering: ”Fellaini kostade mycket pengar och som ett dyrt nyförvärv brukar man säga att det är bäst att tiga still och låta spelet tala. Fellaini har i sanning gjort bra ifrån sig och han har verkligen låtit spelet tala. I en jättelik mikrofon.”
I mitt tidigare liv var jag RESPEKTERAD OCH BRA PÅ DET JAG GJORDE
… går till… Alan Shearer.
Juryns motivering: ”Det var han ju faktiskt.”
I mitt tidigare liv var jag en HEDGEFONDMÄKLARE alternativt BILFÖRSÄLJARE
… går till … Robinho, Man City.
Juryns motivering: ”Brassen visade att inget alternativ är för risigt om bara pengarna är de rätta och gav oss på så vis ett nytt ansikte att koppla samman den förbehållslösa girigheten med. Extra roligt var det förstås att i London satt pamparna i Chelseas styrelserum och tyckte att affären var avklarad och man lät till och med trycka upp ett antal matchtröjor med brassens namn tryckt på ryggen som blixtsnabbt lades ut till försäljning via hemsidan. Juryn tycker att det var ojuste att ingen sa till Roman Abramovich att han inte längre ägde Englands enda tryckpress utan att det visst importerats en till Lancashire också.”
I mitt tidigare liv var jag KLASSENS ÖGONTJÄNARE GENOM HELA LÅGSTADIET
… går till … Didier Drogba
Juryns motivering: ”En gång trädde Arsène Wenger fram och sa att Didier Drogba var en ärlig spelare. Han var då en av få utanför Chelsea som tog anfallarens parti i filmningsdebatten och en och annan höjde på ögonbrynet. Nu har Wenger en annan uppfattning och han är inte lika ensam i sitt tyckande i sin nya position.
Och visst kändes det både ironiskt och logiskt att ivorianen, som ägnat enorma mängder energi åt att försöka dupera ligans rättskipare på egentligen alla upptänkliga sätt fick tokspelet när en domare plötsligt blåste honom på något som han ville ha i Champions League mot Barcelona. What comes around goes around. Lesson learned för Didier.”
Del III: ”PRISERNA SOM DU SANNOLIKT INTE VILL VINNA UNDER NÅGRA SOM HELST OMSTÄNDIGHETER”
Årets Sämsta värvning…
… går till … Liverpool och Robbie Keane.
Juryns motivering: ”Keane köptes till Liverpool under sommaren och var tillbaka i Tottenham lagom upptakten på nyåret. 100 miljoner kronor i toaletten för LFC på vägen.”
Årets brist på självinsikt…
… går till… Sir Alex Ferguson.
Juryns motivering: ”Synnerligen väntat. Ferguson får statyetten för sitt handlande när han plötsligt gick ut och kallade Rafael Benítez för ”arrogant” på grund av en gest som Benítez gjort framför Sam Allardyce när Ferguson inte ens var närvarande (det skedde under en match mellan Liverpool och Blackburn). Allardyce själv hade inget att säga om saken förrän Ferguson, likt en storebror till femåring, plötsligt gjorde Fotbollsengland uppmärksamt på att Benítez gjorde "fula miner" åt hans skyddsling.
Anklagelsen var från början larvig men blev rent skrattretande när alla insåg att Ferguson, som gett arrogansen ett eget ansikte i Premier League, faktiskt menade allvar. Sir A är ju exempelvis den enda managern så vitt juryn vet som inte regelbundet möter pressen efter varje match. Han gör lite som han känner för där och det kan man ju verkligen kalla ”arrogant” gentemot de egna fansen."
Årets felbeslut…
… går till… Mike Ashleys, ägare (i skrivande stund, men kolla Sky Sports för senaste nytt) till Newcastle United.
Juryns motivering: ”Ashley hade ett problem i höstas med en manager i Kevin Keegan som ville ha mer inflytande över vilka spelare som skulle köpas till klubben och som inte gillade Dennis Wise - en före detta jordfräs som Ashley anställt i en diffus roll som fotbollsansvarig vilket så vitt alla vittnen kunde förstå mest gick ut på att sitta i London och tycka om ditten och datten. Ashley tänkte länge och väl, tog några pint på hedersläktaren, och valde slutligen att låta Keegan lämna genom bakdörren på St. James Park. För att ställa sker och ting till rätta och fylla den uppstådda vakansen anställde han en bålgeting som inte hade någon erfarenhet av en storklubb som Newcastle. Joe Kinnear hette han.
Resultatet ser vi nu. Keegan är ingen briljant manager, det ska ingen tro, men nog hade han hållit kvar klubben i högstaligan. Minnes att Newcastle inledde säsongen med ett kryss borta mot Man Utd.
Ashley förtjänar verkligen priset. Hans agerande står helt i paritet med den svenska regeringens baltutlämningsepisod efter kriget. Till och med kan man säga att Ashleys bedrift, som enskilt beslut betraktat, fick än värre konsekvenser. För alla Geordies alltså.”
Årets psykbryt…
… går till… Joey Barton. Joey Barton. Joey Barton.
Nominerade var också: Didier Drogba och Jamie Carragher.
Ja, då fick han ett omnämnande till slut. Nu blir det efterfest.
