Liverpoolsweden.se efter matchen
Redaktionen för Liverpoolsweden.se ventilerar den senaste matchen.
Så är då premiären avklarad och efter att ha sett Chelsea på karakteristiskt sätt göra ett sent vinnarmål mot ett heroiskt kämpande Hull, Arsenal förvandla Everton till en Schweizerost där bäst-före-datumet passerat för länge sedan samt ett United på halvfart få med sig tre poäng så var det så dags för matchen mot Tottenham.
Skulle Liverpool klara sig utan Alonso, är Lucas redo att kliva fram och börja driva upp tempot och är Babel äntligen på väg mot de höjder alla verkar vara överens om att han har i sig?
Svaret blev lika varmt och lent som en vind norr om Ångermanälven tidigt en morgon i februari.
Liverpool var helt oförmögna att ta sig ur den totala press som Spurs satte upp. Likt vinthundar med fradgan längs käklåsen jagades det röda tröjor över hela banan. Stundtals visade Steven Gerrard att han har både koppel och elpistol att ta till när de kom för nära men han var för ensam. Torres lämnades allt för ensam med bollar som hade varit minst två atmosfärer upp och vänt innan den letade sig ner mot den bergskedja som stod stadigt i de vitas straffområde. Effekten blev att Torres såg ut att ha fått slut på syre strax innan han nådde trädgränsen.
Sent i första halvlek lyckas så Tottenham ta ledningen och vid det laget fanns det så mycket deja vu att jag började fundera på om det var Groundhog Day. Robbie Keane hade kämpat, sprungit, stångats och förmodligen vält norra läktaren om han vetat att det funnits en boll därbakom men som så många gånger förr så hade han också missat en rad lägen där det borde ha varit mål.
Liverpool bidrog med historieupplevelsen genom att ha ett anfallsspel med en egg så slö att ett formbröd förmodligen hade blivit en övermäktig motståndare denna söndag. Det blev än mer troligt att det var 1997 då det tog Liverpool nästan 75 minuter att producera sitt första avslut på mål i öppet spel. Jag kunde nästan se en frustrerad Robbie Fowler jaga målchanser som aldrig blev till.
Fotbollen är ju som bekant inte logisk och när Glen Johnson på eget bevåg tråcklade sig in i boxen och i ögonvrån såg sprattelgubben Gomes kommande flygandes så tändes ett hopp. Jag började undra om det inte skulle kunna gå att stjäla den här matchen precis som Tottenham gjorde förra säsongen, då Liverpool var det bättre laget men ändå fick åka hem utan poäng då två sena mål vände på steken.
En fast situation senare så var vi tillbaka i 1997.
Gott om tid på klockan men de riktigt farliga chanserna uteblir, de obligatoriska bytena görs och trots att Tottenham inte är vana att vinna vare sig matcher eller premiärer så håller de undan utan att egentligen förta sig.
I teorin så är Liverpool tre poäng efter Manchester United, Arsenal, Chelsea och Manchester City och säsongen är otroligt lång. I praktiken har Liverpool lagt sig sist på en väg som är så smal och snårig att det är otroligt svårt att köra om. Så känslan var när jag vaknade i morse och de spelade ”Det är över nu” var att den var lika aktuell som just 1997. Med lite distans och med ännu en omgång i benen så hoppas jag att det är en hel annan låt som spelas på torsdagsmorgon.
