Liverpoolsweden.se efter matchen
Redaktionen för liverpoolsweden.se ventilerar lite tankar efter hemmapremiären mot Stoke.
Så var det då dags för hemmapremiär för säsongen, och med tanke på den föregående matchen mot Tottenham så fanns det mycket utrymme för förbättring.
Publiken var laddad och höjde stämbanden redan från start. Sångerna var många och volymen var hög, och när det dessutom endast dröjde fyra minuter innan nollan var spräckt var det inte konstigt att stämningen låg på topp.
Tyvärr följdes målet inte av någon uppvisning i fint anfallsspel, utan Liverpool såg snarare ut som ett hungrigt lag utan skärpa. Kombinationspelet stämde inte och det såg många gånger ut som om man försökte spela ett spel man inte behärskade.
I slutet av halvleken kom dock tvåan och det var nyförvärvet Glen Johnson som gjorde det genom att bjuda på en vacker konstspark. Målet kunde mycket väl ha inneburit en alltför tung psykologisk törn för Stoke, men bortalaget lät sig inte nedslås.
Istället kom man efter paus ut med en härlig kämparinställning, som så när resulterade i ett reduceringsmål. Och med ett snabbt sådant finns det inget svar på var matchen kunde ha tagit vägen.
Efter att Stokes anfallslusta så småningom ebbat ut gick det just vägen för Liverpool. Hemmalaget kunde ta tag i taktpinnen på riktigt och anfallsspelet kändes helt plötsligt mer avslappnat. Passningarna letade sig oftare fram till rätt adress och efter en underbar prestation av lagkaptenen kunde matchen läggas till handlingarna.
Men hur nöjda ska vi egentligen vara med Liverpool och de spelare som av en eller annan anledning spelade under luppen?
Ja, med Glen Johnson ska vi naturligtvis vara väldigt nöjda. Engelsmannen flög fram på sin högerkant och såg snarare ut som yttermittfältare än ytterback. Trots hans offensiva utflykter var han solid i defensiven och priset som matchens spelare var lika självklart som Pepe Reinas underbart gula målvaktsdress.
Överlag stod backlinjen för en mycket bra insats. Emiliano Insua överglänstes förvisso ordentligt av sin ytterbackskollega, men gjorde ändå en fin insats med flera fina intentioner. Det nykomponerade mittförsvaret skötte sig bra. Jamie Carragher gjorde det han skulle i sitt egna spel och kontrollerade dessutom ynglingen Daniel Ayala som om spanjoren hade snören fastsydda i både ben, axlar, och tankesätt.
Med vicekaptenens hjälp stod Ayala för en imponerande debut. Den uppenbara nervositeten resulterade visserligen i ett par bortslagna bollar, men dessa tar absolut ingenting ifrån den stabila insats han stod för. Spelaren med nummer 40 på ryggen är endast 18 år gammal och att i den åldern stå för en sådan fin debut i stora sammanhang är inget mindre än en kanonprestation.
Men frågan är hur många gånger till han kommer att få chansen att glänsa? Med greken Sotirios Kyrgiakos på ingång lär Ayala förpassas till femtevalet för Mr. Benitez. Helt förkastligt om du frågar mig.
Inom några veckor bör både Martin Skrtel och Daniel Agger vara tillbaka i spel, och då står vi där med en, i mitt tycke, helt felaktig mittbacksuppställning. Kyrgiakos lär, och borde, då vara förpassad till fjärdeval – en roll som jag mycket hellre hade sett Ayala i.
Fjärdevalet ska givetvis vara en spelare som är bra nog för att spela om så krävs, men för mig råder det ingen tvekan om att Ayala under sina femton minuter mot Tottenham och sina nittio minuter mot Stoke har visat tillräckligt för att få agera reserv till trion Jamie Carragher, Martin Skrtel, och Daniel Agger.
Vad är det för poäng att köpa in talanger om ingen av dem någonsin får tid att växa? Istället tar vi in en etablerad spelare som, i motsats till Ayala, kan få för sig att han kan kräva speltid. Jag är övertygad om att spanjoren hade varit nöjd med varenda minut han hade fått och dessutom hela tiden utvecklat det redan lovande spelet.
Manchester City och Real Madrid anklagas ofta för att vara alltför framtunga, men med Benitez defensiva prioriteringar är frågan om Liverpool i motsats har blivit för tunga i de bakre regionerna? När ytterbackarna står för en mer kreativ insats än mittfältarna de har framför sig tycker i alla fall jag att det finns anledning till oro.
Mittfältet och Fernando Torres skötte sig godkänt, men det finns mycket mer att hämta i det offensiva spelet. Innan säsongen började efterlyste jag en förbättrad Javier Mascherano. Än så länge har han dock inte dykt upp och jag tycker därför att mittfältet är märkligt uppställt.
Mot Stoke stod Mascherano för många av uppspelen – en uppgift han enligt mig bör lämna över till Lucas Leiva och ibland Steven Gerrard. När Lucas istället låg högt upp i planen var det Mascherano som tog över Xabi Alonsos tidigare roll och det, mina vänner, var ingen fröjd för ögat.
Efter paus sjönk Lucas visserligen längre ner och fick då större del i själva spelet, men alltför många gånger var det fortfarande Masch som var bollförande. Lucas stod för en godkänd insats, men med sina fina fötter är det naturligtvis han och inte hans sydamerikanske kollega som ska distribuera bollarna.
Trots 4-0 är jag således inte speciellt imponerad. Första halvlek såg inte bra ut, medan den andra var något mer positiv. Viljan fanns där och målen kom som om vi var tillbaka i vårens framgångsvåg. Men en lång säsong kräver mer än så här, och i det stundande höstmörkret får Liverpool fortsätta leta efter kreativitet och tydligare speluppbyggnad. Kanske kan då Pepe Reinas matchställ vara till hjälp...
