Love is the answer
Rafael Benítez hade under sin fem år långa period som Liverpoolmanager aldrig varit närmare en ligatitel, 86 inspelade poäng och blott två förluster över en 38 matcher lång säsong. Den sjätte säsongen skulle vara den då Liverpool tog det sista steget och inkasserade ligatitel nummer 19. Så blev verkligen inte fallet… Magister Grafström åkte till Spanien för att hitta förklaringar och en gammal kärlek.
- What did I do?
Förvånansvärt mycket av en säsong kan avgöras under perioden då det faktisk inte spelas någon fotboll. Sommaren 2009 kommer att vara sommaren då Liverpool gjorde sig av med två av lagets främsta spelare under en fem- och tioårsperiod. I fallet Sami Hyypiä fanns det en naturlig förklaring, mittbacken ville spela matcher i slutet av karriären och det var något han inte var garanterad att få göra i tillräckligt stor omfattning i Liverpool. Under sin sista säsong i Liverpool, och under årets säsong i Bayer Leverkusen, har Hyypiä visat att han fortfarande håller på den absoluta toppnivån. Några år till i Liverpool hade knappast skadat Hyypiä, och hade garanterat gjort Liverpool till ett bättre lag 2009-2010.
Xabi Alonso är en helt annan historia. Här talar vi om en spelare som är i sitt bästa skede i karriären, på den absoluta toppen av sin förmåga. Det är inte konstigt att Liverpool fick en sådan hög summa för Alonso, eller att det var en av världens största klubbar som betalade. Real Madrid lockade med stora summor pengar, en tillvaro i Alonsos hemland och en satsning som saknar motsvarighet i modern fotbollstid.
Givetvis var det viktiga faktorer när Alonso skulle fatta beslut om sin framtid, men en annan, kanske viktigare, faktor var hur spanjoren hanterats sommaren 2008. Efter en relativt svag säsong (och då talar vi om gradskillnader i helvetet, Alonso var aldrig dålig, bara mindre bra) såg Benítez möjligheten att göra Liverpool till ett starkare lag genom att värva Gareth Barry från Aston Villa. Detta visade sig vara en övergångssaga som skulle sträcka sig från slutet av maj till den absolut sista dagen för övergångar under hösten 2008. Det är ingen hemlighet att Benítez då hade Alonso uppe för försäljning, bara rätt bud kom (och att förhandlingarna med Aston Villa skulle ta en ny vändning). Juventus och Arsenal var intresserade, men hade lika stora problem att vara överens om värderingen av Alonso som Liverpool var över värderingen av Barry. Av den här historien hände ingenting…
- Mistakes like this, you don’t make
…förutom att relationen mellan Alonso och Benítez gick från att vara hjärtlig, likt en far och hans son, till att bli strikt yrkesmässig. Alonso blev uppenbarligen sårad och förolämpad över behandlingen han fick utstå sommaren 2008, men trots detta vägrade han att låta sig nedslås på planen. Säsongen 2008-2009 briljerade Alonso som aldrig förr, och visst gjorde Fernando Torres många mål, och visst var Steven Gerrard magisk, men enligt mig var Liverpools bästa spelare Alonso.
Möjligen är jag färgad, jag fångades tidigt av Alonso (se länktips). Det var som kärlek vid första ögonkastet. Alonso var speciell, han hade någonting som andra saknade. Varje gång Alonso spelade gjorde han det med en stil och finess, en unik färdighet och förmåga som aldrig skådats hos en spelare vars utgångspunkt var strax framför den egna backlinjen. Det Alonso gjorde såg så enkelt ut, men det är otroligt svårt att utföra – vilket har bevisats ungefär lika många gånger som Liverpool har spelat matcher den här säsongen.
Ett annat bevis är hur det går för Real Madrid, Alonsos nya arbetsgivare. Spaniens, och Europas, framgångsrikaste lag genom tiderna spände musklerna rejält och plockade in några av de bästa spelarna i somras, allt för att utmana ärkerivalen Barcelona som föregående säsong vann allt som gick att vinna. Jag erkänner, spansk fotboll är inte min specialitet, och exakt vad som har hänt i vilken ligaomgång går jag säkerligen bet på. En sak vet jag i alla fall, och det är att varje gång jag har tittat på en match med Real Madrid har jag spanat efter honom. Alonso. Det har gjort ont i hjärtat varje gång. Det är som att träffa sin före detta partner, vars personlighet, karisma och utseende bara blivit bättre och snyggare sedan ni gjorde slut.
Allt går inte på räls för Real Madrid, uttåget ur Champions League sved förmodligen något oerhört då finalen spelas på Santiago Bernabeu i år. Jag såg den andra matchen mellan Real och Lyon. Utöver det förvånande resultatet, att Real inte lyckas utnyttja sitt läge när de redan efter sex minuter försätter sig i en fördelaktig position förvånade givetvis. Den otroligt svaga andra halvleken förvånade ännu mer, lika mycket som att Kim Källström kunde komma in från avbytarbänken och utgöra en betydande skillnad mellan lagen (inget ont om Kim, men mot Galacticos II skall han egentligen inte räcka till). Det gjorde dock inte ont i hjärtat av att se matchen. Alonso spelade nämligen inte, vilket jag ser som ytterligare ett bevis på hur viktig Alonso är, oavsett lag han spelar i. Han gör alla andra i laget bättre, och det var något Real saknade mot Lyon. Det är något Liverpool har saknat hela säsongen.
- The god damn regrets!
Det finns en del saker som inte är bra för ens egen person, och för att fortsätta liknelsen med en före detta partner så är det inte hälsosamt att till exempel råka springa på honom eller henne då och då, eller att ständigt läsa nya statusuppdateringar på Facebook. Kärleken sägs vara blind, och personer göra dumma saker när de är emotionellt engagerade. Nu är det knappast dumhet som får mig att åka med min bäste vän för att se El Clasico, Real Madrid och Barcelona, göra upp. Inte bara om äran, utan också mer eller mindre avgöra vilket lag som skall få kalla sig mästare när säsongen summeras. Problemet uppstår ju endast eftersom denna bjudning också har föremålet för min beundran som en aktör. Att gå på nattklubb och se sin före detta i egen hög person, vara precis lika snygg (om inte snyggare), elegant (om inte elegantare) och bra (om inte bättre) torde tillhöra en av de viktigaste punkterna i ”Hur du överlever separationen – misstagen du INTE skall göra”.
Ytterst få personer runt och på Santiago Bernabeu bär en Real Madridtröja med nummer 22 och Alonso. Jag drar mig till minnes en av Alonsos allra första intervjuer med Liverpools officiella hemsida. Där förundrades spanjoren över hur många Liverpooltröjor han sett på stan, med nummer 14 och Alonso, utan att han egentligen hunnit visa upp sig mer än i någon enstaka match. Liverpoolsupportrarna älskade Alonso från start, och många älskar honom fortfarande.
Matchen vinner Barcelona med 2-0. Efter slutsignalen samlas Barcaspelarna i en ring och jublar som om de vunnit titeln, trots att det återstår sex omgångar. Publiken, som egentligen bara reagerar verbalt när en Barcelonaspelare ”filmar” och när bortalaget springer in på banan inför uppvärmning och andra halvlek, blir vansinnig och ser det som ett hån mot den personliga stoltheten. Min spanska är oerhört begränsad, men det är inte svårt att föreställa sig att vad som vrålas inte lämpar sig i översättning…
Alonso då? Precis som Real Madrid som lag når han inga större höjder. De karaktärsdrag jag attraherades av från början finns dock där. Det fantastiska passningsspelet. Att ständigt utgöra ett spelalternativ för en medspelare. Förmågan att höja och sänka tempot. Tryggheten med bollen, och medspelarnas förtroende med denna trygghet. Skillnaden på medspelares agerande när en Liverpoolspelare passar till Lucas Leiva eller Javier Mascherano mot när en Real Madridspelare passar till Alonso blir smärtsamt uppenbar. Realspelarna litar på Alonso. Liverpoolspelarna vet inte riktigt vad de får när de ger bollen till Lucas eller Mascherano. Detta präglar hela Liverpools spel.
Nu förlorar Real Madrid den här matchen för att de, enligt mig, försöker göra något de inte är kapabla till. Barcelona har kanske det bästa offensiva spelet i världen när de väl kommer igång. Real Madrid är säkerligen bra på det de också, men i den här matchen hade ett smartare alternativ varit att gå in för att på allvar förstöra Barcas spel i första hand, och i andra hand att själva göra mål. Med spelare som Cristiano Ronaldo och Higuain finns snabbheten för att utgöra ett hot i omställningsspelet. Diarra gånger två förblir dock på bänken hela matchen. Ikoner som verkligen begriper den här matchens betydelse får komma in i andra halvlek, kanske borde de startat matchen istället? Rafael van det Vaart, som vid flera tillfällen placerats i Liverpool av olika tidningar, är bästa Realspelare på banan men plockas av i den andra halvleken. Nu är inte Benítez någon mästare vad gäller byten, men något säger mig att han hade tagit sig an den här matchen på ett helt annat sätt, och jag tror att det hade varit till Reals fördel. Inte konstigt att de, enligt rykten, är sugna på att ersätta Manuel Pellegrini med Benítez.
- The biggest regret of my life…I let my love go
Kanske är det detta vi är på väg mot? Benítez inser sitt misstag, försonas med Alonso i Real Madrid, de vinner några titlar utan publikfrierifotboll och Benítez tvingas göra en Fabio Capello – vinna ligan och få sparken på grund av ”ful fotboll”. Problemet är att detta inte skulle utgöra någon skillnad för mig. Min före detta är fortfarande snygg, elegant och bra, men är nu med någon annan.
- At the end of a storm…
Tur då att varken Alonso, Steven Gerrard, Robbie Fowler, John Barnes, Ian Rush eller någon annan legendarisk spelare som representerat Liverpool kan konkurrera med min första kärlek. Liverpool FC. Jag kan också känna en trygghet, och en stolthet, att jag inte är ensam om att tycka detta. Liverpool kommer att reda ut dagens problem, fortsätta vara vacker, fortsätta förtjäna min kärlek. Jag vet att det är svårt, men ”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, ty då behöver jag det bäst” är ett ordspråk jag praktiserar i mitt förhållande till Liverpool. Då går man sällan ensam.
***
Citaten (utom det sista) är hämtade från låten Honor Thy Father med Dream Theater, som i sin tur har samplat dem från filmen Magnolia. Karaktären Earl Partridge, som säger ovanstående citat, spelas av Jason Robards. Se länktips för klipp från filmen.
