The Kop Stand - Arkiv #2
Redaktionen på liverpoolsweden.se kommer i The Kop Stand låta sina krönikörer med jämna mellanrum stöta och blöta de stora diskussionsämnena kring Liverpool FC.
___________________________________________________________________
2011-01-20
Kan det gå så långt (ner) att Liverpool åker ur Premier League den här säsongen?
Nej. Även om det bara skiljer fyra (fyra!) poäng till nedflyttningsstrecket kan jag inte ens i den värsta feberinducerade mardröm föreställa mig att Liverpool åker ner till Championship.
Det är inte så att ingen klubb är för stor för att åka ur. Det såg vi i Newcastle.
Liverpool kommer inte åka ur för laget är för bra för det och även om det har ställts en del frågetecken kring Kenny Dalglishs managerförmåga efter att ha varit borta så pass länge har han kunnig personal kring sig och laget ska egentligen bara kunna gå på motivation och börja klättra i tabellen.
Men jag litar på Dalglish förmåga och trots två förluster och en oavgjord har vi redan fått se förbättringar i grundspelet (högre press, högre tempo) men tyvärr har försvarsspelet varit fortsatt svajigt och ett problem som härstämmar ända ifrån Benitez tid är kvar. Liverpool har inga riktiga yttrar som kan slå den avgörande bollen och med Gerrard borta är det ont om fina fötter på innermittfältet.
Dessutom är det bara 14 poäng upp till den åtråvärda 40-poängsgränsen och det ska Liverpool väl ta på 16 matcher..
Per Bengtsson
Innan säsongen fanns det ingen risk att vi skulle åka ur ligacupen hemma mot Northampton. Innan säsongen fanns det heller inte ens chans på jorden att vi skulle förlora mot Blackpool både borta och hemma. Man kan verkligen inte begripa sig på Liverpool den här säsongen. Men med det sagt blir ändå mitt svar: Nej, det gör det inte. Med den mängden världs- och landslagsspelare vi har kommer det inte att ske. Det är så enkelt.
Sven Olsson
Ponera att Dalglish inträde bara har varit en motivation med effekt av en värktablett eller om det hellre föredras en stadig whiskey och att när tabletten släpper eller morgondagen gryr så finns där bara en värk eller en påträngande ångest kvar. Har Liverpool hittat en väg ur det här eller är det konstgjord andning vi ser när spelet nu ser lite bättre ut?
Är svaret ja på de ovanstående frågorna och laget faller tillbaka ner ett bottenlöst hål av håglöshet och intetsägande spel igen, ja då kan det bli så illa att klubben slår i marken så långt ner som i The Championship.
Men
Fotbollen är ju det som när våra drömmar och vårt hopp till stor del och när skall vi i så fall inte drömma om vi inte drömmer när frälsaren är tillbaka? Kenny Dalglish står ju där igen, Kung Kenny! I våra drömmar tar han med oss på en underbar resa till sjunde himlen, Champions League, ett The Kop som för fullständigt fnatt och tillbaka
Så visst är det möjligt att Liverpool faller ihop igen men just nu, just i detta nu så finns det fler anledningar än på länge än att drömma igen. Drömma om Liverpool.
Carl-Martin Landquist
___________________________________________________________________
2010-11-20
Många rykten surrar runt Pepe Reina, hur viktig är han för dagens Liverpool och vad blir scenariot om han lämnar?
Pepe Reina har tagit uttrycket ”Adopted Scouser” in i 2000-talet. Tillsammans med John Arne Riise är han den spelare på senare år som allra mest har sugit åt sig den liverpoolmentalitet som man kan se finnas naturligt hos de hemvävda produkterna i klubben. Med hjärtat utanpå kroppen är det inte svårt att förstå att Steven Gerrrad har nämnt honom som en potentiell framtida kapten för klubben. Reina har för vana att säga TS - och göra rätt saker, som när han skrev på ett nytt långtidskontrakt med klubben när det stormade som allra mest under förra säsongen. Eller för den delen när han löpte från egen målbur över hela planen för att vara den förste att omfamna David N'Gog efter dennes 2-0 mot United i fjol
Därför var det väldigt oroväckande att läsa rapporterna att han möjligen var på väg bort från klubben. Reina förnekade dock snabbt uppgifterna vilket lättade många röda hjärtan, men bara det att rykten likt dessa uppkommer är oroväckande. Att Reina är missnöjd med säsongsinledningen känns ganska självklart, som liverpoolsupporter ska han vara det. Det enda vi kan göra är att hoppas att han istället för att börja rikta blickarna åt andra håll kör ner huvudet i sanden och jobbar hårt. Och med det liverpoolhjärta han har tror jag han gör det. Vi har en av världens bästa målvakter, som har gjort 278 matcher för oss och dessutom brinner för klubben, där får men en aning om hans betydelse för Liverpool. Om det nu gud förbjude skulle bli en flytt hamnar Liverpool i målvaktskris och vi skulle behöva ge oss ut på marknaden för att finna en ny burväktare, då jag inte tror att Hodgson ger förtroendet rakt av till en av reservmålvakterna. Att hitta en ny förstamålvakt är aldrig lätt och skulle dessutom inte vara bra för stabiliteten i laget. Därför får vi alla hoppas på att Reinas liverpoolhjärta är precis så stort som det har verkat.
Sven Olsson
Det är i och för sig lätt att vara glad när man är mest given av alla i statelvan, men samtidigt gav Pepe Reina fler kaptensuttalanden än Steven Gerrard under den tunga förra säsongen. Den förste som officiellt sa ”fjärdeplatsen är inte längre realistisk” var också Reina som ett tag kändes som klubbens presstalesman när det blåste som värst. Han verkar sprida mycket positiv energi och ha en riktig vinnarskalle förutom att vara rak och uppriktig i intervjuer. Fotbollsmässigt är det främst hans utespelaregenskaper som skulle saknas i from av säkerhet med fötterna, den ”femte försvararen”, hans snabba igångsättande av spelet samt hans precisa utsparkar och utkast.
När jag tänker efter borde Reina ta över Hodgsons roll att tala med media efter matcherna.
Mattias Herner
Extremt viktig. Pepe är en ung målvakt med ledaregenskaper och nu när han slipat bort det sämsta i sitt luftspel är han en målvakt Liverpool kan förlita sig på i nästan tio år framöver. Lägg därtill hans fina fötter och Liverpool skulle få hosta upp väldigt mycket stålar för att hitta någon likvärdig.
Per Bengtsson
I princip ända sedan José Manuel Reina (som han sällan får heta) kom till Liverpool refererade Rafael Benitez till honom som världens bästa målvakt. Det var han inte då. Åren i Premier League har dock utvecklat han spel och inte minst då i luftrummet. Med reflexerna, det fina spelet med fötterna och det snabba igångsättandet av spelet är han idag en av de bästa burväktarna som finns. Dessutom är han en viktig gestalt i omklädningsrummet och att förlora honom skulle såklart vara ett jätteavbräck, men med det sagt är jag inte orolig. När man följt europeisk fotboll i ett antal år lär man sig att ta rykten med en stor nypa salt och ryktet kring Reina var ett som aldrig hade någon riktig grund. Nej, om Liverpool och dess nya ägare bara visar att man planerar att snabbt ta klubben tillbaka till toppen tror jag vi kommer att få se spanjoren i kassen även fortsättningsvis.
Tobias Sjöström
Jag minns målvakter som Dudek, Westerfeld, Friedel och James mfl och det kändes som om raden med målvakter som med jämna mellanrum formligen slängde in bollen i egen bur aldrig skulle ta slut. Samtliga ovan agerade tveksamt på många sätt och vis och alla som såg matcherna visste att det är när som helst kunde dyka upp ett avgörande misstag.
Men så dök Reina upp och även om han inte är världens bästa målvakt inom en del områden så är han världens bäste inom ett område som är väldigt viktigt. Nämligen att spela efter sina förmågor, han vet att han inte når alla bollar ute i boxen men när han väl går ut så träffar han nästan alltid bollen och det är en trygghet för alla som tittar men även för försvaret.
Det är möjligt att det går att vaska fram en ny stormålvakt om han försvinner men jag vill verkligen att klubben skall behöva försöka. Reina är en målvakt som står för avgörande insatser och han har många goda år framför sig, förhoppningsvis i Liverpool.
Carl-Martin Landquist
Roy Hodgson har gjort en hel del minst sagt märkliga uttalanden på senare tid, känner han av pressen eller vad har hänt?
Jag hoppas att han känner av pressen, för det borde varje Liverpoolmanager som hittar sitt lag på elfte plats (inför West Ham) i ligan göra. Hitintills har säsongen varit allt annat än vad vi önskat, men vi får inte glömma att Roy tog över ett stormigt skepp när han anlände till klubben. Med den engelska journalistkåren surrande runt omkring sig 24 timmar om dygnet är det inte konstigt att det slinker ut något mindre vettigt någon gång då och då. Fråga bara Rafa Benitez.
Med det sagt vill jag tillägga att det vore allt annat än bra för klubben om Hodgson skulle få sparken under pågående säsong. Allra minst bör Hodgson få en full säsong. I Liverpool sysslar vi inte med att sparka tränare i tid och minut, och framför allt inte en som inte ens har suttit på sin post i ett halvår. Roy kom till klubben under väldigt stormiga förhållanden, och lägg därtill problem med skador och avstämningar och det är inte svårt att förstå att inledningen inte har blivit den bästa. Men framför allt handlar det om tradition. Liverpool har en stolt historia av att stå bakom sina spelare och tränare. Därför gör det lika ont varje gång jag hör publiken på Anfield högljutt visa sitt missnöje mot sitt eget lag. Sånt är inte värdigt oss. Sånt kan vi lämna till mindre klubbar.
Sven Olsson
Internets intåg har blottlagt vartenda litet förfluget ord om det så yttrades nyss avstigna på en fallfärdig flygplats i Långtbortistan, vilket gör att man inte riktigt kan jämföra med eran Roy Evans och före. Efter Gérard Houlliers och Rafael Benítez grodor är man dessutom luttrad som Liverpoolsupporter, även om det är märkligt att undantaget Arsène Wengers ”tyvärr, jag såg inte den incidenten” och Alex Fergusons domardiskussioner så verkar just Liverpoolmanagers särskilt klaverklantiga när man sätter en mikrofon framför dem.
Men, där jag accepterar att jag och Hodgson har olika syn på en matchbild och till och med kan ha överseende med något oövertänkta analyser i pressade situationer, trots att Roy inte kan skylla på någon språkförbistring, så finns det en sak som varken Houllier och Benítez gjorde och det var att ringakta Liverpools historia eller misskreditera fansen. Hodgons ger så här långt inte sken av att verkligen ha tagit till sig Liverpoolkulturen.
Roy har också väldigt snabbt intagit en martyrroll där han lyfter fram sig själv och då inte i en Mourinhotaktik att föra bort fokus från spelarna utan för att han verkar besitta ett oerhört stark behov av att förklara och försvara sig. När Liverpool mötte Manchester United fick jag uppfattningen att Hodgsons och Fergusons vänskap vägde tyngre än lagens rivalitet.
Mattias Herner
Från början var det nog en oförståelse kring vad det innebär att vara manager för Liverpool. Och därefter har snöbollen sats i rullning och det verkar knappt finnas någon hejd på vad han kan säga. Visst har en del uttalanden tagits lite för långt men det kommer ju som en följd av hur det började gå utför för laget och Roys mun.
Som han sa var förväntningarna mindre i Fulham och där fick han nog lite för mycket beröm än vad han förtjänade. Eller åtminstone för lite kritik. Där kunde han komma undan med bara en bortavinst på en hel säsong men i Liverpool märks det. I Fulham förväntades inte heller de att föra matcherna och det är väldigt talande att Liverpool har varit som bäst i de matcher som de varit underdogs där det enda undantaget är matchen mot Blackburn.
Per Bengtsson
Intressant fråga detta. Roy Hodgson har ju alltid varit känd som en sann gentleman inom engelsk fotboll, och det är med rätta han har förtjänat detta epitet. Att han nu uttryckt sig lite konstigt vid några tillfällen är något som förvånat mig, men jag tror vi kan finna förklaringen i en sådan enkel sak som ovana. Hodgson har själv sagt att han blev förvånad av uppmärksamheten som följde med hans nya uppdrag så på så vis kan man absolut säga att han känner av pressen. I mindre klubbar gick det obemärkt förbi om han kommenterade sina spelares dåliga form, men när det nu handlar om stjärnspelare blir situationen en annan. Egentligen anser jag att den gode Roy har fått för mycket kritik för flera av sina uttalanden, men han måste förstå att det inte går att framstå som nöjd efter oavgjort mot ligans mittengäng. Har man gjort ett dåligt framträdande och inte lyckats vinna en match som Liverpool, med all sin historia, ska vinna måste man också ta ansvar för det i sina uttalanden.
Tobias Sjöström
Jag skrev en krönika tidigare (här) som påpekade det faktum att Roy måste ändra tänk, han är i Liverpool nu och även om det inte är realistiskt att tro på tunga segrar den här säsongen som måste Roy visa att han tror på och vill ha ett Liverpool som vinner och som spelar för vinst. Det gör han nämligen inte nu och det gör att han sätter onödigt stor press på sig själv.
Det är ju några år sedan det vanns några pokaler och det är viktigt för supportrarna att vi har en ledare som visar tro på framtiden och på segrar, så är det inte nu.
Carl-Martin Landquist
Liverpool har fått nya ägare. Vad betyder detta på kort och lång sikt?
På kort sikt innebär det först och främst att vi slipper det ägarkaos som har stormat runt klubben det senaste året. Benitez sista tid med Hicks och Gillett var så infekterad att det var svårt att driva klubben på ett effektivt sätt. Förhoppningsvis betyder ägarbytet dessutom ett mer lättillgängligt transferkonto, vilket kan leda till att det är andra än Christian Poulsen som anländer till klubben i framtiden. Våra nya ägare och kanske främst John W. Henry har gjort ett positivt första intryck där de bland annat har diskuterat med Spirit of Shankly och Share Liverpool FC angående deras syn på klubben. Att ägarna dessutom redan har visat upp sig på Anfield vid ett flertal tillfällen och deltagit i intervjuer med officiella hemsidan angående visioner och målsättningar ger en försiktigt positiv magkänsla.
Det är svårt att sia om vad ägarbytet kommer betyda på lång sikt. Just nu kan våra nya ägare för allt vad vi vet likväl vara lika usla som de förra, det positiva första intrycket till trots. Det är bara tiden som kan utvisa vad ägarbytet verkligen kommer att betyda men om John Henry och co. till skillnad från sina föregångare sätter handling bakom sina ord kan vi räkna med en ljus framtid där vi står på en stabil ekonomisk grund och med en löst arenafråga. I en perfekt värld betyder denna lösning ett utbyggt Anfield.
Sven Olsson
På kort sikt att alla som har någon anknytning till Liverpool FC nu kan lägga energin på rätt saker. På lång sikt är för tidigt att uttala sig om, men av det jag har sett och hört hittills så ser jag positivt på framtiden och den nya toppstaben verkar gå mycket strukturerat till väga. I slutänden är det dock alla positiva indikationer till trots i första hand resultaten på planen och påfyllnaden i prisskåpet som kommer att fälla avgörandet för hur domen blir över de nya ägarna när vi sammanfattar om 5 år.
Det mest anmärkningsvärda är annars att ägarbyte gjort det smärtsamt uppenbart hur illa vi har haft det. Jag har vid ett par tillfällen skrivit att det jag främst saknade från Tom Hicks och George Gillett var en närvaro i form av strategiska beslut, kommunikation om visioner och vad de ville åstadkomma med klubben och laget. John W Henry och Damien Comolli har på tre dagar kommit med fler och tydligare besked än Hicks och Gillett gjorde på tre år.
Sedan är det självklart att Henry känner till att tv-kamerorna kommer att bevaka honom på Anfield och är medveten om PR-kraften i att knyta näven när Steven Gerrard nätar, men jag tar ju hellre ett extra leende i media jämfört med Hicks och Gilletts buttra uppsyn om de ens behagade dyka upp. Det verkar finnas ett helt annat genuint intresse för att förstå staden, folket och klubben Liverpool, och kan ni se framför er hur Hicks bjuder in till ett frukostmöte med ShareLiverpool FC eller Spirit of Shankly? Sedan känns ju Henrys 31-åriga dotter… förlåt fru klart hetare än Hicks mejlmarodör till son Thomas.
Mattias Herner
På kort sikt tror jag vi redan har fått se viss effekt i den korta formtoppen Liverpool befann sig i. Precis som Benitez till viss del sänktes av Hicks och Gillett fick Hodgson ärva de problem som de medförde men fick också skörda den positiva boost som klubben fick när John Henry och kompani tog över.
På lång sikt är det såklart svårare att förutse vad som kommer ske men de verkar ha de rätta idéerna om att satsa på ungdomar och hemmafostrade spelare. Med Ian Rush och Kenny Dalglish har de också två utmärkta ambassadörer för vad Liverpool innebär och kan säkert övertyga många ungdomsspelare vilken som är den rätta klubben för dem.
Anställningen av Damien Comolli visar också på deras långsiktiga tänk då en modell med sportchef har visat sig leda till långvariga framgångar i andra europeiska länder såsom vi sett i bland annat Frankrike och Lyon eller varför inte Sevilla i Spanien som också är ett bra exempel på att även om managers kommer och går finns det alltid ett stabilt spelarmaterial att tillgå. Istället för att varje ny manager ska sätta sina idéer på laget är det bättre om Liverpool anställer en manager utefter hur laget är tänkt att spela.
Per Bengtsson
Även om de flesta, till varje pris, ville bli av med Tom Hicks och George Gillett var ett ägarbyte ingen garanti för att alla problem skulle försvinna. På kort sikt innebär det dock att de akuta finansiella problemen försvunnit, vilket ger lite lugn och ro och gör att klubben nu åter kan fokusera på fotbollen. Vad ägarbytet kommer att betyda på längre sikt beror självklart på vilka de nya ägarna faktiskt visar sig vara och hur de agerar och beter sig. När köpet gick igenom visste vi inte mycket om NESV eller John W Henry och egentligen vet vi fortfarande inte tillräckligt för att göra en bra bedömning. Även om jag anser att externrekryterade Damien Comolli verkar ha fått lite väl stor roll (om nu Director of Football Strategy innebär så mycket makt som titeln ger sken av) tycker jag att de första tendenserna överlag har varit positiva. Möten med supportrar och konstanta framträdanden på Anfield ger givetvis fina poäng, men jag är än så länge bara försiktigt optimistisk och vill se konkreta åtgärder innan jag börjar hylla.
Tobias Sjöström
På kort sikt lovar ett ägarbyte, som alltid, guld och gröna skogar. Allt pekar uppåt och det kommer att ske så många positiva förändringar i klubben. Så på kort sikt kan vi säga att ett ägarbyte ger energi och tilltro på framtiden.
På lång sikt är det svårare, det finns så många aspekter i affärer med den här digniteten och jag tvivlar på att Henrys första prioritet är att göra Liverpool till världens bästa och största klubb. Det är säkert en del av förhoppningarna men det finns utan tvivel en helt annan bakgrund till det än den anledning som merparten av supportrarna har nämligen kärleken och passionen för sporten och Liverpool FC. Stora affärsmän som är framgångsrika agerar inte med hjärtat, det finns alltid en affärsmässig baktanke även om den kan vara så enkel som att få mer tid och plats i media.
Det vi vet är att bytet var nödvändigt och nu återstår att se vad det kommer att betyda för klubben på lite längre sikt.
Carl-Martin Landquist
___________________________________________________________________
2010-09-29
Vad tänkte du när Manchester United gjorde ännu ett sent mål mot Liverpool?
”Det var åtminstone inte Little Micky……”
Carl-Martin Landquist
Ungefär samma sak som jag sade rakt ut i vardagsrummet. Idel svordomar som inte lämpar sig i skrift…
Björn Grafström
Det är såklart inga glada tankar som flyger genom huvudet vid det tillfället, speciellt inte när målet till stor del kommer till av individuella misstag från vår sida. Att inte hålla tillräckligt hård press (Konchesky) eller vara för slapp i sin markering (Carragher) i slutet av en jämn match på Old Trafford borde på något vis vara straffbart. Vi får dock inte förringa att Berbatov står för en fantastisk insats med sitt hattrick och när man möter en spelar e i sådan form är det svårt att värja sig.
Sven Olsson
Tyvärr såg jag det komma när Liverpool inte utnyttjade det psykologiska övertaget av att gå från 0-2 till 2-2 utan att egentligen ha tagit sig in i matchen, utan i stället drog sig tillbaka i en mer bevakande position för att vänta in en chans att gå framåt. Manchester United plockade upp taktpinnen och började likt tidigare under matchen svärma kring offensivt straffområde. Fast i skenet av förlusten mot ett division 4-lag och utrullningen av Sunderland har 2-3-målet mot United redan överskuggats av nyare smärtor.
Mattias Herner
Mascherano ut och Poulsen, Mereles, Cole, Jovanovic in. Vad betyder detta i praktiken?
Att truppen är ungefär likadant konstruerad som den var i fjol, men att det inte har tillkommit expertis i den grad som behövdes, samtidigt som Javier Mascherano hade expertis som nu saknas. Christian Poulsen har varit en katastrof och att jag skulle bli besviken över att inte få se Lucas Leiva i startelvan var något jag inte trodde skulle hända…
Jovanovic känns verkligen som en Rafavärvning, gratis och hårt jobbande mittfältare som inte gör bort sig men inte heller bidrar med något utöver det vanliga. En sämre variant av Dirk Kuyt ungefär, och med utgångspunkt från andra kanten.
Joe Cole är en brittisk och roligare variant av Yossi Benayoun och ett välkommet tillskott, men han har inte varit den inspirationsfaktor jag förväntade mig. Raul Meireles är det nyförvärv som imponerat mest på mig så här långt, jag gillar hans tendens att vilja spela på en touch och att han försöker vara delaktig i spelet över hela banan. En klart bättre tillgång i en spelartrupp än Alberto Aquilani om ni frågar mig.
Björn Grafström
Jag slänger in Albert Riera och Yossi Benayoun ut för att ge en mer heltäckande bild av sommarens affärer och då framstår det tydligare att vi tappat fart och rört oss mer från kanten mot mitten precis som Joe Cole gör så fort han får chansen. Milan Jovanovic har väl givit oss den sjuttonde raka icke-naturliga yttermittfältaren på kanten sedan Steve McManaman drog och en ”vänster-Kuyt”.
Vi har inte heller den lugnande sammanhållande kraften centralt, det vill säga den Gary McAllister, Xabi Alonso eller Dietmar Hamann man satt och längtade efter i början av andra halvlek mot Sunderland, som kan vara det öga i stormen som ger stadga och trygghet i laget. I stället får vi en överkompensering genom att spelare som Gerrard och Cole försöker vara överallt samtidigt. Cole har en förmåga eller oförmåga om man så vill att under 20 minuter inte röra bollen för att när spelet förläggs så att han är med vara iblandad i 2/3 av allting framåt och sedan glida ur händelserna igen. Men Cole tar i alla fall löpningar och är inte rädd för att visa sig, så tolka inte ovanstående som att han skulle vara den största syndabocken.
Jag kan förstå att Hodgson på sin hand vill ha ett Christian Poulsen-kort att sätta in borta mot Everton eller i matcher mot Blackburn och Bolton, men hemma mot Sunderland? Nu är det ingen bitterhet över straffsparken utan mer ett stort frågetecken för vad dansken förväntas tillföra i den här matchen som exempelvis Lucas – ja, Lucas! – hade gjort bättre. Eller varför inte nämna ett annat märkligt beslut som stavas Albert Aquilani. Okej, att klubben är så desperat att få tillbaka de £17M att de offrar en säsong på lån för att ge honom maximalt med exponering i skyltfönstret, men någonstans måste man fråga sig vad som ger mest nytta – maximal skademinimering av en försäljning som garanterat ändå kommer att sluta på nettoförlust eller acceptera ett par miljoner back och utnyttja Aquialnis kreativa kvaliteter i just den här typen av hemmamatcher.
Mattias Herner
Offensivt så har Liverpool nu ett mittfält som har fler verktyg i lådan. Cole har en annan fart och tyngd än någon annan tidigare och Meireles bidrar med snabba fötter som jag är säker på kommer att bli en tillgång när han har vant sig vid det lite hårdare spelet i England. Vad Jovanovic skall fylla för hål om han inte skall spela på topp är för mig en gåta då han är en långsammare variant av Kuyt när han spelar, och långsammare är något som Kuyt absolut inte får bli. Christian Poulsen är det stora orosmolnet här, i sina glansdagar så var han en duglig terrier på mittfältet men de dagarna är tyvärr passerade, han klarar sig skapligt när han inte har så mycket boll men i matcher där Liverpool skall ösa på så är han en bromskloss.
Carl-Martin
Att vi har tappat världens kanske bästa bollvinnare och fått in ett gäng spelare som ska försöka fylla det tomrum han lämnat efter sig. Nu är det ju inte bara Mascherano som har lämnat klubben och det är dessutom fler spelare som har anlänt till Liverpools mittfält. I Jovanovic, Meireles, Poulsen och Cole kan vi ställa upp med ett mittfält helt uppbyggt av sommarens nyförvärv.
Av dessa spelare är det Christian Poulsen som får ses som den spelare med en spelartyp mest lik Mascheranos. Att detta är ett rejält nedbyte är det nog ingen som säger emot. Om danskens första insatser för klubben är något att gå på har han en till synes allt för långt väg att vandra för att ens vara i närheten av den nivå som Mascherano så stabilt spelade på under sina tre och halvt år i klubben.
Personligen hoppas jag på ett nyutformat mittfält av mer klassiskt 4-4-2 snitt där Gerrard tar en av de centrala mittfältsplatserna bredvid Meireles som tillsammans med Cole har varit de mest positiva överraskningarna bland sommarens nyförvärv. Den överblivna anfallsplatsen lämnas då till David N’Gog som har imponerat under inledningen av säsongen. Att Torres får lite positiv draghjälp uppe på topp kommer förhoppningsvis höja både hans spel och humör.
Sven Olsson
Att Liverpool blir ännu ett snäpp trögare. Farten var ofta ett problem under Rafa Benitez där framförallt hans yttrars största kännetecken var hög arbetskapacitet men lägre maxfart. I kombination med det lägre pressspelet som Hodgson har infört tappar Liverpool en del av de egenskaperna som ledde till Liverpools mest framgångsrika spel för knappa två år sedan. Då pressade Liverpool högt och hårt vilket ledde till bolltapp långt in på motståndarnas planhalva men med mindre press gör det att kontringarna som uppstår inte blir lika effektiva då laget fortfarande består av tämligen tröga spelare. Hittills har värvningarna varit bättre i teorin än i praktiken (förutom Poulsen – där gick det snett redan i teorin) och Hodgson har ju bett om tio matcher i Premier League innan han bedöms och låt oss hoppas att han fått ordning på värvningarna till dess.
Per Bengtsson
Liverpool har börjat säsongen utan att göra några större avtryck positivt i tabellen, vad krävs för att Roy Hodgsons första säsong skall vara godkänd och hur lång tid har han på sig för att få laget att göra resultat?
Efter att ha varit i europatoppen några år och med i toppen i Premier League så sent som förra våren så var förra säsongen ett bakslag och nu skall man med nyktra ögon försöka bestämma sig för om Liverpool överpresterade de säsonger som laget var långt fram i Champions League eller om det var den riktiga nivån. Svaret är dolt bakom så många frågetecken att det inte riktigt går att urskilja men det som står klart är att Roy Hodgson bygger någonting nytt. Det har inte börjat strålande med ett försvar som ser lite osäkert ut och ett anfall som ser lite trögt ut. Så för att få in Liverpool och ordet godkänt i samma mening när säsongen är slut så måste tabellplaceringen förbättras från föregående säsong samt att det absolut senast någon gång nästa höst måste visas upp ett spel igen som gör att Liverpool åter utmanar om de finaste pokalerna.Carl-Martin Landquist
En säsong som hade ett uttalat mål att satsa på titeln slutade i en sjundeplats och att Rafael Benítez tvingades ut från klubben. Med en ny manager i form av Roy Hodgson är målet nu plötsligt topp fyra? Vad hände här egentligen, var inte meningen att Liverpool skulle ta ett steg framåt? Det framstår som alltmer uppenbart att avsikten med att växla Rafa mot Roy var ett sätt för styrelsen att köpa sig tid och att kunna sänka ambitionsnivån utan att orsaka ramaskri bland aktieägare och supportrar.
Att Hodgson inledningsvis höll fast vid 4-2-3-1 för att ge laget trygghet och inte förändra för mycket var väntat, men så här med ett tvåsiffrigt antal tävlingsmatcher i ryggen är känslan att Liverpool fortfarande spelar med en Benítezsk uppställning, men utan Rafas organisation. Liverpool under Rafas ledning drog inte in många stilpoäng och det talades om strama tyglar, order om att hålla igen och brist på kreativitet, men vi kunde lita på att det fanns en sammanhållen organisation – åtminstone defensivt – och i de frustrerande matcher som slutade 0-0 eller 1-2 var känslan att det bara var ett litet steg i offensiv riktning i form av en avlastning och vapendragare till Fernando Torres samt en kreativ ytter som skulle inbringa de där poängen som saknades upp till den absoluta toppen. Nu spelar Liverpool som under Rafa, men utan en gemensam plan och med en mycket svajig defensiv.
Jag ska inte sträcka mig så långt som att matchen i går var ett brutalt uppvaknande. Snarare markerade matchen den punkt när man inte kan trycka på snooze längre och ligga kvar i det varma skyddet av duntäcket utan måste sätta fötterna på det iskalla trägolvet och konfrontera verkligheten. Utan att dra för stora paralleller går mitt minne förlorat i en bakåtresa till mötena med Valencia och Barcelona för att hitta en match när Liverpool var så totalt överallt och ingenstans och utmanövrerade på hemmaplan som under perioder i 2-2-matchen mot Sunderland. Det här var inte den typen av frustrerande 0-0-matcher mot väggen Jürgen Macho eller irriterande 1-1-kryss och uddamålsförluster där det varit stolpe ur och felaktiga domslut efter 68 % i bollinnehav och 15-20 avslut på mål mot bra motstånd. Liverpool uppträdde likt en desperat identitetssökande tonåring som i varje situation inte gick att känna igen från den tidigare och steget efter försökte hinna ikapp och passa in. Om det behövde påpekas: varken Liverpool eller tonåring rönte någon större lycka.
Liverpool ställde upp med en utvilad förstaelva (man kan diskutera Poulsen mot Lucas och Aurelio mot Konchesky, men det är mest hårklyverier i sammanhanget), bjöds på ett tidigt ledningsmål, fick två domslut med sig som garanterat hade förändrat matchen när Reina inte drog på sig en straff i upptakten till andra och Steven Gerrard inte visades ut för sin armbåge. Ändå är det med nöd och näppe och mot hur spelet under långa stunder såg ut som vi fixar 2-2! Det här var en av de 10 årens fem mest deprimerande insatser av Liverpool och sett till att laget var toppat är det bara en Torres i form som kommer att göra det bättre fram till januarifönstret och när vi når juni är frågan om vi ens behöver bekymra oss om Torres form längre.
Hodgson har sagt att vi ska döma och bedöma efter 10 matcher, vilket ger honom Blackpool (h), Everton (b), Blackburn (h) och Bolton (b) att rädda ansiktet och se till att Liverpool klättar i tabellen. Omgång 6 av Premier League har visserligen med all önskvärd tydlighet visat att i England finns det inga givna 3-poängare, men det går inte att komma ifrån att den kommande kvartetten matcher, lika väl som den mot Sunderland gjorde ska understrykas, framstår som att höra till den lättaste fjärdedelen under säsongen och skulle poängskörden bli lägre än 7-8 poäng (som jag inte på något sätt menar är fantastiskt) så måste Liverpool om inte ändra ambition åtminstone förändra attityd och inställning.
På kort sikt finns det två saker som jag vill se. Det första är att Roy är tvungen att ta tag i ytterbackspelet. Baklängesmålbladet i taktikblocket för ”inlägg från vänsterkanten där Liverpools ytterback tappar position följt av mötande nick på bortre stolpen där Glen Johnson inte löper med sin spelare” börjar nu bli så fullklottrat att man börjat skriva på höjden i marginalen. Den formen av blottande på allmän plats är till och med straffbart enligt lagboken. Det andra är att Liverpool måste inse var laget står och är och detta är inte en välsmord lagenhet med tekniska lirare. Det enda som man kan se till då är att alltid vara det laget som kliver av planen med flest löpmeter, flest blåmärken och svettigast tröjor jämfört med motståndarna. Det är där vi måste börja nu och inte tjata om Torres form, Gerrards utgångsposition eller – var snäll och bespara mig – Lucas Leiva.
Mattias Herner
Hodgson har själv talat om 10-12 matcher, och då antar jag att han menar ligamatcher. Vilket innebär att han har till matchen mot Wigan den 10 november på sig. Fram till dess har han också fyra matcher i Europa League och Carling Cup…nej, den är vi utslagna ur ja… Det har redan börjat pysa så smått och alla som undrade om Hodgson var rätt man för jobbet lär tvivla mer nu än i somras. En förlust mot Sunderland och det hade varit Liverpools sämsta ligainledning på över 50 år.
För att Hodgsons säsong skall vara godkänd tror jag det krävs att laget klarar sig bättre än i fjol, med andra ord så krävs det bättre än sjua i ligan, semifinal i Europa League och att gå vidare från första rundan i någon av de inhemska cupturneringarna. Då Hodgson själv konstaterat att ligan är viktigast lär Champions Leagueplatsen vara det godkända målet inom truppen och allt annat än det är således inte godkänt.
Nu tror jag Hodgson har försatt sig i en riktigt knivig situation då han konstaterat att han skall dömas efter de 10-12 matcherna, och då hälften av dessa är avklarade har han inte mycket tid på sig att vända en fortsatt negativ trend från i fjol. Att gå långt i Europa League må rädda anseendet i Fulham, men i Liverpool krävs det mer än så.
Björn Grafström
15:e plats i tabellen och utslagna ur ligacupen av Northampton, läget är sannerligen inte vad vi hoppades på innan säsongen började. Det ska dock inte glömmas bort vilket tufft spelschema vi har haft under början av säsongen. United, City och Arsenal har alla redan mötts, och dessa matcher är aldrig lätta, speciellt inte för ett nybyggt lag som fortfarande vänjer sig vid nya spelare, ny tränare och nytt spelsätt.
Respasset ur ligacupen är däremot desto jobbigare att smälta. Ligacupen var ett utmärkt tillfälle för Liverpool att sno åt sig en titel i år. Med så pass många Premier League lag ställda mot varandra redan i tredje rundan verkade vi ha fått en drömlottning i hemmamatchen mot Northampton, att vi lyckas sumpa ett sådant guldläge är naturligtvis inte lätt att ta. Roy Hodgson måste såklart ta på sig en del av skulden för misslyckandet och måste se till att skaka liv i sina spelare nu.
När den svåra säsongsinledning nu är bakom oss är det dags att visa vad vi har för ambitioner under årets säsong. Både Gerrard och Hodgson hade 12 poäng i sikte i ligamatcherna mot Sunderland, Blackpool, Everton och Blackburn, och även om vi som bekant gick miste om den chansen i och med gårdagens svaga insats mot Sunderland har vi fortfarande ett bekvämt spelschema framför oss och det gäller att dra nytta av det.
Hodgson själv har begärt i alla fall 10-12 ligamatcher innan någon börjar döma honom och det känns som en rimlig begäran. Att Liverpool inte är ett lag som slåss om ligatiteln den här säsongen tror jag de flesta av oss mer eller mindre motvilligt har fått erkänna. Men att vi har ett lag som bör klara av att nå en europaplats i år, vare sig det är den finaste av tävlingar eller inte, känns fullt realistiskt, och misslyckas Roy Hodgson med att ta oss dit bör han verkligen ifrågasätta vad han gett sig in på.
Sven Olsson
___________________________________________________________________
2010-07-15
Roy Hodgson är ny tränare i Liverpool, vad tycker panelen och vår gästtyckare Inza Toure om detta?
Det är när vi ställs inför svårigheter som vi kan se vilka vi egentligen är, när svåra beslut måste fattas och det måste göras ett val när vi står vid ett vägskäl och inget av alternativen per automatik konkurrerar ut de andra. Fotbollen är känslomässigt livet destillerat, flera gånger per år får vi andan i halsgropen när viktiga spelare är skadade eller så ligger vi sömnlösa för att århundradets match bara är några dagar bort. Förnuftet säger ju att det inte är århundradets match men när dagen närmar sig så är det som om alla tankar i huvudet dras mot avspark och laguppställningar som om det vore elektromagneter uppbackade av ett tiotal vindkraftverk, livet efter en förlust i en av dessa matcher verkar ju så oändligt grått. Åtminstone verkar det så dagarna innan, efteråt så fortsätter Tellus runt sin jordaxel i enorma hastigheter och tidens tand fortsätter att fräta på minnen och människor oavsett vilket fotbollslag som står som segrare just den dagen.
Enskilda matcher sätter bara i undantagsfall spår som sitter i över decennier, klubbars val av tränare däremot kan mycket väl vara en flitigt använd referenspunkt när de senaste tio årens målskillnad, hörnvarianter och pokaler skall diskuteras.
Det stolta Liverpool hamnade återigen vid vägskälet där den ena riktigningen pekade mot Rafael Benitez, en omsjungen och sympatiskt man som hämtade hem pokalen med de stora öronen. Han verkade verkligen bry sig om den här klubben och han gav sitt yttersta för att ännu en gång göra laget från Merseyside till det allra finaste på de brittiska öarna och i Europa. Det var omöjligt att inte tycka om honom som människa, desto mer jag läste desto mer kände jag för den här mannen som gjorde precis allt för att göra Liverpool till vinnare och desto mer värkte det i bröstet när underliga värvningar varvades med knepiga byten och outgrundliga laguppställningar.
Gjorde han mycket av ett manskap som inte hade kapaciteten eller gjorde han så mycket att kompetenta fotbollsspelare inte fick ut sin fulla potential?
Svaret är inte ja eller nej, så enkelt är vare sig livet eller fotbollen, innan dess hann en allt för djup formsvacka emellan och ett spel bakom stängda styrelseedörrar som av allt att döma inte gynnade någon part.
Liverpool valde denna gång att vika av vid vägskälet.
Ut i det okända, med förhoppningar om en förändring och framför allt en förbättring.
Liverpool valde Roy Hodgson.
När klumpen i halsen hade krympt till en sådan storlek att den kunde sväljas ner och hamna i magen istället så kunde blodet rusa upp över halsen och hjälpa de små grå att reda ut begreppen runt Fulhams före detta tränare.
Första tanken var att mitt Liverpool ännu en gång har valt en tränare som inte baserar sina metoder på att det är vi mot alla för att alla andra är onda. Liverpool är bättre än så. Vi är bättre än så. Oavsett hur förlorade matcher har sett ut så har Liverpool en tränare som inte kommer att sitta på ett podium, högröd i ansiktet och be yrkesmän och folk i allmänhet att fara till en plats någonstans emellan där pepparn växer och solen aldrig skiner. VI har en tränare som inte kommer att ägna sig åt verbala påhopp på domare till den så milda grad att det bottenlösa skum som följer fotbollen kommer att hota en domare och dennes familj så att denne till syvende och sist väljer att dra sig tillbaka från vår gemensamma passion, fotbollen. Liverpool valde Roy Hodgson och det första som jag lättad konstaterar är att det är en värdig ambassadör för sporten fotboll, för mig är det ett första steg i rätt riktning.
Hur Roys vägskäl ser ut nu exakt, det vet bara han och jag kommer att sitta där i vanlig ordning när ligapremiären närmar sig och hoppas något så innerligt att han har slagit in på rätt väg.
/Carl-Martin Landquist
Hodgson blev under förra veckan klar som manager för Liverpool FC. Mottagandet har varit ovanligt varierat. Vissa har mottagit honom med öppna armar och andra har förutsett Liverpools död. Hur kan det bli så olika tankar runt den nye managern? Det är inget mellanting, antingen så lyckas det eller så floppar det otroligt stort och inom två säsonger så spelar vi tillsammans med Leeds och co. Jag själv är inskriven i den skaran som anser Hodgson vara ett fantastiskt bra val. Varför?
För att: Det självklara, Liverpool är inte lika stora som de var en gång i tiden. Historia lockar inte till sig José Mourinho och alla andra stjärncoacher som vissa vill placera i Liverpool. Pengar är makt idag, 2010. Fotbollen är inte som det var för 20-30 år sen och Liverpool är definitivt inte vad det var för 20-30 år sedan. Vi har inte en enda ligatitel på över 20 år. Under samma period så har Manchester United vunnit 11 av dessa. Säger ju en hel del om vart vi verkligen är. Vi är i en djup kris i dagsläget. Vi har inga pengar, inga titlar och nästan ingen attraktionskraft alls som behövs för att locka till sig de bästa spelarna och de bästa coacherna.
Därför anser jag att Hodgson är mer än perfekt. Jag tror att han kommer att lösa det här mycket bättre än vad Benitez skulle ha gjort. Inget ont emot Rafa, känner till och med lite dubbelmoral gentemot honom. När han var coach så ville jag inte ha bort honom, men samtidigt så ilsknade jag till nästan varje gång när han väntade med sina byten när det behövdes som mest. Varken eller kände jag när det kom upp diskussioner om hans vara eller icke vara. När beskedet sen kom så bildade det sig en klump i magen. Det kändes fel att han fick sparken. Han försökte verkligen, ägarna hade vänt honom ryggen men han gjorde sitt jobb ändå, i vissa fall mer. Han började bygga på ungdomsverksamheten och ville verkligen att Liverpool skulle lyckas som klubb. Han älskade verkligen Liverpool FC. Att han sjöng med i ”You’ll never walk alone” inför matcherna beskriver hans kärlek till Liverpool till något som är svårt att beskriva.
Men bristerna hos Rafa Benitez syntes alldeles för mycket. Liverpool har inte har råd att göra 3-4 misslyckade värvningar sådan som läget är nu. Det syns, oerhört. Speciellt i Liverpools kaosartade fall. Det är just den här biten som fällde Benitez samtidigt som han var otroligt dålig på att få ut 100 % av truppen han hade. Roy Hodgson är den raka motsatsen när det gäller att få ut det bästa av sin trupp. Där har ni anledningen till att jag är positiv till Hodgson. Liverpool har inga pengar och då måste man göra det bästa av situationen och jag är nästan garanterad till att Hodgson kommer att göra just detta. Att lilla Fulham där Dickson Etuhu har en fast plats i startelvan når finalen i Europa League är ingen slump. Utan Hodgson så skulle det förmodligen aldrig inträffa. Värt att nämnas är de halvtaskiga spelare som under Hodgson utvecklats 40-50% av sin förmåga där spelare som Bobby Zamora och Clint Dempsey poppar upp i huvudet direkt. Det behövs i Pool, sannerligen. Där i stort sett hela laget underpresterade under den gångna säsongen. Ingen risk att det händer under Hodgson, tror jag.
Dock så har säsongen inte ens börjat och det är oerhört svårt att veta vad som kommer att inträffa under säsongen. Svårt att veta om Hodgson kommer att vara en positiv eller negativ inverkan på laget även om mycket pekar på att han kommer att vara en positiv sådan i mina beräkningar. Han har en stor respekt bland spelarna och bland utomstående. Just vad Liverpool behöver i dagsläget. Hans förmåga att göra spelare bättre än vad de är, är guld värt under rådande omständigheter.
/Inza Toure
När Roy Hodgson anställdes sa det tyvärr alltför mycket om hur det är ställt i Liverpool. En manager vars största merit är SM-guld i Sverige med Halmstad och Malmö FF och som de senaste åren fått upprättelse genom sitt fantastiska jobb med Fulham. Men han är en budgettränare. En manager som gör mycket med lite pengar. Är det vad Liverpool har blivit, en budgetklubb?
När Rafa Benitez tillsattes hade han nyss brutit sig in i den absoluta spanska toppen med Valencia och tagit hem två ligatitlar. Lägg därtill en Uefacuptitel och att han bara var 44 år gammal vilket är en ung ålder för en manager. Det var ambition. Detta är inte det. Det här är säkerhet, det här är stabilisering, detta är ingen satsning.
Tro mig att jag kommer stötta Hodgson och även om han kan stabilisera skeppet finns det en betydligt stor risk i att Liverpool tappar mark i toppen. Kvalitén finns fortfarande där, truppen är nästan densamma som den som kom tvåa för två säsonger sedan men förra säsongen tog ut sin rätt på bredden.
Det är där Liverpools stora akilleshäll, truppmässigt, ligger just nu då vi kan se hur de andra topplagen inte har några problem med att hålla bredden. City och Chelsea har bottenlösa fickor att spendera ur, Arsenal har en frisk ekonomi och en stark, ung, generation, Tottenham får Champions League-pengar och United har 20 års vinnartradition och Sky-pengar.
Det är ett otacksamt läge för Hodgson att komma till klubben men samtidigt har han ett friår där all kritik kan tillfalla Benitez (truppen var inte tillräckligt stark) och allt beröm Hodgson (han får ut max av laget) men det är nog efter första säsongen som vi får svar på vart vi kommer stå i framtiden.
/Per Bengtsson
Roy Hodgson ny manager i Liverpool? Av i princip alla kandidater som kopplats samman med Liverpool mer än en gång känns Hodgson som det tråkigaste alternativet. Trygg. Kunnig. Lagbyggare. 4-4-2. Saker vi sett förr.
Jag har också svårt att komma ifrån den där lilla detaljen att vi först betalade för att göra oss av med Rafael Benítez, som vann Champions League med oss 2005 och vars meriter från det tidigare jobbet var två spanska ligatitlar och en UEFA-cuptitel (och detta med ett lag som inte är Real Madrid eller Barcelona), och sedan betalade för att få Hodgson från Fulham, vars tyngsta merit får anses vara Europa Leaguefinalen i maj. Benítez försvann tämligen snabbt till regerande Champions Leaguemästarna Inter, en tidigare arbetsgivare för Hodgson. Något säger mig att Inter knappast hade Hodgson på önskelistan den här vändan. Kort sagt, spontant känns det som att vi har betalat för att byta ned oss.
Till råga på allt läste jag i dag (13/7) att Fulham eventuellt har Ottmar Hitzfeld på gång som ersättare till Hodgson. Jag hade gärna sett Hitzfeld, med vana av kaotisk ledning från sin tid i Bayern Munchen, ta över Liverpool…
Nåväl, nu är det Hodgson som är manager för Liverpool och jag kommer verkligen att ge honom en chans. Av vad jag har förstått har han en tanke om att försöka få in en brittisk kärna i Liverpools trupp igen, något som Benítez ofta sade sig försöka med men som inte föll väl ut (många spelare från de brittiska öarna var helt enkelt värdelösa personligheter, såsom Pennant och Bellamy). Av samtliga lag ovanför Liverpool i tabellen är det endast Arsenal som har färre etablerade brittiska spelare i truppen, och visst kan det röra sig om en slump men jag ser gärna fler engelska spelare i laget – inte minst på grund av stundande regeländringar som förordar fler inhemska spelare.
En annan aspekt som känns bra med Hodgson är att han verkar vara en bra lagbyggare, och att han lyckas få en personlig kontakt med sina spelare. Det sista var knappast Benítez starka sida, och kanske är det något sådant som kan lyfta några av de spelare som vi inte kunde känna igen i fjol till de nivåer vi är vana att se dem. Att tongivande spelare som Steven Gerrard och Jamie Carragher uttalat sig positivt om Hodgson är också ett plus, även om de knappast har något större val i det här läget. Jag utgår helt enkelt från att de talar sanning, helt enkelt för att det är så svårt att leva ett vettigt liv när man utgår från motsatsen (generellt sett, inte endast vad gäller kommentarer från Liverpoolspelare).
Liverpool känns i det här läget inte som någon vidare stabil klubb, och då är det kanske en äldre, berest, engelsk gentleman som är exakt det klubben behöver. Jag får hoppas att Kenny Dalglish och övriga som tog hand om rekryteringen har gjort ett bra jobb.
/Björn Grafström
___________________________________________________________________
2010-06-09
När det handlar om att ta ett fotbollslag vidare kan man välja att bygga nytt eller utveckla och förädla det som finns tillgängligt. Anser ni att Liverpool kan erbjuda den nya managern ett tillräckligt bra lag (trupp) för att förädla och spetsa till eller är det bara att inse att spelarmaterialet inte håller och att vi måste bygga från grunden igen? Skulle det ändra på ert svar ifall 1-2 i trion Fernando Torres, Steven Gerrard och Javier Mascherano väljer att lämna i sommar?
(Det bör påpekas att den här frågan skickades ut några dagar innan Rafael Benítez fick lämna posten som Liverpoolmanager och i första hand besvarades utifrån det perspektivet.)
Liverpool slutade tvåa i Premier League och var, med några matchers undantag, kanske det bästa laget i världen våren 2009. Allt gick helt rätt, vilket en kombination av bra form, skadefria nyckelspelare och tur visade (och bevisen såg i form av två stycken rejäla förnedringar av motståndare som Real Madrid och Manchester United). Detta tyder på att det endast är förädling som krävs.
Samtidigt skall vi komma ihåg att några av spelarna som var briljanta statister i vad som var Gerrard-Torresföreställningen inte alls lyckats leva upp till förväntningarna i år. Vad värre är, många av dem är åldersmässigt i det läge där det knappast kommer att ske en explosion på kompetensfronten. Yossi Benayoun, Dirk Kuyt och Jamie Carragher är tre exempel på spelare som var strålande våren 2009, och som inte alls varit lika bra i år. De är också i den just den ålderskategori jag talar om.
Skall Liverpools nuvarande trupp, plus en ”förädling” (vad det nu egentligen innebär rent konkret), lyckas åstadkomma något bör de ske fort, förmodligen redan till nästa säsong. Annars kommer vi börja se många av Liverpools viktiga spelare (de viktiga utanför den klarast lysande stjärngruppen) åka nedförsbacke i fråga om kompetens. Det finns således en poäng att göra sig av med en del spelare den här sommaren. Frågan är dock om pengarna får investeras i truppen. Om svaret skulle vara nej bör Liverpool hålla i alla spelare de har, för det är framför allt på bredden som Liverpool tappat jämfört med lag som vanligtvis hamnar efter dem i tabellen.
Ett sätt att kunna öka på bredden vore att sälja någon av Gerrard-Torres-Mascherano. Alla ryktas hamna i diverse klubbar, men att döma av uttalanden känns Mascherano som det troligaste alternativet för en försäljning. Vilket skulle kännas väldigt jobbigt på ett sätt (jag är nämligen sjukt förtjust i Mascherano), men samtidigt vara en befrielse. Gerrard, med allt han symboliserar, kan inte ersättas, och en spelare av Torres kaliber kommer det förmodligen dröja innan Liverpool lyckas knyta till sig igen. Mascherano, å andra sidan, må vara världens bästa fotbollsmördare, men skillnaden på att ha världens bästa och en av Premier Leagues bästa spelare i just den positionen kommer inte vara avgörande i särskilt många matcher. Att ha en bra, med Premier Leaguemått, anfallare istället för Torres är ungefär som att acceptera att vi inte kommer att vinna några titlar på ett tag.
Jag håller dagens Liverpooltrupp som betydligt starkare än det lag Rafael Benítez fick ärva av Gérard Houllier, och skulle en ny manager lyckas ta in en spelare av Xabi Alonsos kompetens, plus en matchvinnartyp (som Luis Garcia var de första två åren efter sin ankomst) tror jag det skulle räcka långt, även om lagen ovanför Liverpool i dagens tabell också ser betydligt starkare ut 2010 än vad de var 2004.
Bibehåll truppen, fyll på med potentiella förädlingar (som Jonjo Shelvey) och om Mascherano lämnar, ta in en kompetent spelare och förstärk med ett bra namn på en annan position (vänsterkanten vänsterkanten vänsterkanten).
/Björn Grafström
Engelsmän brukar ju bedyra att det som inte är trasigt skall inte lagas. Så kan vi betrakta Liverpool som trasigt?
Säsongen innan denna var bara en titel ifrån att vara mycket väl godkänd och de två största titlarna var ju faktiskt inte så långt borta. En episk kvartsfinal mot Chelsea och ett jagande i ligan kryddades med ett helt knippe utsökta mål mot några av de starkaste försvar som finns att tillgå i den europeiska delen av fotbollsvärlden. Kort sagt, Liverpool presterade på den högsta av nivåer.
Förutom den inledande matchen mot Tottenham som inte var bra så presterade laget fortfarande när den senaste säsongen drog igång. Det var först i slutet av september med förluster mot Fiorentina och Chelsea som proppen gick ur ordentligt och det började hacka betänkligt.
Stora delar av det lag som befann sig på toppen är kvar, även om det överpresterade vid tidpunkten. Så vi har ju svart på vitt vad laget kan prestera. Så det initiala svaret är nej, Liverpool behöver inte bygga någonting nytt.
Även om några nyckelspelare (Gerrard och Kuyt framförallt) börjar nå en ålder som gör att det inte går att förvänta sig att de presterar på deras yttersta max varje vecka så är vi ännu några år från den dag då de inte tillför någonting. Truppen behöver helt enkelt breddas och det är det återkommande största problemet med Rafael Benitez lagbygge. Det är väldigt få kvalitetsspelare som accepterar att de inte spelar hela tiden när de är i Liverpool. Det är inte säkert att vi får se någon mer säsong där Gerrard gör över 20 mål och då behövs det som det så vackert heter secondary scoring bakom Torres.
Följdfrågan undrar om mitt svar står fast även om några nyckelspelare säljs. Det är givetvis att föredra att dessa tre spelare stannar i Liverpool då de alla tre är väldigt bra fotbollsspelare.
Men
Skulle de få för sig att lämna så går det ju inte att gräva ner sig för det. Samtliga har tid kvar på sina kontrakt och en försäljning skulle innebära stora summor pengar för Liverpool. Något som Benitez allt som oftast har påpekat att det finns för lite av när han vill värva spelare. Så skulle dessa spelare säljas så innebär det (förhoppningsvis) att Liverpool får en stor summa pengar och kan köpa ett helt knippe med spelare som på sikt kanske kan lyfta Liverpool och göra truppen starkare. Den kommande säsongen lär dock bli i paritet med den vi nyss avslutade då det är mycket som måste göras om.
/Carl-Martin Landqvist
Jag har fördelen att svara på den här frågan med vetskapen om att en ny manager är på ingång och därför vore det märkligt om det inte skedde åtminstone några ganska påtagliga förändringar i spelartruppen, både spelare som följer med Rafael Benítez och och spelare som kommer in som en följd av den nya managern. Dock ska jag inte följa det spåret utan hålla mig generellt till ämnet likt mina redaktionskollegor.
Centrallinjen har varit Liverpools trumfkort under både Gérard Houlliers och Benítez tid i Liverpool. I Pepe Reina-Daniel Agger Jamie Carragher-Javier Mascherano Alberto Aquilani Steven Gerrard-Fernando Torres får vi fortsatt anses ha det rätt välbeställt där, men bakom dessa herrar är det desto tunnare i truppen och skulle någon av dem inte bara bli skadad någon vecka utan säljas i sommar sjunker slagstyrkan markant.
För på kanterna sliter managern fortsatt med att hitta en stabilitet och kontinuitet. Mängden spelare som misslyckats med att fylla en offensiv ytterposition på (vänster)mittfältet börjar bli ganska många nu oavsett om det beror på skador (Harry Kewell, Bernard Diomède, Vladimir Smicer, Richie Partridge), uteblivet arbetstillstånd (Sebastian Leto), fel attityd (Albert Riera, Jermaine Pennant), att de spelas ur position (Emile Heskey, Djibril Cissé), oförmåga att ta tillvara på sin talang (Ryan Babel, Florent Sinama-Pongolle, Anthony Le Tallec) eller inte hållit måttet (Antonio Nuñez). En del av dessa spelare passar in i fler än en kategori och Le Tallec kan sägas egentligen ha varit tänkt för "Gerrardhålet" snarare än på kanten, men icke desto mindre var det ett tag sedan man som Liverpoolsupporter kunde skryta med att vi hade minst en riktigt vass ytter som inte spelar x-box i sjukstugan.
Vi ligger för tillfället på gränsen till att det räcker att spetsa till det som redan finns med en vänsterback, en vänsterytter och en riktigt bra forward som komplement till Fernando Torres. Skulle Mascherano lämna borde vi kunna hitta en habil ersättare som åtminstone är tillräckligt bra för att Maskens sorti inte ska rasera hela laget, men skulle dessutom Torres sticka är det nog läge för att göra en större genomsyn snarare än att köpa in ett par spetslirare.
Bakom förstaelvan bör också förstärkas, då spelare som Philipp Degen, Jay Spearing, Nabil El Zhar och Stephen väger för lätt i annat än Carling Cup.
Dessutom bör vi fråga oss vad chansen är att hitta en riktigt bra vänsterback, vänsterytter och forward (eller vad som nu behövs) med de förhållande som Liverpool FC just nu kan erbjuda. Kom till oss vet jag. Vi har ingen manager, två tomtar till ägare som brandskattat klubben och dragit på den jätteskulder och är avskydda av supportrarna, men klamrar sig fast. Just det, vi kom sjua i Premier League förra säsongen och spelar inte i Champions League. Vad sa du? Du ringer oss, okej...
/Herner
___________________________________________________________________
Följ den här länken för att hitta arkiverade upplagor av The Kop Stand.
