Roy Hodgson - ett riktigt lyckat nedköp?
Min först tanke var att det enda roliga Roy Hodgson kan tillföra är att skaffa en assisterande tränare som heter Roger, men så insåg jag att det inte handlar om vem som är den bästa managern utan vem som Liverpool behöver bäst just nu.
They think it’s all over…
Trots alla problem på och utanför planen är Liverpool givetvis inte död och begraven som klubb. Det finns en alldeles för vidspännande, stor och hängiven supporterskara samt en alltför rik historia och ett välkänt grundmurat varumärke för detta. Det krävs betydligt mer än ett par tossiga amerikaner och en sjundeplats för att skjuta oss i sank. Däremot befinner sig klubben i ett läge vars motsvarighet sett till hur de stundande besluten påverkar den ekonomiska och resultatmässiga framtiden knappt kan spåras i dess 118-åriga historia. Liverpool FC har trots allt fått sig en rejäl törn och skulle besluten gällande ägande, manager, arena och spelare de kommande åren bli fel står vi inför en nedåtfärd som kan ta det tiodubbla att återuppbygga. Det är det som måste undvikas.
Moment 22 löst
Tillsättandet av Roy Hodgson bröt det potentiella dödläge där intresserade köpare vill veta vem som ska ta över som manager och den senare vill veta vem som ska ta över som ägare. Till detta ska vi addera svårigheten att locka spelare utan medverkan i Champions League, utan ägare och utan manager. Om ägarna är beroende av vem som blir manager som är beroende av vem som är ägare och spelare vill ha svar på båda innan de bestämmer sig skulle vi haft en minst sagt ganska låst situation. Den är nu åtminstone förhindrad.
Ingen given ersättare
Björn Grafström liknade Xabi Alonsos sorti med att förlora en flickvän. I så fall skulle jag säga att ett managerbyte påminner om att få en ny förälder med den naturliga första reaktionen av avoghet, höga krav och jämförelse med den tidigare som ofta följer. Redan under 2008/09-säsongen fick jag titt som tätt frågan om vad jag tyckte om Rafael Benítez och om det inte var dags att byta ut honom. Mitt svar då innehöll samma två invändningar som nu, om än endast av teoretiskt intresse då Rafa inte längre är manager. Det första var att jag ville få ordning på situationen i styrelserummet och hitta nya ägare så att jag kunde bedöma enbart Rafa och inte Benítez genom ett suddigt filter av Hicks, Gillett, Moores, Parry, fan och hans moster. Den andra invändningen handlar om att jag inte hade något bra förslag på en tillräckligt bra manager som inte var uppbunden.
Benítez var en ung manager, nyligen fyllda 46 år (Hiddink, Hodgson och Svennis är som jämförelse 63, 62 respektive 62 år) när han skrev på för Liverpool, med bevisad erfarenhet och framgång i den absoluta toppen av europeisk liga- och cupfotboll – hur många sådan hittar man? Undantaget åldern, som jag skulle kunna ge avkall på i min sökprofil, kändes det givet att om Liverpool såg sig om efter en ny manager skulle man sikta fortsatt högt och ta in någon med Rafas CV, gedigen erfarenhet från Premier League eller möjligtvis satsa på ett blivande stjärnskott vars blygsamma meriter endast var en följd av att hela karriären låg framför denne.
När så Rafa tvingades ge sig av och jag såg mig om efter vad som fanns tillgängligt blev jag bara mer och mer övertygad om vilket illa valt tillfälle det var att sparka en manager. Det enda positiva med läget är att Liverpool kom sjua i fjol och vem som helst som tar över inte gärna kan misslycka med att förbättra detta, men sedan då? Dessutom riskerar något som normalt sett hade setts som en medioker säsong att lyftas fram som bra bara för att det jämförs med 2009/10.
Jag skulle också hemskt gärna vilja ha svar på om Benítez hade sparkats i juni om Liverpool hade slutade etta och inte tvåa i Premier League förrförra säsongen. Om svaret är ”nej” uppvisar man en kappvändarmentalitet och kortsiktighet som jag inte trodde var Liverpool FC värdig.
Rafas åtalspunkter
Men vill man vara hård kan man säga att Champions Leaguesegern 2005 byggde på ett lag hopsatt av Gérard Houllier, taktiska justeringar i halvtid av finalen framtvingade av skador samt en vändning som var följden av 20 års klubbfrustration kanaliserad via tiotusentals fans genom elva spelare snarare än smarta drag av Benítez. Och efter denna framgång – som då egentligen inte var hans verk – så har Rafa inte åstadkommit något. Om man lyssnar till kritikerna, vill säga.
Man kan också peka på en mängd spelarköp, men få riktiga toppnamn, Houlliersjukan att spela spelare ur sin föredragna position, prioritering av Champions League före Premier League, frånvaron av egna produkter från Akademin och ett hattande med lagsammansättningen utan vad som verkar vara någon långsiktig tanke med lagbygget. Vilken är Liverpools förstaelva och hur är det tänkt att vi ska spela förutom Gerrard->Torres->mål?
Svajiga förutsättningar och oklara besked
Men baserat på det som hela tiden skönjs i bakgrunden och läcker ut i de få uttalande som försiktigt eller nästan oavsiktligt har gjorts så har Benítez tvingats agera med växlande och oklara förutsättningar samt sena eller uteblivna beslut av de personer inom klubben som håller i pengarna och fattar ledningsbeslut. Ibland har jag fått känslan att det bara är hans värdighet som har förhindrat att han ställt sig upp och skrikit ut högt om hur överkörd han blivit och varför han har tvingats hämta in spelare från andrasorteringen. Det blir onekligen väldigt intressant att läsa hans memoarer någon gång i framtiden för att höra vad som egentligen försiggicks.
Barry + Keane = Det största misslyckandet
Det verkar nämligen aldrig ha funnits någon tydlig linje eller gemensam agenda för ägare, styrelse och manager och detta har lett till flera misslyckanden som kulminerade i dubbelminan Gareth Barry och Robbie Keane. Rafa skulle spela Barry ute till vänster med uppgift att mata bollar till Keane framför, men det viktiga är inte den exakta formationen utan att båda spelarna var nödvändiga för Rafas plan. "Barry var första prioritet, sedan Keane", berättade Benítez senare i en intervju. Barry kunde ha matchats i tre positioner och var dessutom engelsman, något som var viktigt för att möta UEFA:s nya regler.
Men politik och maktspel i Anfields korridorer satte stopp för Rafas plan och där stod han plötsligt med enbart Keane vars övergång blev klar innan Barry skrivit på. Benítez var tvungen att agera för att säkra upp irländaren och som att Barryaffären skulle gå i lås. Huruvida ledningen i Liverpool satte stopp för att de verkligen ville ha just Keane och utnyttjade Benítez genom att låta honom tro på sin plan eller om de bara strulade bort det hela har jag aldrig fått klarhet i. Resultatet blev i vilket fall att Benítez stod med en halvfärdig lösning som var sämre än den färdiga, men – vågar jag säga – även sämre än om han inte hade satsat på den över huvud taget! Utan vare sig Barry eller Keane hade han dessutom haft runt 20 miljoner att lägga på något annat. Tvåkomponentslimmet som skulle foga samman Liverpool krävde båda komponenterna, annars var det totalt verkningslöst och satte bara laget i klister. För mig blev det här det som slutligen bevisade att något inte stod rätt till i toppen av vår kära klubb och att man inte drog åt samma håll.
Sammanfattningsvis menar jag att prestigekampen och maktspelet inom Liverpool ligger bakom flera av de misslyckade spelaraffärerna under Benítez tid i klubben, liksom det har lett till pusslet som resulterar i att placera anfallare på kanten och vice versa samt innebar dåliga förutsättningar att kontinuerligt bygga upp ett lag och en trupp. Givetvis kan inte allt ansvar tas från Benítez, men killen hade det nog inte så lätt.
Det man däremot kan beskylla Rafa för är att låta sin envishet och tjurskallighet vinna över att anpassa sig bättre till rådande situation i klubben. Okej, det är struligt och du får inte som du vill, men varför inte köra på en mer verklighetsförankrad strategi jämfört med att benhårt sikta på en ouppnåelig vision.
Akademin
Det är först det senaste året efter att ha försökt under flera säsonger som Rafa fick igenom sitt krav på total insyn och kontroll över Akademin och genom tillsättandet av bland andra Frank McParland (Akademidirektör) och Kenny Dalglish (Internationell rekryterings- och utvecklingsansvarig på Akademin förutom att vara klubbens ambassadör) har han lagt en grund vars resultat i form av a-lagsspelare från de egna leden förmodligen kommer att synas först under de kommande åren.
Hur skoj är Roy?
Som ni säkert förstått vid det här laget är jag inte särskilt förtjust i vare sig sparkandet av Benítez eller tillsättandet av Hodgson, men det är främst det förstnämnda och sättet det gjordes på jag vänder mig emot. Den senare vars främsta titelmerit är ett danskt ligaguld från 2001 samt en handfull guld i Allsvenskan på 70- och 80-talet, med två säsonger i Inter som tyngsta erfarenhet ligamässigt och som efter misslyckandet i Blackburn 1997-98 valdes bort som engelsk förbundskapten till förmån för Svennis. Att han väljer att vända Fulham ryggen efter att ha just ha lyckats ingjuta framgångshopp hos de fansen och vunnit deras hjärtan är heller ingen snygg gest och föranleder frågan hur mycket det är för egen prestige som Hodgson tar jobbet som Liverpoolmanager.
Som jag ser det sparkade klubben Benítez för att man behövde en offentlig syndabock och för att markera en nystart och hur svårt det än är måste jag nu tro att någon faktiskt har tänkt till när det gäller valet av Hodgson. Att jag håller Hodgson som en klart sämre manager än Benítez i flera avseenden ser jag här inte som så centralt eftersom det inte kan vara en jämförelse av deras taktiska kunnande eller meriter som har legat till grund för beslutet.
Frågan är nämligen inte vem som är den bästa managern Liverpool kan få, utan vilken som är den lämpligaste i nuläget. Med ytterst blygsamma titelframgångar på den stora scenen och en 63-årsdag i augusti tror jag inte man ser Hodgson som en långtidslösning det kommande decenniet och den som ska ge Liverpool den extra titelskjutsen som Houllier och Benítez tog en åktur, men inte lyckades boka en sittplatsbiljett på. I stället, något som ett kontrakt på 3 år indikerar, måste det vara Hodgsons uppstartsförmåga att åstadkomma mycket med små medel och att skapa bra förutsättningar för nästa manager som man tilltalas av, och att vi helt enkelt får acceptera att Liverpool för tillfället är en ganska liten klubb när det gäller det ekonomiska läget och de tillgångar som finns för värvningar. Att ta in en manager som Mourinho i Liverpool just nu vore som att sätta Michael Schumacher i en Fiat Uno.
Dessutom lär det ha vägt tungt att hitta någon som ger en brittisk anknytning och talar engelska bättre än en svensk högstadieelev (här syftar jag inte på Benítez utan mer generellt alla utländska spelare och managers i Premier League) och Roy är vidare en erfaren räv som kan hantera media och den engelska presskåren samt säkert vant sig vid allehanda tjuvnyp och fula tricks. Hans fotbollsfilosofi har beskrivits som rakare och enklare än Rafas och ska man börja från början igen är det förstnämnda förstås att föredra.
Sedan känns det som att Hodgson är ett säkerhetsval, så till vida att han kanske inte är någon potentiell klubbköpares förstaval, men få torde tycka genuint illa om honom. En go’ stabil gubbe och ett säkert kort när man ska ragga köpare av Liverpool FC. Att man inte valde Kenny Dalglish, som skulle kunna framstå som den perfekta tillsvidarelösningen, är nog inte så märkligt med tanke på att skotten inte haft ansvaret för en klubb sedan Celtic för 10 år sedan.
Eftersom en ny manager brukar plocka in spelare från sitt hemplan finns det slutligen möjligtvis även en förhoppning att Hodgson ska pumpa in lite engelskt blod i klubben, men med tanke på de priser som inhemska toppspelare betingar undrar jag var han ska få de pengarna från.
Om spelarna själva får välja
Det finns dock en sak som jag anser att Benítez inte lyckades med och det är relationen med spelarna eller kanske ännu mer precist: att hålla hela truppen nöjd och på tårna. Gerrards önskan om att han bara ville höra ett "bra jobbat" en enda gång är välkänd, men jag menar inte att alla måste vara tjena-kram med varandra. Dock verkar Rafa genomgående ha haft väldigt svårt att behålla bra spelare som inte tar en plats i förstaelvan och underordna sig ett rotationssystem, något som är en orsak till att truppen har känts så tunn bakom de mest givna på varje position. Självklart har det att göra med hur framgångsrikt ett lag är, det är lättare att dra lön på bänken när laget vinner och samtidigt svårare att motivera varför just du ska peta någon i en vinnande elva, men ändå är det något som Liverpool har varit klart sämre på jämfört med andra toppklubbar. Det har även sett ut på planen som att en riktigt motiverande och peppande röst har saknats i omklädningsrummet.
Här hoppas jag att Hodgson kan hjälpa till att bygga upp det starka kollektivet igen och att alla spelare inser sin vikt för lagets framgång. Att han kan entusiasmera spelarna och skapa en tro på sig själva igen. Just det här att gå in i en grupp, samla den kring ett gemensamt mål och på kort tid få laget att lysa och spela på toppen av sin förmåga håller jag som Hodgsons främsta styrka och kanske är det det som Liverpool behöver allra bäst?
Jag vidhåller dock att de viktigaste besluten för klubbens framtid ligger framför oss.
