Det var bara solen
Bländande var ordet för dagen, men det var inte spelet det kom att syfta på. En kommentar om världens ömma likgiltighet för en supporters känslor.
"Och jag, jag kände mig också redo att återuppleva allt. Liksom om denna stora vrede hade rensat ut det onda hos mig, öppnade jag berövad på hopp nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens ömma likgiltighet."
Min semester tog slut i dag. Eller kanske i går, jag vet inte.
Enligt kalendern är det i morgon den stora vedermödan av en evighetslång hösts femdagarsveckovandrande fram mot en flyktig julledighet tar sin början och därmed borde jag i dag våndas genom semesterns sista skälvande sekunder och att jag trots allt inte hunnit med allt det jag tänkt under mina lediga veckor. Men det kändes rätt bra. Visst, jag hade kunnat vara ledig längre eller kortare och gjort både mer eller mindre och det kunde ha varit både mer eller mindre sol, men jag kände mig redo.
Redo för jobbet vill säga, men 98 dagars avkoppling från den via dolorosa det innebär att följa Liverpools matcher hade sänkt min gard för supporterns smärta. Hur kunde jag glömma? Ja, det är väl enda sättet att överleva antar jag, men jag insåg att det var i dag som allvaret verkligen började och att jag måste göra mig redo att återuppleva allt.
Ett på förhand välbalanserat möte där en strålande inramning av solsken, välskött gräsmatta och positiva skönsjungande supportrar alltmer förstärkte känslan av att det kanske kunde bli en seger i dag trots allt. Sedan stal Joe Cole mycket riktigt de första rubrikerna, men inte på det sättet som han hade hoppats och en spelmässigt stängd match tog paus medan 1 poäng återigen kändes som ett riktigt bra resultat.
Nästa vändning dröjde inte ens en minut efter halvtid när David N’Gog på bästa Torresmanér både visade målskyttskvalité och sinne för psykologiskt viktiga mål när han tryckte upp 1-0 nära närmaste krysset framför The Kop. Den väntade anstormningen från Arsenal infann sig inte och i stället klev lagkapten Steven Gerrard äntligen fram ur landslagsdressen och tillsammans med uppoffrande försvarsspel från sina lagkamrater höll Liverpool ut, och ut, och ut. Nu var allt annat än 3 poäng en förlust.
Javier Mascherano må försvinna till Inter i morgon, men han visade proffsig attityd och ingen kan påstå att han höll igen rädd för att skada sig. Han var också en starkt bidragande orsak till att Liverpool höll nollan så långt. Daniel Agger såg samtidigt så groggy ut att det var tveksamt om han visste vilken målbur han skulle försvara när han återvände efter att Liverpool under ett par minuter hade försvarat sig 9 mot 11, siffror som i sig bär ett olycksbådande svart skimmer nuförtiden. Alla byten var gjorda, klockan närmade sig de nittio och fjärdedomaren stod redo att visa upp antalet stopptidsminuter.
Men det här var ingen vanlig match, det var en vanlig Liverpoolmatch, en sådan där det är helt naturligt att Cole efter 423 matcher i West Ham och Chelsea utan ett rött kort blir utvisad efter 135 minuter i Liverpool, och i en sådan kan vi inte nöja oss innan vi hunnit med att lyfta hoppet mot höga höjder innan det krossas och för att förstärka känslan av alltings instabilitet och osäkerhet var det givetvis förra säsongens bästa spelare som skulle ge bort kvitteringen med en tavla som var en kombination av tafflighet, oflyt och naturens nyck i form av en obarmhärtig sol som urskiljningslöst bländar alla.
Så, som så många gånger förr satt man där efteråt och fick i stället för att gotta sig åt en härlig seger och heroisk laginsats koncentrera sig på att svära över tappade poäng, ödsla energi på uteblivna domslut och förbanna små marginaler. Och det slutade precis med den poäng många hade förutspått, men först efter den bergochdalbana av känslor som man vant sig vid som Liverpoolsupporter.
Var det otur, oskicklighet, fotbolls-VM, brist på matchträning eller smällen i onsdagens landskamp som fick Pepe Reina att tappa bollen? Ingetdera, det var bara solen.
Not: Det inledande citatet är hämtat och fritt översatt från Albert Camus’ roman Främlingen, den roman som den här texten hämtar ett och annat tema från.
