Utan Masken visar Liverpool sitt rätta ansikte
Med Xabi Alonso förlorade Liverpool det sammanhållande navet för speluppbyggnad och utan Javier Mascherano riskerar stadgan i defensiven att rasera det andra bärande hjulet och lämna en rad osammanhängande ekrar och punkterade däck. Matchen mot Manchester City visade att vägen från 4-2-3-1 till 4-4-2 kan bli lång och mödosam.
Mörker redan i augusti
Om Roy Hodgson någonsin tvivlade på vidden av vad som väntade när han korsade Merseyfloden lär han inte hysa några som helst tvivel nu. Fysmässigt balanserar han på den lilla, lilla spindeltråd där han inte har tråd att låta elefanter som Fernando Torres och Steven Gerrard, i tillägg till andra viktiga kuggar som kommer från en lång säsong toppad med VM-spel, gå sönder samtidigt som han inte har råd att vara utan dem mer än en halvlek.
Ekonomiskt kommer Hodgson till en klubb med enorma skulder med av fansen avskydda ägare som helt flytt allt pressutrymme, ett utrymme som i stället har proppats fullt med av strategiska skäl mer eller mindre fabricerade rykten om köpintressen av Liverpool FC. Förutom detta måste Roy trolla med begränsade tillgångar under transferfönstrets sista dagar och vetskapen om att truppen måste förstärkas i tillägg till att tvingas hantera en ohållbar £20M-situation med Javier Mascherano.
Med tanke på lagets och klubbens situation ska vi vara beredda på att ge Hodgson tid säger de, så på frågan om saker och ting kommer att bli sämre innan de blir bättre måste jag svara att jag är rädd att de först kommer att bli sämre innan de blir ännu sämre.
Falsk matematik
En konkret förändring som har varit att vänta och som vi fick ett smakprov av mot Manchester City var Hodgsons preferens för 4-4-2 framför Rafael Benítez favoriserade 4-2-3-1. Bara en siffra på papperet säger någon, men om man verkligen tydliggör skillnaden i spelidén handlar det inte bara om tillfälliga justeringar mellan kontringsspel och neutral uppställning. Man tar bort en spelare helt centralt på mittfältet och fyller på med en andra forward, en given offensiv förbättring kan tyckas.
För Liverpool innebär det här att två spelare måste göra tre spelares jobb centralt, men att Fernando Torres får en lekkamrat på topp. I och med att Mascherano lämnar Liverpool helt innebär det dock inte bara att två ska göra tres jobb utan att en av världens experter på en av rollerna inte längre finns tillgänglig. Risk för ett stort kompetensglapp förutom behov av att spela in den nya rollfördelningen inklusive nyförvärv utan tidigare erfarenhet i den röda tröjan. Riktigt så matematiskt som att de två nya måste vara 1,5 ggr bättre än de tidigare tre kan man inte resonera, men möjligheten och lyxen att ha mer nischade rollspelare minskar klart.
En triangel som för inte alltför länge sedan bestod av Mascherano-Alonso-Gerrard och hade få jämlikar och övermän i fotbollsvärlden utgörs i dag av Poulsen-Lucas-Gerrard eller möjligtvis Poulsen-Gerrard-Cole för att snart skalas ner till Lucas-Gerrard.
Så vi offrar lite på mitten för att vinna i anfallet med en totalvinst som följd alltså. Mot Manchester City snedtände det dubbelt och slutade med en förlust-förlust-situation där Liverpool förlorade mittfältskampen utan att vinna något framåt.
Mitten av ingenstans
Det ska direkt sägas att få lag kommer att ta 3 poäng på City of Manchester Stadium under säsongen och ännu färre lag lär åka dit och rulla ut hemmalaget, inte minst om de hamnar i underläge redan efter 13 minuter, så vi ska inte skriva in överdrivet mycket i ett nederlag mot en av de förväntade titelaspiranterna även om det var högst oroväckande hur Liverpool verkligen såg ut som ett försäsongslag i sina individuella insatser medan City redan var halvvägs till jul i sin matchform. Dock var det värre att matchplanen så fatalt misslyckades.
I införrapporten tog jag upp Citys passningsstatistik hos den centrala mittfältstriangeln mot Tottenham och om jag inte explicit underströk min poäng då tänkte jag återknyta till det nu och glasklargöra det hela eftersom det visade sig vara en detalj högst aktuell även i matchen mot Liverpool. Det jag ville få fram var att ett lag som av mig, dig, och alla andra ansågs helt utspelade i första halvlek mot Tottenham och klart underlägsna även efter paus hade en passningsstatistik under 90 minuter i den centrala lagdelen på 95 %. Vem var det som snackade om utspelade?
Det är om inte häpnadsväckande åtminstone högst anmärkningsvärt att ett lag som anses så utmanövrerade kan uppvisa siffror som knappt ens Xavi och Iniesta kommer upp i på Nou Camp i en Barcakross av Racing Santander. Bristen på spel låg alltså snarare i David Silva och Shaun Wright-Phillips oförmåga att komma in i matchen från kanten, båda bänkades mycket riktigt också mot Liverpool, Carlos Tevez fruktlösa förflyttningar samt försvarets oduglighet i att skydda Joe Hart som fick jobba rejält för lönen mellan stolparna.
Ett mycket bollsäkert mittfält väntade Liverpool i Manchester och i undertal samt utan Mascheranos expertis var det dömt att misslyckas. För att täta skrovet tvingades Dirk Kuyt och Milan Jovanovic på kanterna skynda till och lägga kraft mer centralt och djupare än vad som var önskat, något som även ledde till att anfallsspelet blev lidande då de låg för långt tillbaka när Liverpool skulle gå till attack. Det samma drabbade Gerrard, vilket även Carla ondgör sig över i sin kommentar till matchen, och tyvärr är detta ett exempel på den negativa följden av att färre måste göra mer och i Gerrards fall från en djupare utgångspunkt.
Parallellpetande
Över så till anfallet där jag på förhand trots allt tänkte ”kul, både Torres och N’Gog på topp”. Den unge fransmannen gick in till matchen i stark medvind efter en lyckad försäsong och viktiga mål de senaste veckona medan Torres alltid är Torres. Spanjoren skulle definitivt dra åt sig bevakning och då hade vi ändå kvar snabbe N’Gog att ta löpningar mot försvaret. Så hur gick det?
Redan i den tredje minuten kombinerade det nykomponerade anfallsparet, men detta var absurt nog den enda gången i matchen som dessa båda spelare passade varandra! Det är om inte häpnadsväckande åtminstone högst alarmerande och förhoppninen om att en skulle ta emot, hålla i och smart släppa bollen till den andre såg vi inte något av. Om man satte ögonbindel på två spelare och lät dem efter eget bevåg irra runt på offensiv planhalva under 78 minuter skulle de troligen hitta varandra oftare. Hur som helst kan vi nöja oss med att konstatera att det vore lika fel att tala om ett forwardssamarbete som att kalla ett vakuum för överfyllt. Torres och N’Gog tog hopplösa soloutflykter till ingen nytta medan resten av laget jobbade för att flytta fram positionerna.
A funny old game
Trots detta hade Liverpool mycket väl kunnat få med sig något från matchen om man utnyttjat trippelchansen i samband med en frispark efter 56 minuter under den bästa perioden i matchen när en glimt av självförtroende åter lyste i ögonen och skottstatistiken efter matchen antyder inte ett dominant Citymittfält och ickeexisterande Liverpoolanfall. Jag lutar mig här mot Opta och Sky Sports som förtäljer att Liverpool knappt förlorade passningsstatistiken med 80,8 % mot 82,5 % samtidigt som de röda vann avsluten med 13-8 och avslut på mål med 5-3. Vem var det som snackade om utspelade?
