Andravågen - WBA i backspegeln

Ogillar ni passningsprocent, bollinnehavsgradienter och statistik i allmänhet uppmanas ni att hålla er borta från texter med den här rubriken. Herner djupdyker i siffror från de senaste matcherna och ser vad han hittar. Den här gången handlar det om kantkladd och en tyngdpunkt som har vandrat bakåt på 2 år.

West Bromwich inledde söndagen ovanför Liverpool i tabellen och efter första halvlek på Anfield var det svårt att motivera att rollerna skulle vara ombytta. Spelet hos hemmalaget höjdes något efter paus och inom loppet av en minut hade båda lagen möjlighet att avgöra matchen där det var Liverpool som tog chansen. Därefter följde en matchsekvens där Liverpool slutligen fick lite ihållande press på WBA, men på det stora hela kände jag lättnad snarare än belåtenhet efteråt och jag vandrade säkert inte ensam med den känslan.

Fortfarande är det elva individer om ens det som springer omkring och det är svårt att hitta tydliga linjer i spelet när inte Steven Gerrard letar efter Fernando Torres. Annat var det förra gången lagen möttes på Anfield och Liverpool cruisade fram till en 3-0-seger med överlägset passningsspel inom laget på väg mot för klubben rekordhöga poäng i Premier League. Eller?

Med risk för överanalys utifrån ett begränsat underlag har jag plockat fram siffrorna från motsvarande WBA-möte för nästan två år sedan i november 2008 för att se om jag hittade någon skillnad och om denna gick att översätta till spelare, positioner och spelsätt. Om jag lyckas? Tja, bedöm själva.

Liverpool – WBA 3-0 (2-0) 2008-11-08
Keane (34, 43), Arbeloa (90+3)

Laguppställning:

                   Reina
                     Arbeloa Carragher Agger Aurelio
Benayoun Gerrard (Alonso, 80) Mascherano Riera (Babel, 65)
                          Kuyt Keane (Torres, 72)

Nyckeltal
362 passningar
301 till rätt adress

14 avslut
9 på mål (inkl 3 mål)

Liverpool – WBA 1-0 (0-0) 2010-08-29
Torres (65)

Laguppställning:
                     Reina
       Johnson Carragher Skrtel Agger
                   Lucas Poulsen
Kuyt ( Gerrard Jovanovic (Rodriguez, 60)
               Torres (Babel, 89)

Nyckeltal
363 passningar
297 till rätt adress

11 avslut
4 på mål (inkl 1 mål)

Otäckt eller hur? Passningsstatistiken är nästan en karbonkopia sett till både antal och träffsäkerhet på matchen 2 år tidigare. Inte heller står något svar att finna hos våra motståndare då de 2008 hittade rätt med 275 av 344 och i söndags med 283 av 349. Same, same.

Förutsättningar

För att hänga med i fortsättningen skall ni tänka er fotbollsplanen uppdelad i ett rutmönster med 6 rutor i längd och 4 rutor i bredd, inalles 24 rutor – precis som en adventskalender.

21 22 23 24
17 18 19 20
13 14 15 16
--------------
09 10 11 12
05 06 07 08
01 02 03 04

Högerkantens offensiva två tredjedelar avser då exempelvis det område som täcks av rutorna 12, 16, 20 och 24. Vänsterkantens defensiva halva täcks av 01, 05 och 09 medan central kvadrat på offensiv planhalva avser ruta 14, 15, 18 och 19.

Det är också viktigt att komma ihåg att nedanstående siffror syftar på spel med boll, så en spelare vars planposition och rörelseyta skiljer sig med respektive utan boll riskerar att analyseras felaktigt, men detta får anses vara mycket ovanligt, det vill säga att en spelare förlägger sitt passningsspel på ytor där vederbörande inte tar flertalet av sina löpningar.

The Danger Zone

Studerar man var på planen som spelet har förts kan vi se en klar justering från 2008 till 2010. I den centrala kvadrat som spänner från eget straffområde fram till mittlinjen (jag hjälper er den här gången: 06, 07, 10, 11) undanräknat flankerna förlade WBA i matchen 2008 hela 31 % av sitt spel, men 2010 bara 19 %. Albion lyckades alltså klart bättre undvika att hämna under press på den yta där man absolut inte vill ha bollen vare sig själv eller se den hos motståndarna, då många målgivande anfall har sin upprinnelse här. . De 12 % som skiljer fördelades ut på WBA:s offensiva kantpositioner.

Kant utan udd

Tittar vi på Liverpools spelfördelning kan vi se en förflyttning av spelet ut mot högerkanten jämfört med för två år sedan. Då hittar vi 23 % på vänsterkantens och 18 % på högerkantens offensiva två tredjedelar jämfört med 17 % till vänster och hela 30 % till höger 2010. Att anfalla brett talar många om och Liverpool förlade alltså nästan hälften av spelet på de offensiva flankerna i söndags, så vi kan knappas anklagas för att inte utnyttja kanterna, däremot får det inte bli något självändamål och särskilt inte när de offensivt mest skapande spelarna Gerrard och Torres återfanns centralt. Åtminstone till en början.

Torres drog åt vänster

En studie av Torres rörelsemönster under matchen 2010 visar nämligen en kraftig vänsterjustering och han förlade hela 50 % av sitt spel med boll på offensiv vänsterkant att jämföra med ynka 7 % till höger. En förklaring är att vänsterkanten bestod av en mittback i Daniel Agger (15 % på offensiv tredjedel jämfört med Fabio Aurelios 28 % 2008) och en Milan Jovanovic som ännu så länge inte tagit steget från Kuytkamp till Benayounbriljans. Utan att mittfältet fick fast bollen på offensiv planhalva centralt i tillägg till en svag vänsterkant tvingades Torres ut mot vänsterkanten och tillbaka mot mittlinjen för att hjälpa till.

Förflyttad tyngdpunkt

Bara genom att slänga en titt på startelvorna så insar man att startelvan 2008 i mycket större grad innehöll spelare på sin naturliga och bästa position något som självklart ger både bättre balans och udd samt att enstaka spelare inte undermedvetet dras mot sin favoritpositionsyta.

De mest uppenbara förändringarna om man jämför spelfördelningen de två åren är trots Torres insats ute till vänster en markant högerförflyttning av ytterbacks- och yttermittfältsspel samt förmodligen allra viktigast att den centrala tyngdpunkten flyttats från halvvägs in på offensiv planhalva tillbaka till mittpunkten. Detta märks dels genom minskningen av WBA:s bollinnehav utanför eget straffområde, men samtidigt att Liverpools totala passningsprofil mer liknar ett U än ett W på offensiv planhalva.

Triple and Touch

Under helgen spelade Liverpool, Manchester United och Chelsea hemma i matcher mot motstånd som de förväntades överkomma tämligen enkelt och vinna med ett par bollar. Resultatmässigt blev det mer eller mindre så då Liverpool vann med 1-0 mot WBA, Chelsea med 2-0 mot Stoke och Manchester United med 3-0 mot West Ham. Det finns dock stora skillnader att hämta från matchstatistiken.

Liverpool slog totalt 363 passningar varav 297 till rätt adress (82 %).

Chelsea slog totalt 593 passningar varav 532 till rätt adress (90 %).

Manchester United slog totalt 526 passningar varav 461 till rätt adress (88 %).

Det mest noterbara här är inte skillnaden i procenten till rätt adress utan den enorma skillnaden i det totala antalet passningar. United slog alltså 45 % fler passningar och Chelsea 63 % fler passningar än Liverpool. Det säger en hel del om rörelse inom laget och tillgång på alternativ. Och då kan man ändå argumentera för att Liverpool ställdes mot det svagaste motståndet.

Det adderar egentigen inte något till det som står just ovanför, men jag kan bara i förbigående ge er bollfördelningen: Chelsea 74/26, United 60/40, Liverpool 51/49.

Medan Manchester Uniteds passningsspel har en jämnare spridning uppvisar Chelseas dito en kraftig ansamling kring mittcirkeln (ruta 10, 11, 13, 14, 15 och 16 står för 51 %). En förklaring hittar vi i den mäktiga magnet som Mikael Essien utgjorde. I lördagens match mot Stoke slog han imponerade 96 passningar under 85 minuter och av dessa gick 93 till rätt adress.

Essien, killen man inte vill spela poker med...

För rådata tackar jag Opta Statistics samt Sky Sports för enstaka matchuppgifter