Landslagsbaksmälla
Trots att det var en dag då så gott som samtliga spelare var under isen och få kan säga att Aston Villa vann orättvist, förlorade Liverpool möjligheten till poäng i första hand till följd av två individuella misstag.
Man kan ifrågasätta beslutet att lämna Owen utanför startelvan, Heskey hade ju startat mot både Tyskland och Albanien och dessutom fått en smäll i den senare matchen, men problemet var inte att vi saknade udd i straffområdet, Liverpool saknade udd över hela planen. Det var länge sedan så många spelare presterade under sin normala förmåga.
För en gångs skull var det inte kul att konstatera att en svensk var bäst på planen. Att döma av den här matchen och vad Villakommentatorerna berättade behöver vi inte oroa oss för att hitta en ersättare till Björklund i landslaget. Om nu inte Corneliusson gör fler knivlekar och tvingar ut Mellberg på högerbacksplatsen är den senare gjuten bredvid Patrik Andersson. Jag tänkte att jag skulle börja med något positivt, om någon undrade.
Man kan även undra varför de få spelare vi har friska som kan ge lite bred i spelet inte ens platsade på bänken men, trots allt, i mina ögon är det två individuella misstag som skänker Aston Villa segern. Visst, första halvlek var riktigt, riktigt dålig (tre avslut, ”oj”) och än en gång gör motståndarna mål på en fast situation. Men, när Gerrard något oförtjänt nickar in bollen innan folk knappt hunnit sätta sig för den andra halvleken svänger det hela till vår fördel igen. Tillbaka till scratch, men med ett psykologiskt övertag samt hemmaplan. Det är då vi skjuter oss själva i foten.
Dröm dig tillbaka till förra hösten: Liverpool spelade ganska bra men i flera matcher svängde spelövertaget snabbt när vi begick enkla misstag och bjöd in moståndarna igen – Leeds, Tottenham och Southampton, för att nämna några. Flytta så fram klockan ett år igen, närmare bestäm till tio minuter efter paus på Anfield. Riise skall gå upp för att nicka en lång frispark men missbedömer det hela och bollen hamnar hos Dublin.
Jag skall inte ljuga och säga att jag aldrig skrikit åt Carragher att någon gång vårda bollen lite bättre, men jag vet också att det förekommer oerhört få matcher i vilka han missköter sina defensiva uppgifter. Vi har väl alla sett tendenser till att Riise gärna spelar sig ur situationer och att han tillför mer offensivt än Carragher, men fick jag välja mellan än försvarare som täpper till bakåt och aldrig lämnar sin planhalva och en offensiv ytterback som glappar bakåt emellanåt är valet givet. Eftersom en försvarares primära uppgift alltid kommer att vara att förhindra mål bakåt, kan du sova lugnt så länge du skött det, även om du inte briljerar framåt.
Det finns många faktorer man inte kan förutse under en match, men en sak man alltid kan koncentrera sig på, speciellt om spelet i övrigt inte stämmer, är att undvika att begå misstag eller snarare att inte göra chansningar. För begår man misstag måste man vara beredd på att ta konsekvenserna, vilket som försvarare med största sannolikhet innebär ett baklängesmål, så också i det här fallet. Eftersom Riises miss ställde försvaret kan Hendrie göra 1-2 trots att Dublin missar förstaläget.
Möjligheten att åtminstone rädda en poäng försvann så gott som fullständigt med en kvart kvar av ordinarie matchtid när Gerrard blottade sin kanske enda brist och helt i onödan, dessutom inte i en farlig position, tog ut sin frustration på Boateng (därmed sällade han sig till den skara av fem spelare som fick rött kort direkt i helgens omgång, måste vara rekord). Man kan argumentera för att en varning hade räckt – och en annan domare hade säkert nöjt sig med det gula kortet – men än en gång, gör du en sen, farlig tackling kan du inte säga: ”ja men, jag trodde inte att domaren skulle visa ut mig”. Att offra sig framför mål för att förhindra ett säkert mål eller att vid en 1-0-ledning på stopptid kapa en motståndare för att stoppa en farlig kontring är en sak (jag säger inte att det motiverar att skada en spelare), i de senare fallen är det en medveten chansning man tar, där insatsen motiveras av vinsten.
Det är ofta så små marginaler ändå att man med så mycket på spel inte har råd att ta sådana chansningar. Det är endast nio ligamatcher sedan Gerrard, även då, i praktiken sopade undan alla chanser till en comeback när han visades ut mot Leeds. Att hålla huvudet kallt i motgång är inte lätt men nödvändigt. Efter mittfältarens uttåg kändes det ärligt talat aldrig som att Liverpool skulle göra mål. Inte enbart för att Gerrard är inblandad i så mycket av vårt spel utan för att resten av spelarna såg ut som förlorare i samma ögonblick domaren drog fram det röda kortet. Då återstod det ändå 17 minuter av ordinarie matchtid plus sju minuters, japp sju minuters, stopptid.
Eftersom Houllier valde att gå ner på en trebackslinje kan man inte skylla på att vi inte hade tillräckligt med spelare för att skapa chanser. På hemmaplan med 25 minuter kvar av matchen och ett ettmålsunderläge kan man begära betydligt bättre, trots en man mindre. Efter alla sena mål och cupvändningar trodde jag laget var starkare psykiskt, men tyvärr inte heller viljan fanns där igår.
