Tänk paus vid 0-0
Totalt sett var 1-1 ett rättvist resultat, men varför måste vi börja hemmamatcher så avvaktande och vänta en halvlek med att komma igång?
Det kan vara farligt att gå ut för hårt mot bra lag eftersom risken är att man blir lite överoptimistisk och blottar sig bakåt. Men det här var ytterligare en match där man saknade att Liverpool gick ut från start och visade vilket lag som spelade hemma.
Alla som läst till en tenta har säkert känt ”tänk om man bara hade en dag till”. Då hade man ju kunnat kolla upp de där småsakerna som man febrilt bläddrar efter timmarna före tentan. Lite av samma sak har jag känt hos Liverpool under inledningen av säsongen. Tänk om matchen hade börjat i halvtid och avslutats med en ”tredje” halvlek. Den inte nådigt krystade rubriken anspelar naturligtvis på klyschan "tänk 0-0 i paus".
Det farligaste med att inte ta tag i en match är kanske inte att man själv inte skapar så mycket, utan att motståndarna bjuds in och att man låter dem lyfta sitt spel successivt. Risken är att man själv får svårt att komma tillbaka. Liverpool har ofta väldigt svårt att återta kommandot i matcher där de lunkat igång en match – är första kvarten dålig, är hela halvleken dålig. Oftast sitter man bara och väntar på att domaren skall blåsa för halvtid så att spelarna kan komma ut med nya krafter.
Efter en kvart av matchen i lördags hade Leeds redan ett bollinnehav på 60/40. När Liverpool väl började komma igång gjorde Leeds typiskt 0-1. Skall man rensa så skall man rensa ordentligt och McAllisters ”rensning” hittade istället fötterna på Kewell som med lite hjälp hittade rätt bakom Jerzy Dudek. Annars såg första halvlek ut som väntat. Två täta försvar, intensivt utan att hända så mycket och skulle det bli mål så var det på en fast situation.
Det är inte svårt att förstå varför Leeds har släppt in minst antal mål i ligan. Rio Ferdinand och Dominic Matteo har spelat ihop sig till ett mycket starkt mittlås. Du vet inte vad du har förrän du har förlorat det, eller hur? Jag kan inte låta bli att tänka på att om Matteo så bara hade fått hoppa in som mittback en enda gång (för det gjorde han väl inte), vi testade ju faktiskt i stort sett varenda kombination under de svåra åren, så kanske hade Roy Evans eller Gerard Houllier spårat en möjlighet. Men ingen anledning att gråta över spilld mjölk.
Våra forwards fick inte uträttat mycket och detta är den typen av match där vi måste försöka hålla i bollen längre upp i planen och inte så enormt ofta försöka skära eller väggspela oss igenom mittförsvaret när vi väl lyfter upp laget. Jag skall inte klaga för mycket på Danny Murphy (det var hans slarv på egen planhalva som så småningom gav Leeds hörnan de gjorde mål på) eftersom han var betydligt bättre i andra halvlek men McAllister vägde för lätt i mitt tycke (och jag har inte hakat upp mig på den misslyckade rensningen). Macca slog bort alldeles för många passningar på mitten och Steven Gerrard fick inte tillräckligt med understöd för att få igång laget riktigt. Till skillnad från förra säsongen så tycker jag det har märkts under hösten att McAllister inte orkar jobba åt bägge hållen, i lördags hade det krävts ytterligare en kraft bredvid Gerrard för att få bättre tyngd. Faktum är att jag ända tills jag läste annat på text-TV trodde att McAllisters mindre bra framträdande berodde på att han var sjuk. Så dålig engelska har jag inte, men när puben knappt hade på ljudet och Gary Mac precis hade blivit utbytt och jag hörde något om ”tagen till sjukhuset med smärtor i bröstet”, så.
Med reservation för selektiv varseblivning kändes det som att varenda gång det hände något framåt så var Gerrard inblandad. Fowler var naturligtvis mannen bakom kvitteringen, men kolla in Gerrards djupledspassning till Fowler före han vände sig om och lobbsköt. Med långbollar framåt var Smicer i stort sett osynlig under den första halvleken. Att Jari Litmanen inte spelade från start är en gåta, efter paus kom han i alla fall in. Tillsammans med övriga laget såg han till att det blev ett helt annat tempo och variation i anfallsspelet. Det tog en kvart för Leeds att vaska fram en chans i andra halvlek och Keane skall ha en liten eloge för att han inte tog den enkla vägen och lade sig efter Hyypias handpåläggning. Jag har sett domare blåsa för både mer och mindre om man säger så.
Efter paus fick jag som jag önskade och med Litmanen på planen trivdes Smicer bättre, Murphy lyfte sig och Liverpool fyllde på med mer folk framåt. Men så mycket rena avslut blev det inte. Efter målet kunde vi på 25 minuter egentligen endast rapportera om Sami Hyypias nick som Nigel Martyn hade kontroll på. Leeds skapade inte heller så många chanser men de var desto farligare. Direkt efter kvitteringen lyckades Dudek med tur och skicklighet styra bollen precis utanför stolpen och på stopptid kunde Lee Bowyer mycket väl ha avgjort på en fin nernickning av Mark Viduka. En solorush av Kewell kunde också slutat illa för hemmalaget. Det var dessutom en period mot slutet när Liverpool inte gjorde något annat än att ge bort frisparkar. Med en kille som Ian Harte är det inte att rekommendera. Och ungefär hur ironiskt hade det varit om han hade fått avgöra?
Det var samma domare som dömde motsvarande möte i våras och han skötte sig väl inte helt fläckfritt den här gången heller. För tredje gången missade han enligt mig att visa ut en Leedsspelare. Visst skulle Danny Mills fällning bakifrån på Smicer ha renderat en andra varning? Dessutom var idén att fortsätta spela när en medspelare låg skadad och alla väntade på att han skulle spela ut bollen inte något som skaffar fler fans direkt. Nu tror jag dock inte att rött kort för Mills hade varit avgörande för våra chanser att göra 2-1. För övrigt så skulle nog både Fowler och Carragher ha fått syna det gula kortet, så Mills skall man inte haka upp sig på för mycket.
Jag talade inför matchen om att vi måste ha bättre kontroll på Viduka och australiensaren var osynlig tills han nickade ner bollen till Bowyer i slutet. Sett till hela matchen så är det stabilt bakåt och det är på fasta situationer som Leeds kändes farligast. Tyvärr kan det samma sägas om Liverpool. Vi hade svårt att omsätta ett spelövertag i avslut på mål, vilket naturligtvis skall tillskrivas Leeds försvarsspel till en stor del. Vi har en stark period efter halvtid, men de där riktiga målchanserna skapar vi inte. Jag skrev också att vi inte får slarva och ge dem ett enkelt mål. Nu släpper vi in ett litet billigt mål, vilket naturligtvis bidrar till att det blir tungt. Men framför allt är den avvaktande attityden från avspark – det var likadant mot Grimsby – som jag vill se ändring på.
Som matchen såg ut är det svårt att vara missnöjd med 1-1. Samtidigt vet jag att vi hade kunnat vinna om vi hade börjat första halvlek som den andra och då känns det lite surt. För att ”ta igen” poängen mot Bolton och Aston Villa behöver vi vinna matcher där spelet kanske inte motiverar det. Jag hör till dem som tycker att oavgjort känns mer än en halv förlust, men mot ”tabellgrannar” är det en annan sak och det var också oerhört viktigt att Leeds inte vann den här matchen.
------------------------------------------------------------
Eftersom ovanstående skrevs före jag visste att Houllier genomgått en hjärtoperation och jag anser att vuxna människor klarar att hålla isär två saker, tycker jag att man kan diskutera matchen trots det som hände. Naturligtvis önskar jag, liksom alla andra Liverpoolfans, Houllier ett snabbt tillfrisknande och att fransmannen kan återvända till posten som manager för Liverpool.
