Ljuv musik
Gérard Houlliers sjukdom må ha svetsat samman laget ytterligare, men frågan är om fransmannens hälsotillstånd inte har haft en än större inverkan på Liverpoolsupportrarna. När kunde man senaste höra dem genljuda med liknande intensitet och eftertryck?
Som traditionen sig bör tillbringade jag Halloweenhelgen hos en kompis i Kalmar. En annan kille från västkusten som följde med hade plockat med sig en skiva med i mitt tycke inte helt oklanderligt vald musik. En av de för-många-stora-stark-after-ski-vi-är-goa-gubbar-allihopa-låtarna han spelade och skrålade, om och om igen när tillfälle gavs (och det var ofta), var en melodi vid namn "Hey Baby". När jag på söndagen, sliten av både det ena och det andra, återvände till Göteborg tänkte jag: aldrig mer den låten.
---------------------------------
De senaste årens möten med Manchester United har poängmässigt inte varit så viktiga för Manchesterlaget. Ofta har de haft ett nästan pinsamt stort försprång och laget har haft råd att förlora matcherna. Det har gjort att man, trots att Liverpool besegrade dem både hemma och borta den förra säsongen, har känt att folk i det tysta tyckt att "United inte var lika taggade", "behövde inte vinna", "sparade spelare", osv. Därför kändes den här vinsten extra bra, då ingen kan komma och säga att United inte behövde tre poäng eller att de tog för lätt på uppgiften. Faktum är att de nu har det där lilla glappet upp till toppen som Liverpool brukar släppa till ganska tidigt på säsongen.
Michael Owens avslutning var lika iskall och avvägd som målet hemma mot Boavista. Från det att Hyypia bröt ett uppspel från United med pannan gick bollen blixtsnabbt inom laget fram till Owen som vrickade in 1-0, bortalaget hann inte samla sig bakåt. United hade under första halvlek minst lika mycket boll som Liverpool, men rörelsen inom laget den sista tredjedelen var för dålig och de kunde inte släppa bollen på ett tillslag. Både Ole Gunnar Solskjaer och Ruud van Nistelrooy hade förtvivlat svårt att komma till skott. Det var egentligen endast i inledningen av den andra halvleken som United såg vassa ut offensivt och "det gamla" flytet i anfall kunde spåras. För er som kollade: Sven-Göran Eriksson syntes i bild första gången efter 5:04, kusligt nära mitt tips alltså.
Vladimir Smicer och John Arne Riise visade under de första fyrtiofem minuterna att Liverpool faktiskt kan spela sig fram till avslut och inte enbart skicka långbollar mot Emile Heskey och djupledspassningar till Owen. I halvtid hade Smicer och Riise troligen fått order om att koncentrera sig på defensiven, då utflykterna på vänsterkanten i stort sett försvann helt efter paus. Kanske satte sig också Riises något oturliga defensiva blunder sig i huvudet, vad vet jag. Samtidigt hände det inte lika mycket ute till höger. Liverpools anfallsprofil såg ut som en diagonalt avsågad vad-som-helst, spetsen fram till vänster och sedan en sluttande linje ner till högersidan. När bollen nådde upp till en av de centrala mittfältarna i hemmalaget var ofta både Smicer och Riise spelbara på offensiv planhalva medan Jamie Carragher var nere vid eget straffområde och Steven Gerrard befann sig så centralt att det inte skulle bli någon breddning att spela honom.
Carragher har varken den fart eller teknik i kroppen som behövs för att utmana och slå inlägg, så när Gerrard och Murphy höll sig en bra bit från kanten blev anfallsspelet alldeles för koncentrerat till två tredjedelar av planens bredd. Ställer vi upp utan en renodlad yttermittfältare så måste högerbacken följa med upp. Men det är klart, Markus Babbel kommer tillbaka så småningom och då får vi ett alternativ med mera udd framåt. Nu har ju Gerrard faktiskt haft mer yttermittfältsliknande uppgifter tidigare och slagit ljuva inlägg på löpande band, då har Carraghers offensiva tillkortakommanden inte blivit lika påtagliga. Stevie G har en sådan hög lägstanivå att han var långt ifrån dålig, men han har skämt bort oss med bländande dribblingar och geniala passningar så man förväntar sig att han skall vara ovärderlig och inte "bara" bra och nyttig. I söndags slog han offensivt mest okontrollerade långbollar mot Owen och Heskey och lade ett par passningar i blindo.
Det märktes tidigt att domare Graham Poll inte ville orsaka heta känslor genom att "råka" dela ut billiga varningar, han valde i stället att tala med spelarna. Men det finns ändå en gräns för att släppa bara för släppandets skull. Gary Neville klippte först Owen bakifrån efter att domaren redan hade blåst och försvararen gick sedan in mycket tufft på Smicer. Unitedspelaren skulle naturligtvis ha haft ett kort. Och om Gerrards kombination av tigersprång och tvåfotstackling mot Veron i slutet av första halvlek inte är farligt spel, då vet jag inte vad. Till skillnad från mötena mellan Leeds, Chelsea och Manchester United var det här annars ett schyst möte utan privata tjejslagsmål. Personligen tror jag att Sven-Göran Erikssons sammansvetsning av det engelska landslaget har en stor del i det hela. "Den gamle Beckham" hade aldrig bara vänt sig om till Gerrard och givit honom en liten markerande klapp efter nämnda incident.
Vi får aldrig reda exakt på hur spännande eller otäckt det här hade kunnat ha blivit om Liverpool inte hade replikerat Beckhams reducering redan en minut efter att matchen hade återupptagits. Som det blev nu gick musten ur bortalaget och Liverpool kunde sjunka tillbaka ett hack och nöja sig med att täppa igen bakåt och spela på resultatet. Det är vi grymt bra på och resten av matchen kändes mer som en kamp mot klockan än något annat. Trots det var det först när fjärdedomaren visade upp två minuters stopptid som pulsen återgick till normalvärden. Då började också You´ll Never Walk Alone rulla runt Anfield med ovanligt kraftigt bifall.
---------------------------------
Ett par timmar efter hemkomsten från Kalmar slog jag mig så ner för att avnjuta en bandad upptagning av matchen. Bara att undvika att sätta på sportradion eller text-TV av misstag när man skall se en match i efterhand är ju ett företag i sig, för övrigt. 38 minuter in i matchen får Liverpool frispark och Riise ställer sig för att ta den. Jag börjar undra vad jag har gjort för något ont när "en viss" låt hörs från läktarna. Jag har hört talas om Riiselåten, men den har varken på TV eller via Real Audio återgivits tillräckligt högt för att jag skulle kunna uppfatta vilken melodi det rörde sig om.
Liverpoolanhängarna syftar, i cirka 30 sekunder till, på Riises soloprestation i derbyt mot Everton. Så petar Hamann bollen ett par meter och Riise tar i för kung Haakan och fosterland, Mette-Marit och världens alla lusekoftor. (Efter att ha klockat frisparken ett par gånger på ruta-för-ruta-frammatningen på videon fick jag genomsnittshastigheten till 105-110 km/h. Gerrards rökare i mötet i våras mätte 100 km/h som jämförelse.)
Frisparken satt inte i krysset, den var inte från ovanligt långt håll eller i ett svårt läge, ändå kommer den att skriva in sig som en av de där frisparkarna. Och nu blev det fart på Anfield. I stort sett varenda person i arenan verkade stämma upp i hyllningen till Riise, i vad som måste vara den mest kraftfulla och samstämmiga sånginsats, möjligtvis undantaget någon återgivning av YNWA, jag någonsin har upplevt från Liverpoolsupportrar. Så medan jag ett par timmar tidigare hade plockat fram silvertejpen om någon så mycket som antydde "Hey Baby", såg jag frisparken om och om igen och lyssnade till Anfield - John Arne Riise, Ooh Ahh, I wanna knoooow how you scored that goal - och fick tårar i ögonen av lycka.
Snacka om livets ironi.
