Avslaget
Ja, så mycket tråkigare än så här blir det väl inte? Det kändes som att tankarna hos Liverpoolspelarna fanns någon annanstans och viljan att kämpa för att vinna var definitivt inte där.
Den kylda champagnen från förrförra lördagens match mot Manchester United hade glömts kvar av någon och nu återstod endast pissljummen och avslagen skumpa.
Första halvlek måste vara Liverpools sämsta på år och dagar. Visst stoppade man hemmalaget effektivt, men offensivt var det, till och med med Liverpoolmått mätt, helt stiltje. Patrik Berger och John Arne Riise på vänsterkanten kändes på förhand som en offensiv kombination, men Berger stod inte att känna igen och tog inga initiativ framåt och Riise får ut betydligt mer av sin teknik och sitt tempo en position längre upp i planen. Samtidigt som jag muttrade att varken Gary McAllister eller Steven Gerrard hade slagit en enda offensiv passning fick Gerrard fram bollen till Owen som visar exakt hur otäckt effektiv han är som målskytt. Annars var det precis så segt som förmiddagsmatcher kan vara och Liverpool verkade totalt ointresserade av att skapa något spel.
Jerzy Dudek fick ingripa två gånger före paus, men det kändes inte särskilt farligt även om han båda gångerna tvingades att peta bollen till hörna. Det fanns mer utrymme när Jamie Carragher kom fram på högerkanten än när Riise gjorde det samma till vänster, men förmodligen hade Blackburn satt hårdare bevakning på Berger och Riise. Liverpool spelade helt på resultatet medan Graeme Souness hela tiden skrek ”keep the ball moving” till sitt lag. Det var ganska givet att Souness skulle ge sina mannar ytterligare order i paus att göra just det, samt att sätta betydligt hårdare press på Liverpool. För att vara hemmalag uppträdde Blackburn väldigt avvaktande under de första fyrtiofem minuterna. Eftersom Liverpool helt verkade sakna geist kändes det som att en liknande attityd efter paus skulle kunna innebära både ett och två baklängesmål.
Blackburn lyckades efter paus också bättre med att hålla bollen i rörelse och Carragher fick vissa problem när allt fler hemmaanfall lades på vänsterkanten. En raid av David Dunn ledde fram till att Matt Jensen fick ett bra skottläge, men Dudek var med och gjorde en fin räddning till hörna. Det är säkert en psykologisk effekt, men visst känns det som att skickliga räddningar till hörna ofta ”belönas” med ett mål bakåt på den efterföljande situationen? Jag skrev att för att förlora så behövde Liverpool göra individuella misstag eller så krävdes det en stormatch av Blackburn. Jag glömde den givna möjligheten: att våra motståndare hittar rätt med hjälp av en felträff. Efter hörnan letade bollen sig fram till Matt Jensen tack vare två snedträffar av Tugay och Keith Gillespie. Jensen har bara att slå in bollen, även om Berger kunde ha uppträtt mer resolut i närkampen.
I det läget kändes det inte som att Liverpool skulle kunna återta ledningen om matchen så hade fortsatt till årsskiftet. Det var otroligt länge sedan jag såg Liverpool kollektivt lyfta sig efter att ha spelat tillbakadraget under början av en match och då har laget ändå inlett bättre än så här. För att väcka liv i laget tvingades Phil Thompson att ta av spelare som jag gissar skulle sparas till mötet med Barcelona på tisdag. Även om det var som att välja mellan pest och kolera, fick Berger och inte McAllister kliva av och ge plats för Danny Murphy. Emile Heskey ersatte Owen, men det tog tid för bortalaget att rycka upp sig och det var först under de sista tio minuterna som ett ledningsmål kändes åtminstone inom räckhåll. Blackburn gjorde ingen bra match, även om de krympte ytorna för oss på ett föredömligt sätt. Men det kändes som att våra spelare gjorde Blackburn bra. Hade Liverpool tagit tag i det här redan före paus hade vi kunnat skaffa oss en större ledning och inte behövt tappa poäng.
Det var inte bara Thompson som höll ett öga på matchen mot Barcelona, även spelarna verkade ha tankarna och spellusten på tisdagens drabbning. Spelmässigt kan jag inte säga att vi förtjänade att vinna, men faktum är att målchanserna nästan gjorde det. Owen var en hårsmån från att hamna fri, men Henning Berg revanscherade sig för målet och fick fram en tå i sista tiondelen och Fowler kunde ha fått en straff om han befunnit sig i en ”farligare” del av straffområdet. Men framför allt var det Fowler och Murphys lobbartade avslutningar som man grämde sig extra över. Murphy förstod nog aldrig hur ren han var, då han i sådana fall säkert hade tagit ner bollen och bara petat in den vid den bortre stolpen. Det ironiska är att - inte nog med att Blackburn kvitterar efter två snedträffar - ett misslyckat tillslag i den avgörande situationen förmodligen hade inneburit mål på åtminstone en av Fowler och Murphys chanser, men var är en felträff när man väl behöver den?
Å andra sidan, när man är beroende av en felträff för att vinna har man inte gjort en helgjuten insats direkt. Och häll för guds skull ut champagnen!
---------------------------------------------
10 sekunder efter att Murphy sköt bollen utanför målramen, fast i en annan match, studsade däremot bollen vår väg när Richard Wright fumlade in Tottenhams väldigt rättvisa kvittering drygt tre minuter in på stopptid. Eftersom tabellen dikteras i lika hög grad av konkurrenternas poängskörd, sved 1-1 mot en nykomling inte lika mycket som det borde ha gjort. Totalt sett var det en ganska lyckad helg. Förutom Arsenal, tappade Aston Villa och Newcastle poäng på lördagen, medan Leicester tyvärr missade en straff (att domaren kunde undgå att varna Fabian Barthez och godkänna den första straffen är inte annat än pinsamt) och därmed chansen att kvittera Manchester Uniteds ledning.
Den verkliga bonusen kom dock på söndagen då Leeds inkasserade sin första förlust för säsongen mot Sunderland. Om det nu inte bara var för att vi möter just dem nästa helg. Och Chelsea spelade, hör och häpna, oavgjort. Vem hade kunnat gissa det? Så för första gången sedan september 1998 toppar Liverpool Premier League (efter en färdigspelad omgång, förrförra helgen räknas inte).
