Viva España!
Om någon har undrat varför Emile Heskey får så mycket speltid, trots en lång måltorka, kan ni ju fundera på varför slutet av matchen såg ut som det gjorde.
Den första anledningen till att Liverpool förlorar den här matchen är Luis Enriques skada. Eller rättare sagt Marc Overmars entré. Det var först när holländaren kom in som Barcelona började hitta rätt och sakta men säkert tog över spelet under första halvlek. Det är möjligt att Barcelona ändå hade jobbat sig in i matchen, men Overmars, som är en av få fotbollsspelare som skulle pressa Michael Owen i en 40-meterslöpning, var hur som helst deras bästa spelare. Det var också Overmars som låg bakom bortalagets enda två chanser förutom målen (läs in så mycket bitterhet du känner för). De hade visserligen en frispark som Jerzy Dudek klistrade i inledningen, men polackens akrobatiska uppvisning var mest spel för galleriet. Jag menar, vad gjorde Rivaldo förutom att fixa ett par frisparkar?
Den andra orsaken är att Liverpool ikväll inte var lika kliniska i avsluten som vanligt. Vi skapar flera bra anfall, men sätter inte de chanser som ges. Faktum är att det här förmodligen var vår spelmässigt bästa match sedan Bolton borta. Okej, det lät väldigt cyniskt, men det är tråkigt att konstatera att Liverpool än en gång förlorar trots bra spel (nej, jag är helt allvarlig). Liverpool har framför allt två väldigt bra perioder, en i varje halvlek. Vi pressar då Barcelona hårt, skapar en hel del framför deras mål och kröner båda perioderna med var sin jättechans genom två snett-inåt-bakåt-passningar. Den första rensar en motståndare på mållinjen och den andra petar Michael Owen en hårsmån utanför. Vid båda tillfällena går Barcelona upp och gör mål på i stort sett nästa anfall. 1-1 i stället för 2-0 och 1-2 i stället för 2-1. Där avgörs matchen. Patrick Kluivert är en hårsmån offside vid kvitteringen (Euronews slow-motion-repris var perfekt placerad), det är dock så minimalt att det är svårt att kalla det en domartabbe, och tvåan är en sådan där träff man får på ibland. Ytterligare en avbytare som avgör för bortalaget, för övrigt.
En tredje anledning, och orsaken till att Liverpool aldrig är nära att göra 2-2, stavas E-m-i-l-e H-e-s-k-e-y. Patrik Andersson sade före matchen att Heskey förmodligen är den svåraste forwarden han haft att markera, vilket inte säger lite med tanke på Bjärreds erfarenhet. Under sista kvarten rullade Barcelona ut oss fullständigt och om någon undrar hur Liverpool brukade spela anno 1975-85, vet ni det nu. Men anledningen till den näst intill pinsamma avslutningen var inte att hemmaspelarna som genom ett trollspel tappade orken. Det var inte heller på grund av att Gary McAllister gav plats för Patrik Berger. Robbie Fowler, nämnde Berger och Jari Litmanen byttes in och vi fick se den mest offensiva toppning av laget i mannaminne. Föga hjälpte det när hemmalaget knappt fick röra bollen sista femton. Litmanens bollkontakt efter bytet kan räknas på örsnibbarna.
Heskey gjorde en mycket bra match, även om han borde ha satt en av de chanser som Vladimir Smicer och Danny Murphy låg bakom i den första halvleken, och jag vägrar acceptera att det var en tillfällighet att Barcelonas uppvisning av ”possession football” startade i samma ögonblick som Heskey klev av.
Nej, Barcelona vann inte orättvist. De spelade väldigt klokt och när de väl hade tagit ledningen kontrollerade de händelserna säkert. Men jag tycker faktiskt att Liverpool visade upp ett bättre offensivt spel än på länge (den åsikten och att Heskey var bra, är jag medveten om att kanske inte så många andra delar), även om allt verkade hända på vänsterkanten. Sedan såg även jag passningarna från Gerrard och Murphy som gick rätt till Barcelonaspelare.
Liverpool får nu inrikta sig på att knipa andraplatsen i grupp B, förutsatt att vi inte vinner på Nou Camp då förstås.
