Revolution Nr. 9
Efter drygt åtta år i A-laget, 330 matcher och 171 mål, lämnar en av Liverpools mest notoriska målskyttar genom tiderna klubben för en ligakonkurrent.
"Min Gud, min Gud,
varför har du övergivit mig?"
Mark. 15:34
Robert Bernard Fowler föddes den 9 april 1975 och växte upp i Toxteth, en stadsdel i Liverpool. Som ung var Fowler faktiskt en hängiven Evertonsupporter och spelade i sin ungdom ett par matcher för ärkerivalerna. Medan han studerade vid Nugent Secondary School valdes Fowler in i skolans U14-lag och upptäcktes där av Liverpoolscouten Jin Aspinall. Fowler tränade en gång i veckan med Liverpool och skrev på ett så kallat skolpojkskontrakt med klubben. Två år senare blev han trainee och skrev officiellt på för klubben som professionell samma dag som han fyllde 17 år.
Succé direkt
Sommaren 1993 hjälpte Fowler England att vinna U18-EM och gjorde sin Liverpooldebut den 22 september samma år mot Fulham i ligacupen efter att Graeme Souness hade givit honom förtroendet. Fowler nätade i sin första match och gjorde sedan fem mål i returen på Anfield två veckor senare. Fowler följde upp med att i sin femte match i den röda tröjan göra sitt första hat-trick i ligan när Liverpool mötte Southampton. Efter att ha gjort 12 mål på 13 matcher för Liverpool belönades Fowler i november 1993 med en plats i U21-landslaget. England mötte San Marino och Fowler gjorde det första målet. Killen var på god väg att bli en legend på nolltid.
Trots att Fowler tvingades vila i nästan två månader under säsongen, till följd av en skadad fotled!, blev han 1993/94 års toppskytt i Liverpool med 12 mål i ligan (18 totalt). På den vägen rullade det på. Fowler inledde nästa säsong med fem mål på tre matcher, inklusive det snabbaste hat-tricket i Premier Leagues historia när han gjorde tre mål mot Arsenal på 4 minuter och 32 sekunder. Trots att Fowler gjort blott sin andra säsong talade folk redan om "den nye Jimmy Greaves" och Liverpoolspelaren slutade säsongen 1994/95 med 25 ligamål (31 totalt), vann Coca Cola-cupen (nuvarande ligacupen) och blev framröstad till årets unga spelare. Fowler gjorde även ett framträdande i Englands B-landslag. Enda smolket i glädjebägaren var en fyra matchers avstängning efter att ha blivit utvisad i en U21-landskamp och böter från FA efter en incident mot Leicester Annandag jul. Det två sistnämnda händelserna slank omärkt förbi, men var kanske ett tecken på en sida av Fowler som skulle komma att stiga till ytan allt eftersom tiden gick.
Trots att Fowler fick stiga åt sidan i inledningen av säsongen 1995/96 till förmån för Stan Collymore och Ian Rush, slog han sig åter in i laget och slutade säsongen på 28 ligamål (36 totalt), tog Liverpool till en FA-cupfinal och blev ännu en gång framröstad till årets unga spelare. Fowler gjorde i april 1996 sin debut i det engelska A-landslaget när England mötte Bulgarien. Fowler inledde säsongen 1996/97 med en enveten ryggskada, dessutom fungerade samarbetet med Collymore inte lika bra som det hade gjort tidigare. Det hindrade dock inte Fowler från att starta 32 ligamatcher och göra 18 mål.
Målsnitt i ligan före skadeperioden: 0,59 mål/match (83 mål, 138+2 matcher)
Vägen utför - de två norrmännen
Det är naturligtvis irrelevant hur det sker, men det känns ändå "onödigt" att en så lysande karriär fick ett abrupt slut, eller åtminstone stannade till rejält, till följd av vad engelsmännen skulle kalla "a freak accident". I en betydelselös träningsmatch i Norge mot folkets landslag sparkades Fowler fult ner av Jarle Flo (som råkar ha en bror vid namn Tore Andre) i en tackling som har beskrivits som "36 sekunder för sen" och kunde inte deltaga i den ordinarie försäsongsträningen. Skadan visade sig vara värre än väntat och det var först mot slutet av 1997 som Fowler åter kunde spela för Liverpool. Men bristen på matchträning märktes och det var inte längre "The Toxteth Terror" som sprang sönder motståndarförsvaren.
Nästa smäll kom mot en annan norrman, i derbyt mot Everton i slutet av februari 1998. Evertons målvakt Thomas Myhre och Fowler gick båda på ett inlägg och sprang ihop. Vad som till en början verkade röra sig om en vanlig kollision, normalt med en lårkaka som värsta utgång, visade sig innebära ett skadat korsband och så var resten av säsongen över för Fowler. Han hann trots allt med 20 ligamatcher och nio mål. Än en gång tvingade en skada Fowler från att träna som vanligt inför den kommande säsongen och som ni vet tillåter spelprogrammet inte att man spelar sig i form. Fowler gjorde visserligen mål, men det var inte den Fowler längre.
Medan den engelska pressen tidigare hade öst lovord över Fowler började rubrikerna nu handla om annat. Som bekant måste engelska journalister skriva någonting, sedan kvittar det ibland vad det är. Stan Collymore hade dömts för misshandel på den svenska TV-stjärnan Ulrika Jonsson och kanske trodde pressen att "man blir som man umgås". Hur som helst började Fowler omgärdas av drogrykten som växte sig allt starkare. Detta trots att Fowler aldrig någonsin ertappats med knark eller att någon skulle ha sett honom med förbjudna preparat. När till och med motståndarfansen började göra anspelningar på drogryktena under matcher fick Fowler nog.
Fowler hade redan hamnat i onåd hos FA efter att i en match mot Chelsea ha gjort gester som antydde att Graeme Le Saux var homosexuell (Le Saux svarade med en armbåge i ansiktet på Fowler, något som naturligtvis aldrig bestraffades...). När han sedan i Merseysidederbyt i april 1998 lade sig vid kortlinjen och gjorde den numera ökända målgesten och låtsades "dra en linje", hamnade det konservativa England i uppror. Fowler fick sex matchers avstängning för de två incidenterna och bötfälldes av Liverpool på 64 000 pund. Ett par dagar efter derbyt blev Fowler påhoppad vid ett hotellbesök och fick näsan knäckt. En mycket tung säsong var äntligen till ända, Fowler spelade 25 ligamatcher och gjorde 14 mål.
Den hårda vägen tillbaka
Säsongen 1999/00 skulle innebära en nystart efter att korsbandsskadan hade läkt, men någon ville annorlunda. Fotledsskadan som har gjort sig påmind än till denna dag gjorde åter entré efter en bra start på säsongen och Fowler tvingades till operation i september. Ett par dagar före millennieskiftet gjorde Fowler comeback och nätade mot Wimbledon i en 3-1-seger på Anfield. Trots operation ville skadan inte läka helt och Fowler tvingades till ytterligare en operation och var inte tillbaka i laget förrän under den sista månaden av säsongen. Det var dock tillräckligt för att Kevin Keegan skulle inkludera honom i EM-truppen. 14 matcher, varav sex som avbytare, och tre mål var ett magert facit efter en säsong som skulle ha blivit Robbies comeback.
Efter många magra år fick så Fowler äntligen uppleva framgång med sin modersklubb säsongen 2000/01. Spelmässigt var det dock långt ifrån någon framgång. Medan Fowler kämpade sig tillbaka efter alla skador hade en ung herre vid namn Michael Owen dykt upp på Anfield och dessutom hade man signat Emile Heskey från Leicester. Owen var borta en längre period till följd av skada hösten 2000, men Fowler var själv på väg tillbaka efter sin skada, så i stället för att Robbie fick visa att han fortfarande hade takterna i sig blev det Heskey som steg fram som målgörare. Ju längre säsongen led, desto starkare växte sig ryktena om att Fowler skulle lämna Liverpool och det var nog en del som fruktade att han när säsongen 2001 inleddes inte längre skulle vara kontrakterad med Liverpool.
Men trots problem att ta en regelbunden plats i laget satte han sin prägel på det trippelvinnande laget. En elegant skottlobb i ligacupfinalen mot Birmingham, det viktiga 4-3-målet mot Alavés och två fullträffar mot Charlton i den sista, för Champions League-deltagande helt avgörande, ligamatchen. Fowler fanns fortfarande i klubben när säsongen 2001/02 inleddes, men vägen till en regelbunden plats i startelvan kändes om möjligt ännu längre. Ett bråk med Phil Thompson på träningen under hösten fick oproportionellt stora rubriker och Fowler ställdes helt utanför laget tills han bad om ursäkt. Ännu en gång verkade dock klubben ha ridit ut stormen och vi är nu framme i nutid.
Målsnitt i ligan under skadeperioden: 0,40 mål/match (37 mål, 73+22 matcher)
Fortsättning i del två som du finner HÄR.