Don't look back in anger
Varför Fowler var tvungen att lämna Liverpool.
Robbie Fowler debuterade som 18-åring och gjorde en enorm succé direkt. Liverpoolsupportrarna tog direkt den nye målsprutan till sina hjärtan och fotbollskännare runt om i England talade om "the most natural goalscorer" på generationer. Han vande sig vid en given plats i startelvan och att allt han rörde vid på ett eller annat sätt hamnade i motståndarnas nät. Samtidigt är Fowler en av få i dagens lag som var med på "Spice Boys"-eran då Liverpoolledningen hade en betydligt mer avspänd attityd till, ja allt. I början av 90-talet innebar en julfest med Liverpool tequilarace, gräddlekar med strippor och James Brown. Inte som idag: ett glas vitt, sjötunga och Chris De Burgh.
En stark integritet är inte omöjligt att kombinera med ett lagsamarbete, men det finns en gräns för vad man kan underlåta sig. Som en person som har oerhört svårt för auktoriteter kan jag känna igen mig i "rebellen Fowler" och Robbie har alltid framstått som den i laget som har haft svårast att acceptera Gérard Houlliers striktare disciplin. Exakt vad som gjorde att Fowler tillslut valde att lämna Liverpool vet bara Liverpoolledningen, Fowler själv, förmodligen hans hustru och möjligtvis ytterligare någon.
Alla vid-sidan-incidenter - en del personer verkar attrahera trubbel - gjorde nog sitt, men i slutändan är jag övertygad om att det var bristen på speltid som fällde avgörandet. Fowler är 26 år, en ålder vid vilken många säger att man når sin topp som fotbollsspelare, verkar äntligen vara skadefri, men spenderar ändå den mesta tiden på bänken. Om Fowler hade fått spela under en längre period, men ändå kämpat för att näta på regelbunden basis, hade han kanske kunnat acceptera rollen som avbytare. Men jag tror, och det här är naturligtvis något som varje fotbollsspelare måste tro, att Fowler känner att han fortfarande är samma toppskytt som han alltid har varit och att om han bara fick en längre sammanhängande period i laget så skulle han komma i gång på allvar igen. Dessutom såg Fowler sina chanser att få spela för det engelska landslaget bli allt mindre och mindre.
Det är naturligtvis också bara spekulationer, men förmodligen har det kommit till att Fowler har sagt till Houllier att "jag kan acceptera de striktare reglerna, men om jag inte får spela mer måste jag börja se mig om efter alternativ". När Houllier då har svarat något i stil med "Owen är Liverpools förstaval när han är frisk och Heskey har sådana egenskaper att han kan användas som mer än bara målskytt", fanns det bara en utväg. Liverpools nuvarande spelsätt passar (eller är anpassat efter, välj själv) Owens tempo och djupledslöpningar samt Heskeys tyngd. Ett högt liggande mittfält och många bollar in i straffområdet är sedan länge borta och det nuvarande lagets kontringsbaserade fotboll är ytterligare en parameter som inte riktigt passar med Fowler. Till skillnad från i början av sin karriär centreras anfallsspelet inte längre runt honom.
Leeds, av alla lag
Efter varje händelse vid sidan av planen har man väl tänkt att nu är det kört, nu säljs Fowler. Men så har det gått lite tid, det hela har lugnat ner sig och så har det varit över för den gången. Så här i efterhand känns det naivt att tro att det skulle kunna gå på annat än ett sätt. Även om Fowler skulle passa väldigt bra i anfallet på Manchester United anno 1995-2000 var det otänkbart att han skulle lämna Liverpool för en annan engelsk klubb. Med gode vännen Steve McManaman i Spanien låg kanske en flytt till varmare breddgrader närmare till hands, även Lazio har ju visat intresse nyligen. Fowler har heller inga barn i skolåldern, något som underlättar en eventuell flytt till ett annat land. Skulle nu Fowler ändå välja en klubb i England kändes det som det fanns ett par som var "förbjudna": Manchester United, Arsenal, Chelsea och ja...Leeds. Samtidigt vore det naturligtvis löjligt att tro att han skulle skriva på för en klubb som slåss för att undvika nedflyttning just när Liverpool börjar bli en kraft att räkna med.
Men nu är det klart, Robbie Fowler spelar från och med den 29 november 2001 för Leeds United. Valet är dock kanske inte så oförståeligt. Ett ungt lag på uppgång och Fowler kan bo kvar i England. Men ändå. Leeds har en targetplayer i Mark Viduka och en liten snabb målskytt i Robbie Keane, känns det igen? Dessutom slåss (ett väldigt lämpligt ord i sammanhanget) Alan Smith för en plats. Vidukas uppgifter kan Fowler knappast axla, så situationen är inte helt olik den i Liverpool. Många talar dock om att Smiths dagar på Elland Road är räknade, inte minst på grund av hans otyglade humör. Jag behöver väl knappast påpeka vilka "ironiska" konsekvenser övergången kan få. Trots åtta säsonger och en massa mål vann Fowler aldrig ligan med Liverpool. Skulle vilja se honom om Liverpool tar hem ligan i maj. Och vad säger fansen om Leeds tar hem den i stället? Får Houllier skulden för att Fowler såldes och är den fina relationen med supportrarna som bortblåst?
Trots att många säkert känner sig arga och svikna idag, tror jag att de flesta inte vill att Fowler går till Leeds, får mycket speltid, men misslyckas totalt. Samtidigt, vad skall man säga om Fowler gör 20 mål i ligan för Leeds under resten av säsongen. Det är det klassiska Moment 22 som drabbade Fowler. Det är möjligt att han skulle kunna nå 20 mål per säsong, men det får aldrig vi, eller Houllier, veta om Fowler inte spelar. Problemet är att det skulle krävas en handfull matcher under vilka Fowler jobbade sig tillbaka till sitt bästa. De matcherna finns inte (har vi inte råd att "förlora"). För Fowlers egen skull var det här den bästa lösningen, så också för klubben Liverpool som slipper alla skriverier och spekulationer. Huruvida det var den bästa lösningen för laget Liverpool återstår att se.
En stillsam sorti
Robbie Fowler har spelat 330 matcher för Liverpool och gjort 171 mål, något som endast Gordon Hodgson, Billy Liddell, Roger Hunt och Ian Rush har överträffat under klubbens 110-åriga historia. Det kan ingen ta ifrån honom. Kanske gör Fowler som Ian Rush och återvänder till Liverpool efter en sejour i en annan klubb, frågan är om fansen då förlåter honom? För er som har följt Robbie efter 1997 kan jag förstå att han mest har varit ett problembarn som har haft svårt att övertyga under längre perioder. Men de som var med under de gyllene åren minns en allroundanfallare som visserligen hade en väldigt vass vänsterfot, men som även gjorde mål nästan lika ofta med högerfoten och huvudet. En spelare som verkade suga till sig bollarna så fort han hamnade i straffområdet och hade det där lilla extra som gjorde att han blixtsnabbt förvandlade ett trängt läge till en målchans.
När Steve McManaman gjorde sin sista match före övergången till Real Madrid bad han om att, förutsatt att han inte var tvungen att fortsätta spela (beroende på resultatet), bli utbytt ett par minuter före full tid för att ge fansen chansen till ett personligt avsked. Det känns synd att en spelare som har givit Liverpool FC så mycket som Robbie Fowler fick avsluta med att bli utbytt i halvtid eftersom laget hade fått en mittfältare utvisad. Jag hade hellre sett till exempel hemmamatchen mot Middlesbrough som final, med möjlighet att tacka Anfieldpubliken.
Tills Canal+ tog över utsändningen av engelsk fotboll var bevakningen av Liverpool inte lika intensiv som den är idag och det är få ögonblick från Fowlers tidiga period som gör sig påminda i bild. Skall jag välja ett par personliga guldkorn får det bli hattricket borta mot Aston Villa (i en match som hade allt) hösten 1998, målgesten mot Everton våren 1999, skottlobben mot Birmingham i ligacupfinalen 2001 och 4-1-målet mot Leicester hösten 2001.
Den 3 februari möter Liverpool Leeds på Elland Road. Jag kommer då att ikläda mig min vackert röda hemmatröja med nr 9 och inte känna ett uns av bitterhet (jag undrar förresten om det går att ändra de fyra första bokstäverna från FOWL till HERN...).
