När juldagsmorgon glimmar - efter Arsenal
Inte så mycket snack om chanser som missas den här gången, däremot tre saker som måste förbättras.
Jag vet att en del tycker att det är för lätt att slänga ur sig och att det mest låter som en bortförklaring att skylla tappade poäng på att man inte sätter sina målchanser, men jag tycker faktiskt att var en faktor som var värd att ta upp i matcherna mot Fulham och Chelsea. Därmed inte sagt att skicklighet inte skulle vara avgörande för huruvida man sätter bollen i nät eller inte och att det endast skulle handla om flyt eller oflyt. Men, ni kan lugna er, jag tänker inte skylla på vara sig missade målchanser eller något annat den här gången.
För det första skall man komma ihåg att det inte var Crewe vi förlorade mot, utan ett av lagen som har tippats att vinna Premier League den här säsongen. Arsenal är dessutom det laget som har visat upp den bästa offensiva fotbollen så här långt. Visst, man kan fortsätta att prata om marginaler hit och marginaler dit när Ashley Cole gör säsongens rensning, men som jag skall återkomma till senare kan man, om man har tänkta att vinna ligan, inte stå och falla med en unik händelse i en match. Om man så vill: bara för att Michael Owen inte gör mål på första halvlekens stora chans, så får det inte vara kört. Owen, ja. Han fortsätter att jaga det hundrade målet i Liverpooltröjan och vi får väl se hur han skall bära sig åt mot Aston Villa för att komma ännu närmare att näta utan att göra det.
Två avgörande domslut
Naturligtvis kommer straffen som en stenhård isboll rätt i ansiktet precis före halvtid. Vidare kan man argumentera för att Jerzy Dudek knappast kan gå upp i rök där han ligger, men det är den konsekvensen en målvakt får räkna med när han lägger sig ner. Domare Paul Durkin var i alla fall konsekvent, då Cole drog på sig en frispark i matchens slutskede efter att Vladimir Smicer hade sprungit in i honom. Arsenalspelarna visade med ord och gester: "och vart hade du tänkt att Cole skulle ta vägen då". Motsvarande skulle kunna sägas om Liverpoolmålvakten, i det ögonblicket Dudek lade sig ner var Fredrik Ljungberg inställd på att söka straff.
Jag såg matchen med två Liverpoolsupportrar, två som höll på Arsenal och två som inte visste bättre än att stödja Manchester United. Det fanns en hel del domslut att diskutera i matchen och frågan är om vi var helt överens om något. Fast inte på det sättet man kanske skulle kunna tro, då jag inte var helt övertygad om att Gio van Bronckhorst skulle åka ut och åtminstone en av Arsenalsupportrarna var mycket tveksam till straffen (men så stör han sig också oerhört på att Ljungbergs hårkonstallation för tankarna till Ola Salo och det kan ju få vem som helst att blir irriterad). Filmar man så skall man varnas, inget snack om det. Frågan är då om van Bronckhorst verkligen avsiktligt lägger sig ner. Det kan vara så att Arsenalspelaren hoppades på en kraftigare kroppskontakt från Sami Hyypia, men det kan lika gärna röra sig om ett otimat felsteg. Någon skulle kunna tycka att van Bronckhorst förstärkte sin skuld genom att knappt ens tala med domaren och protestera (som om det nu någonsin hjälpt), men tvärtom brukar det vara så att de oskyldiga håller tyst, de vet ju själva att de har rätt.
Att jag ville kommentera utvisningen och straffen var nu inte för att poängtera The Arks överdrivenhet, eller att allt är en bedömningsfråga, utan för att jag tycker att Arsenal vinner den här matchen mycket tack vara deras attityd efter utvisningen. Fram till den 37 matchminuten hade båda lagen haft sina chanser utan att på allvar få till någon press. När så bortalaget fick en man mindre var det de som höjde tempot och pressen ett snäpp. Liverpool däremot tog inte alls tillfället i akt att utnyttja läget mot ett lag som något hårt fått en man utvisad. Lite löst kan man säga att straffen var Arsenals belöning för att de använde utvisningen som tändvätska för laget. Tvärtemot vad man först skulle ha trott var det Liverpool som gick ut med hängande huvuden i pausen.
Oforcerade felpass
Jag skall försöka att hitta lite konkreta saker att peka på som Liverpool måste förbättra. Att säga att man måste sätta sina chanser är inte konkret, i alla fall inte om man frågar mig. Något som jag kommenterade redan i matchen mot Fulham och som jag trodde var en tillfällighet, var alla oforcerade (för att sno en tennisterm) felpass av framför allt Liverpools mittfältare. Då räknar jag inte långbollar mot anfallet som ”självklart” inte kan hitta rätt mer än 20-25% av gångerna. Det jag avser är ovanan att utan uppvaktning lägga en passning i sidled rätt till en motståndare - bland det sämsta du kan göra. Speciellt om det sker i anfallsuppbyggnadsfasen, eftersom laget då måste ställa om från anfall till försvar och förmodligen är ur position. Är felpasset i planens sidriktning kan motståndaren som bryter den (eller kanske bara står och tar emot den) sätta fart rätt mot mål, medan den spelare som tappade bollen måste löpa med motståndaren och samtidigt avancera in i planen. Är motståndaren Henry finns det naturligtvis inte en chans att hinna ikapp från till exempel en position på vänsterkanten i höjd med mittlinjen (utan att alls göra subtila antydningar avseende en specifik spelare...).
Det kan låta hårt att begära att det inte får slås en enda oforcerad felpass under en hel match, men när flera (främst Riise, Murphy, Gerrard och McAllister) spelare gör en tre-fyra grodor var, blir det påfallande mycket. Det leder dels till att motståndarna nästan ofrånkomligt får en kontringsmöjlighet, samt att de egna spelarna slösar kraft på att jaga ikapp bakåt. Henrys överraskande avslut i den 52 minuten var avslutet på ett anfall som började med att en Liverpoolspelare gav bort bollen på mittfältet. Man tror väl inte sina ögon när Gerrard, direkt efter att Dudek har hämtat bollen och satt igång spelet, spelar bollen rätt till Robert Pirés som hinner med att ta sig an Gerrard ännu en gång innan fransmannen skickar in bollen vid första stolpen. Diva eller inte, Ljungbergs löpning genom hela Liverpoolförsvaret från mittplan var värd att kommentera. Det som såg lite lustigt ut var att Dudek sekunden före målet var ute och touchade stolpen ungefär som att "riktigt så här nära den behöver jag inte vara" och förflyttade sig en dryg meter in mot mitten. En sekund senare sade det bara pang.
Inga spelare i straffområdet
Liverpool fick ett snabbt reduceringsmål och så var det match igen, men ändå kändes det inte som att vi skulle kvittera. Nästa sak jag vill ta upp är att Liverpool har väldigt lite folk i straffområdet när vi anfaller. Jag har själv sagt genom åren att vi har tappat kantspelet alldeles för mycket (jag vet att vi har inte renodlade yttermittfältare, men man kan inte skippa kantspelet för det), men när vi väl tar oss runt på kanterna är det tomt på rödtröjade spelare i straffområdet. Detta får till följd att många anfall rinner ut i sanden. Jag håller med dem i forumet som tyckte att Jamie Carragher hade en ovanligt bra match framåt. När en Liverpoolspelare från mycket trängt läge ute vid sidlinjen fick in ett perfekt flackt inlägg, fick jag nästan en chock när jag såg att det var Carragher som tittade fram bakom Cole. Men det var ytterligare ett par, inte bara okej, utan riktigt bra crossbollar som levererades av Carragher i matchen mot Arsenal. Angående anfallen som stannar av. När Carragher, fast det var oftare Smicer, löpte upp med bollen på högerkanten fanns det oftast inte någon medspelare i straffområdet och det som då händer är att spelaren som leder offensiven får vända bakåt. Det medför att vederbörande antingen tvingas att spela tillbaka till en försvarare, alternativt måste spela in bollen mot mitten och så tappar anfallet tempo eller stannar av helt.
Patrik Berger har ett bättre skott (siktet var dock lämnat hemma i söndags) och John Arne Riise är bra på att utmana spelare, det kan kanske göra att vänsterkanten känns så mycket vassare än högerkanten, där många anfall enligt mig alltså försvinner i tomma intet. När det aldrig verkade dyka upp en Owen, Litmanen eller annan Liverpoolspelare i straffområdet började jag till och med önska att den som hade bollen på kanten hellre skulle slå ett stenhårt inlägg än att spela tillbaka. De bollarna är svåra att handskas med och kunde i alla fall stressa fram en hörna eller gå via en försvarare ut till en boll som en Liverpoolspelare skulle kunna snappa upp. Alltså mer folk i "boxen" och finns det ingen där så tryck in bollen ibland i alla fall, vem vet vad som skall hända. Dock förespråkar jag inte lycka-till-bollar utan eftertanke.
Slarv på fasta situationer
Gary McAllister återkommer jag till i nästa artikel, men låt mig kommentera de fasta situationerna. Ingen blev mer överraskad än jag när Old Mac drog till direkt på vår första frispark och inte lade en svävare. Resten av Liverpools frisparkar var dock katastrofala. Med så bra huvudspelare som vi förfogar över måste vi ta vara på liknande situationer bättre, framför allt i topplagsmatcher då fasta situtioner ofta fäller avgörande. En klyscha, men vad hände i slutet av första halvlek? Och med spelare som Gerrard, Murphy, Riise och Berger vore det kanske inte så dumt att inte bara lyfta in bollar utan att gå på direktskott lite oftare. Det absolut sämsta stället att placera en frispark är inte nödvändigtvis långt över mål, utan rätt i huvudet på den yttersta motståndarförsvararen, eftersom det andra laget då kan kontra medan Liverpool har åtta man på offensiv planhalva. Det var rätt i gapet på en försvarare som resten av frisparkarna hamnade mot Arsenal.
Låt mig bara avsluta med att ta upp den sista av dem. På stopptid i andra halvlek får vi ett ypperligt tilfälle att skapa något när Smicer enligt ovan fälls av Cole. Vi flyttar upp i stort sett hela laget och kan antingen låta en vänsterskytt gå direkt på mål eller lyfta in en boll och hoppas på att ett huvud nickar eller att en fot petar bollen i rätt/fel mål. I stället väljs en lång petning till Riise i andra änden av straffområdet. Och kom inte och snacka om Unitedfrisparken. Innan bollen når norrmannen skulle halva Arsenallaget ha hunnit skriva en självbiografi, än mindre hinna rusa ut för att tvinga Riise till ett uselt skott. Vilket slöseri.
