Halvtid
Halva säsongen och år 2001 är till ända. En liten sammanfattning kan således vara på sin plats.
Vid den här tiden förra året slet man sitt hår över ”ojämna” Liverpool. Segrar mot Manchester United på Old Trafford och Arsenal på Anfield följdes upp med en förlust borta mot Middlesbrough och Liverpool verkade som vanligt inte nå den jämnhet som krävs under en säsong om man skall ta några titlar. Resultaten på bortaplan hade dessutom varit riktigt dåligt.
2001: A Liverpool Odyssey
2001 inleddes med en av årets pärlor - Steven Gerrards rökare hemma mot Southampton - och avslutades med Michael Owens frälsande kvittering - hans 100:e mål för Liverpool - borta mot West Ham. Mycket passande fick två av Liverpools huvudaktörer under året, och för framtiden, rama in ett år fyllt av framgångar för våra röda hjältar. Bara under vårhalvan av 2000/01 spelade Liverpool hela 34 matcher. Av dessa förlorade vi endast fyra (varav två var ”betydelselösa” delförluster i cuper) och plötsligt var bortaspelet Liverpools styrka.
Bokslutet för Liverpool 2001 slutar på ganska fantastiska fem troféer och dessutom oräkneliga gyllene ögonblick. Tänk att i framtiden kunna berätta om hur man var med och fick uppleva Owens vändning i FA-cupfinalen, fyra segrar mot Manchester United under ett år, bergochdalbaneturen i UEFA-cupfinalen och Gary McAllisters avgörande i Merseysidederbyt på matchens sista spark, för att nämna några.
Det blir kanske inte helt rättvisande att sinsemellan jämföra flera lags facit under ett år, eftersom de har spelat olika antal matcher. Dessutom framgår det ju inte hur många av matcherna som har varit betydelsefulla. Lägger man nu sådana petitesser åt sidan kan man redovisa följande tabell över de bästa lagen i England under 2001, inräknat samtliga spelade matcher i Premier League.
Leeds: 81 poäng/39 matcher = 2.08 poäng/match
Liverpool: 70/36 = 1.94
Arsenal: 70/37 = 1.89
ManUtd: 66/36 = 1.83
Chelsea: 66/37 = 1.78
Och nu är vi här igen med bara timmar kvar till ett nytt år och känslan av att inte riktigt veta var Liverpool står finns fortfarande. En briljant komponerad femrätters middag har trots allt lämnat en liten bitter eftersmak kvar.
Liverpools styrka under året har varit kollektivet, det defensiva spelet och följaktligen inte alltför förvånande lagets starka defensiv. Så fort Liverpool har behövt lyfta upp spelet och jaga till exempel en kvittering, har det sett väldigt krampaktigt ut. Samtidigt som man måste lyfta fram kollektivet finns det vissa spelare som Liverpool skulle ha väldigt svårt att undvara. Fram till ”miraklet i München” kändes det som att Steven Gerrard var inblandad i varenda offensivt moment som skapades på planen och efter den senaste i raden av skador kom Michael Owen tillbaka och snittade praktiskt taget ett mål per match.
Men även spelare som inte skapade de stora rubrikerna har visat sin betydelse genom att visa vad som händer när de inte finns på planen. ”Från klarhet till klarhet”, är en sliten fras, men kan kanske bäst beskriva Markus Babbel. Från att ha varit en mittback som förfasades över det hårda engelska spelet, spelade tysken samtliga ligamatcher den förra säsongen och gav inte bara laget en ogenomtränglig högerkant. Liverpool fick dessutom en offensiv dimension som har saknats sedan Babbel drabbades av sin svåra sjukdom. Att ”man inte vet vad man har förrän det är borta”, blev vi kusligt medvetna om när Dietmar Hamann stod utanför laget under ett par matcher under slutet av året. Inte bara saknades det någon som styrde upp försvarsspelet, dessutom verkade hela mittfältet sakna säkerhet och tyngd, något som även gick ut över offensiven.
Liverpool klarade av ”ligalunken” bra under den andra fjärdedelen av säsongen, men lagen från huvudstaden visade sig än en gång tillhöra icke-favoriterna och på fyra matcher blev det endast två poäng. Det var även just i dessa matcher som Hamann saknades, så det är upp till var och en att välja sina orsaker. Statistik för den första halvan av säsongen 2001/02 samt från föregående säsonger hittar ni här. Målskörden imponerar väl så här långt varken framåt eller bakåt, man kan notera att elva av baklängesmålen har fallit i fyra matcher och att Liverpool har släppt in åtta mål på de senaste fyra matcherna.
Den kommande fjärdedelen
De kommande tio matcherna bjuder på fyra hemmamatcher och sex bortamatcher. Lagen som gästar Anfield är Bolton, Southampton, Leicester och Everton. Där får det nog bli full pott om Liverpool har tänkt hänga kvar i toppen när slutspurten drar i gång. Inte minst när man studerar vilka sex lag vi möter på bortagräs: Southampton, Arsenal, Manchester United, Leeds, Ipswich och Fulham. Under tre veckor från mitten av januari möter Liverpool alltså de tre kanske största konkurrenterna till ligatiteln på bortaplan. Skador eller avstängningar för nyckelspelare under den här perioden vågar man knappt att tänka på.
Annat värt att notera är att vi ställs mot Arsenal endast tre veckor efter det senaste mötet och med lite tur kommer Thierry Henry att vara avstängd då efter att ha öppnat käften en gång för mycket. Dessutom har Liverpool ett litet dubbelmöte med Southampton inom loppet av tio dagar. Southampton har kanske Premier Leagues tunnaste trupp, men det är lite oroväckande att de har börjat hitta formen efter en lång tids bottennoteringar. Det samma kan väl sägas om Ipswich som med en skadad Marcus Stewart och en såld James Scowcroft länge var en garanterad vinst. Liverpool möter Ipswich i den 27:e spelomgången, sist av samtliga lag.
Tätt i toppen
Om jag hade fått en krona för varenda gång någon sade, eller kommer att säga, att ”Premier League ser ut att bli mer spännande än på många år” skulle jag kunna köpa en Big Mac & Co när säsongen är slut, typ. Men var det verkligen så länge sedan ett lag inte sprang ifrån redan till jul? Statistiken bevisar att det selektiva minnet även hos Canal+-kommentatorer inte sträcker sig särskilt långt. De senaste två åren har det visserligen varit ett, respektive två, lag som rykt i toppen, dock jämt där bakom, men man behöver inte gå längre tillbaka än till säsongen 1998/99 för att hitta en tabelltopp som kanske är ännu tätare än årets, då skilde det endast nio poäng mellan första och tionde plats. Känner ni inte igen tabelltoppen från den här säsongen beror det på att jag har räknat lagens poäng efter 19 omgångar för att underlätta jämförelsen.
2001/02 Newcastle 39, Liverpool 37, Arsenal 36, Leeds 35, ManUtd 33
2000/01 ManUtd 45, Arsenal 35, Leicester 35, Liverpool 33, Ipswich 33
1999/2000 ManUtd 45, Leeds 44, Sunderland 37, Arsenal 36, Liverpool 34
1998/1999 Chelsea 36, Aston Villa 36, ManUtd 34, Leeds 32, Arsenal 32
Jag skrev tidigare att när Liverpool har tvingats att lyfta upp spelet och pressa, så har det låst sig eller sett väldigt tillkrånglat ut. Samtidigt har laget varit starkt på att spela på en ledning. Statistiken backar också upp detta. Förra säsongen tog vi 65 av 68 poäng i matcher där vi gjorde det första målet. Det visar på en stor svaghet – ett medgångslag om man så vill. Den här säsongen är samma siffror 31 av 37 poäng och för första gången sedan den 5 december 1999 vann Liverpool en ligamatch där laget inte tog ledningen, då Everton besegrades med 3-1 i september. Ett annat tecken är väl att Liverpool har tappat poäng i hälften av hemmamatcherna. Det senare verkar dock vara en gemensam åkomma i tabelltoppen, då samtliga lag har tappat ovanligt mycket poäng hemma, men samtidigt övertygat på bortaplan.
Ovanstående skrevs före matchen mot Bolton, men har inte fått plats förrän nu. Därför har jag inkluderat en fortsättning: Grått Nytt År!
