17 Seconds
Något måste vara fel när det behövs ett mål i baken för att man skall förstå att resultat inte kommer av sig själva.
The Cures album Seventeen Seconds från 1980 brukar framhållas som en av milstolparna inom den mörka, dystra, slutet-är-nära-musikådra som brukar kallas depprock. Huruvida matchen igår var en milstolpe inom deppfotboll låter jag vara osagt, riktigt dystert var det hur som helst och 17 sekunder var allt det tog från Steven Gerrards hörna tills John Arne Riise nickade bollen i eget mål med sin första bollkontakt.
Ingen kampvilja och inget kantspel
Liverpool hade ett bollinnehav sett till hela matchen på 60 %. Det är ganska mycket, särskilt med tanke på att det var bortamatch. Liksom mot Bolton visade vi dock att stort bollinnehav inte är detsamma som ett dominerande spel. Liverpool hade märkbart svårt att få till något offensivt spel under hela matchen. Så fort våra mittfältare kom i höjd med mittlinjen var hemmaspelare där och stressade dem. Det fick till följd att Liverpoolspelarna tvingades passa bakåt, i sidled eller slänga iväg en långboll mot våra forwards.
Southampton hade dock bättre flyt i spelet och den största skillnaden mot Liverpool var att laget hade spelare som vågade utmana på kanterna. Så fort hemmalaget vann bollen gick den ut till en spelare som sprang ner på kanten och utmanade Stephen Wright och Jamie Carragher. Nu skall vi vara glada att Southampton inte har någon stark targetplayer och Stephane Henchoz och Sami Hyypia kunde nicka bort de flesta inläggen. Man tänkte att det här kanske kunde ge Liverpoolspelarna lite idéer om att försöka utnyttja kanterna åt andra hållet, men icke.
De extremt få gånger vi gjorde det blev det genast farligt. Ena gången spelade Vladimir Smicer in bollen till Danny Murphy, vars skott dock täcktes av Claus Lundekvam, och den andra gången var det Nicolas Anelka som jobbade fram bollen snett inåt bakåt till Jari Litmanen, som även han fick se sitt skott täckas till hörna.
Men som sagt, ovanstående var undantagsfall. Det här var en match där Smicer var näst intill osynlig, men det är så det brukar vara när laget inte kan hålla i bollen på offensiv planhalva. Anelka tvingades vända ner i planen och hämta bollar alldeles för ofta. Det är ju trots allt inte han som skall slå inläggen. De i mina ögon mest naturliga yttrarna vi har med förmåga att utmana är John Arne Riise och Nick Barmby (och Bernard Diomède då förstås, men för tillfället känns det inte realistiskt att tro att fransmannen skulle återta en plats i laget). Jag satt därför och väntade på att Riise skulle få komma in i stället för Smicer.
Liverpool gör (återigen) en mycket dålig halvlek. Laget är efter i varje mittfältskamp känns det som och Southampton utnyttjar kanterna, det gör inte vi. Vi lyckas inte hålla i bollen över huvud taget på offensiv planhalva och då skapas naturligtvis inget tryck framåt. Med all respekt för lagmoral så vill jag i ett sådant här läge se byten redan i paus, för att markera att det här duger inte. Blir det inte något byte förutsätter jag en rejäl utskällning (ja, även om det sker ett byte förstås) och en helt annan inställning och glöd när laget sparkar igång den andra halvleken.
Ingen ljusning efter paus
Det blev dock om möjligt ännu sämre efter paus och det känns fånigt att klaga på anfallsspelet då det förutsätter att något sådant existerar. Southampton skapade nu inte heller så fasligt vassa lägen, men laget hade hela tiden kommandot i matchen och den enda gången försvaret missade var nar Anelka rann igenom och tvingade Paul Jones till en jätteräddning i första halvlek. Långa stunder kändes det som att hemmalaget lyckades med allt. Varenda missad passning verkade ändå studsa rätt och varje vrickning, klack och lycka-till-boll hittade en medspelare. Eftersom jag inte tror på tillfälligheter måste det bero på att Southampton hade en helt annan rörelse i laget och inte minst att laget för tillfället även spelar med ett återfunnet självförtroende.
Jag fick tillslut som jag ville och Riise kom in, tyvärr inte på mittfältet utan som vänsterback. Man pratar ganska ofta om bollmottagning eller förstatouch. Riises första bollkontakt var en nick i eget mål, ”så där” får man väl säga. Men det är inte bara i hockey det går fort. Emile Heskey nickar ner bollen till Danny Murphy som klipper till. Jason Dodd hinner dock kasta sig och täcka bollen till hörna. Gerrards hörna rensas av hemmalaget och exakt 17 sekunder (tack Sky) senare ligger bollen bakom Jerzy Dudek. Det är svårt att inte småle åt det faktum att det enda rena avslutet Liverpool åstadkommer i den här matchen är en klockren nick i eget mål.
Southampton har tre avslut på mål. Rory Delaps inte allt för hårda skott i första halvlek, Chris Marsdens fösskott från knappt två meter som Dudek skickligt lyckas få undan och straffen då såklart. Det borde inte räcka för att vinna en match, men tyvärr är det ännu sämre ställt åt det andra hållet. Liverpool har ett avslut innanför ramen och det är Anelkas stora möjlighet i första halvlek. Sedan har vi visserligen tre skott där säkert två hade suttit i mål om inte en hemmaspelare hade täckt bort bollen, men återigen visar det att de hade en hetare vilja och låg steget före.
Man kan prata om att man måste ta in yngre förmågor från de egna leden, men förutom att det är skillnad på att spela i a-laget och för reserverna avgörs inte en sådan här match av om Richie Partridge spelar från start eller inte. Liverpool förlorar inte heller den här matchen på grund av att det inte finns en fyll-i-namnet-på-valfri-mittfältare-som-alltid-skall-köpas-efter-varje-förlust i laget. Jag säger inte att vi inte hade vunnit med Zinedine Zidane på mittfältet, men det är inte därför vi förlorar.
Liverpool verkar tyvärr inte vilja vinna den här matchen tillräckligt mycket och ger ett intryck av att komma igång först efter James Beattie har satt 1-0 på straff. Ingen spelare sticker ut eller når knappt upp till ”normal” standard och då vinner man ingen match. Dudek får godkänt och Litmanen visade prov på vilja, men fick ingen vidare hjälp av sina lagkamrater. Anelka jobbade också hårt, men mer på mittfältet än i anfallet. Om du som forward inte har en enda målchans efter paus är det svårt att ta till lovord.
Tillbaka till grunden
Det är inte mycket att snacka om, Southampton vinner rättvist och var bättre i allt. Problemet är att Liverpool inte skall förlora rättvist mot Southampton. Förlorar vi skall det bero på att Paul Jones gör sitt livs match, på felaktiga domslut eller efter elva ramträffar. Liverpool var inte i närheten av att skaka Southampton och de låg på sjuttonde plats inför mötet. Sett till tabellen kan man långt ifrån avskriva Liverpool från ligaseger, men sett till spelet är vi för tillfället inte mycket bättre än våra Merseysidegrannar. Och det var ingen komplimang.
