En bra kvart gör ingen match
En svala gör ingen sommar, lika lite som det räcker att spela strålande under en kort period för att vinna en match.
Man kan fråga sig om det verkligen var samma Liverpool som inledde och avslutade den här matchen. När Southampton efter 23 minuter skaffade sig en hörna var det egentligen första gången de lyckades samla ihop till något som kunde kallas ett anfall. Liverpool hade då redan åstadkommit sex avslut på mål, vilket var exakt tre gånger fler än de röda hade skapat i matcherna mot Southampton och Arsenal sammanräknat.
Det började så bra
Vi är många som har efterlyst, framför allt på hemmaplan, att Liverpool tar tag i matchen direkt och höjer tempot så fort domaren blåser i pipan. I lördags fick vi äntligen se prov på just det, när Liverpool inledningsvis körde över bortalaget. Från Stephane Henchoz till Emile Heskey visade samtliga spelare att de tänkte kämpa för varje boll. Den rörelse som under så lång tid har saknats fanns där och tappade vi bollen, var det genast en eller två rödtröjade spelare där för att försöka vinna tillbaka den.
Den första kvarten var Liverpools så här långt bästa framträdande på hemmaplan under säsongen och frågan var om matchbilden skulle hålla i sig. 1-0 efter de inledande chanserna kändes i underkant och det dröjde till halvvägs in i första halvlek innan Southampton klarade att hålla i bollen på offensiv planhalva. Någon gång runt tiden för deras första hörna mattades Liverpoolpressen på allvar och bortaspelarna slapp ständig uppvaktning. Trots att de endast hade fått jaga boll inledningsvis, såg Southampton inte trötta ut och de började i stället lyfta upp spelet alltmer. Efter att ha sett Liverpool ge bort initiativet alltför många gånger fick jag redan här känslan av att det nu var dags att hemmalaget inte lät sig bli ikappsprungna. Southampton tilläts dock gradvis arbeta sig in i matchen och det som fick oss att på allvar tappa spelet var Steven Gerrards uttåg med en dryg halvtimme spelad.
I det här läget blir det pinsamt uppenbart att vi med Jamie Redknapp skadad/på väg tillbaka inte har särskilt många alternativ till spelförare om Gerrard inte kan deltaga. För tio månader sedan i samma läge hade Gary McAllister varit det självklara valet, men sommaren måste ha gått hårt åt Macca och nu spelar skotten mer i paritet med sin ålder. Igor Biscan fanns inte ens med på bänken och med Redknapp borta och McAllister så under isen kan kroaten verkligen inte ha övertygat i reservlaget. Lösningen fick bli att Danny Murphy tog steget in mer centralt och Vladimir Smicer tog över högerkanten. Nu var det den ”fula” sidan av Liverpool vi fick se och från att samtliga spelare hade glött av initiativlusta, såg de alltmer tafatta ut ju längre matchen fortlöpte. Att hålla i bollen och spela sig fram till straffområdet blev allt ovanligare och de gamla vanliga långbollarna mot Owen och Heskey dök upp allt oftare.
Tillbaka till gamla synder
Andra halvlek hade knappt startat förrän Southampton kvitterade utav ingenting. Liverpools backlinje verkade ha stannat i omklädningsrummet och en lång boll hittar fram till Lombardo...förlåt Chris Marsden, som springer in i Liverpools straffområde med tre hemmaspelare i hasorna. Rädd för att dra på sig en straff vågar ingen av Liverpoolspelarna gå in hårt och ta bollen, men Henchoz är nog övertygad om att han har rett ut situationen när han liggande sparkar undan den...rätt i gapet på Kevin Davies, som inte har några svårigheter att placera bollen bakom Jerzy Dudek och därmed göra sitt första ligamål på 28 matcher.
Resten av matchen var sedan det Liverpool vi har vant oss att få se. Laget lyckas aldrig hålla i bollen på offensiv planhalva och det är Southampton som pressar tillbaka Liverpool oftare än tvärtom. Vid flera tillfällen tvingades våra försvarare bara sparka undan bollen framför fötterna på en bortaspelare och de bollarna hittar sällan rätt adress. Det var ganska talande att se hur de två lagen anföll. Liverpool frustade och pustade och lyckades efter många om och men jobba fram bollen högt upp i planen, men ingen verkade villig att ta skott eller skapa rörelse i straffområdet och i stället blev det många nästanbollar som bortaförsvaret kunde plocka upp runt eget straffområde. När Southampton så vände spelet följde laget med upp med fart och klapp, klapp, så tvingade Marsden Dudek till en jätteräddning. Klapp, klapp, så sköt Anders Svensson i insidan av stolpen.
Phil Thompson måste ta sitt ansvar
Det handlar naturligtvis oerhört mycket om självförtroende, då Liverpool visade under matchens inledning hur det "skall gå till". Hade vi skaffat oss en 2-0-ledning hade det här - Gerrards skada till trots - kunnat rinna iväg ordentligt, i stället skulle vi lika gärna kunna ha förlorat matchen. Tyvärr är laget inte starkare än så just nu.
Det är trist att höra så många kommentarer efter matchen om hur "Thompson kan beordra laget att lägga sig på försvar efter 1-0". Liverpool lade sig inte på försvar efter ledningsmålet, även om den värsta pressen började avta i samma veva. Vi som har sett Liverpool backa hem och försvara sig, till exempel borta mot Barcelona och Roma, vet att andra halvleks katastrofala spel inte beror på att Thompson eftersökte en defensiv attityd, utan att hemmaspelarna spelade utan självförtroende och strategi. Man kan inte skylla ett sådant här uppträdande [enbart] på Thompson. Även om smarta byten och taktiksnack i paus kan förändra en matchbild, så är det upp till de elva spelare som finns på planen att prestera när matchen väl startar.
Däremot är det tränarens uppgift att se till så att de spelare som tas ut i truppen är de som är i bäst form, bäst lämpade för motståndet och inte minst är de mest motiverade. Och det är här som Thompson måste ta på sig en del av skulden. Det är tydligt att spelarna inte vågar ta egna initiativ och saknar självförtroende för offensiva raider av rädsla för att misslyckas. I flera moment kan man se Liverpoolspelare stå i bred och passa bollen till varandra ungefär som "vadå, nej jag vill inte göra något, här får du bollen...inte jag heller, här får du tillbaka den...". Uttalanden som "vi hade för mycket boll" hjälper ju inte heller till att få spelarna att våga göra det där lilla extra.
Det är också en tränares uppgift är att se till så att laget tror att de är oövervinnerliga i samma ögonblick som de springer ut på planen. Huruvida de är det (det är naturligtvis en omöjlighet) eller inte spelar ingen roll. Uppträder man som man är säker på att vinna, kommer motståndarna också att tro det. Vägen dit är lång, men som tränare kan man åtminstone börja med att få sina spelare att tro att de kan vinna.
Med tanke på den förra säsongen, då vi lyckades även i de mest pressade lägen, är det konstigt att det inte finns mer att gräva fram. Även om det krävs att individuella spelare visar vägen måste laget lyfta sig kollektivt. Att fotboll är ett lagspel visade sig inte minst genom att nästan samtliga spelare gick från lysande till urusla på en gång. Efter fem minuter såg Heskey ut som han skulle sätta ett hattrick. Efter 85 minuter såg han ut att inte ens kunna träffa en skorsten inifrån.
