Vi spelade som det anstår ett topplag
Ja detta var sannerligen en dag att minnas. Söndagen den 3 februari 2002 började lika fantastiskt som den avslutades och det var i mina ögon tre ”ess” som satte guldkant på den. Stefan, Staffan och så Steven då förstås!
4-0-segern mot Leeds var visserligen något i överkant, men Liverpool har ingenting att skämmas för och för första gången den här säsongen spelade vi som det anstår ett topplag. Åtminstone på bortaplan. Inte sedan i höstas har jag sett en sådan självklarhet och pondus genomsyra vårat spel över hela banan, trots att vi inte gör någon fulländad insats spelmässigt.
Trots ett mycket bra och kompakt försvarsspel lyckas vi idag också prestera ett mycket bra anfallsspel. Vi anfaller med fler folk än vad vi brukar och detta ger oss fler alternativ och mer kraft i offensiven.
Vi möter också, på ett mycket klokt och föredömligt sätt, Leeds högt upp i banan och tillåter dem aldrig att koppla något egentligt grepp.
Steven Gerrard går återigen in tidigt i matchen och visar var skåpet skall stå. Tacklingen mot Oliver Dacourt var på gränsen, men så fick inte heller Leeds tag i mittfältet ordentligt under hela matchen.
”Steve G” har jag ju hyllat en hel del på senare tid och även om hans inverkan på matchutgången inte var lika tydlig idag så är hans insats återigen förstklassig. Hans passning till Heskeys första mål är underbar och på sätt och vis matchavgörande.
Det mest imponerande med Steven idag är dock på det sättet han och Hamann står upp och behärskar mittfältet när matchen, i avgörande skeden, står och väger.
En viktigt detalj idag, och en starkt bidragande orsak till att vi lyckas bärga tre pinnar, är att vi tidigt får bukt med Yorkshirelagets duktiga djupledslöpare Harry Kewell och Lee Bowyer. Djupledslöpningar a´la Ljungberg/Pires har visat sig vara det som vårt försvar behärskar sämst och i och med att vi lyckades plocka bort herrarna jag tidigare nämnde så förlorade Leeds denna dimensionen i sitt anfallsspel.
Annars blev jag lite orolig i matchinledningen. Både Emile Heskey och Danny Murphy såg oengagerade ut och den sistnämnde visade flera gånger nonchalans i avgörande ögonblick. Nu blev det tack och lov ändring på detta, men Murphy fortsatte att göra en något ojämn match, även om han sliter mycket hårt i det defensiva.
Alla som tittade på Canal + kunde höra Glenn och de andras diskussion i pausen där man ansåg att Michael Owen sökte sig för långt ner i banan och hämtade boll. Detta är något som också jag har upptäckt under de senaste matcherna och i synnerhet under FA-cup matchen mot Arsenal där Owen lyckades få flera anfallsförsök att rinna ut i sanden genom att, helt omotiverat komma ner till mittlinjen och hämta boll.
När vi möter topplag på bortaplan så är snabba omställningar från försvar till anfall A och O. Owen blir med sin snabbhet en nyckelspelare här, men när han envisas med att komma ner till mittfältet i uppspelsfasen och agera bromskloss går hans unika egenskaper förlorade i mångt och mycket.
Har det vänt?
Vågar man tro att det har vänt nu?
Segrar mot Man Utd och Leeds på kort tid smakar ju hallon, men vi har inte råd med särskilt många fler förluster och vi måste börja spela bra mot lag från den nedre halvan också.
Man kan väl i alla fall konstatera att vi knappast hade vunnit den här matchen om den spelats för en månad sedan och trots att jag inte gärna slösar på mitt medlidande när jag diskuterar fotboll så måste jag säga att jag nog förstår hur en Leedssupporter känner sig en kväll som denna. För att inte tala om hur Robbie Fowler måste känna sig.
Kändes underligt att se honom med ”Strongbow” på magen.
Avslutningsvis vill jag passa på att hylla dem som hyllas bör. Mina två favoriter från dagens match är Jerzy Dudek och Jamie Carragher.
Vår polske målvakt har redan etablerat sig som en utav Premier Leagues bästa målvakter. Han utstrålar ett härligt lugn, men det märks att han hela tiden är mycket koncentrerad och när det börjar hetta till i straffområdet så är han mycket beslutsam. Fowler undrar nog fortfarande hur han kunde undgå att sätta det närskottet och räddningen på Mark Vidukas nick när han står på fel fot. Ja det är inget annat än världsklass. Henrik Larsson bävar.
Jamie Carragher gör också en mycket bra insats och det är synd att han tvingas till ett avbrott nu. Han har alltid varit stark och duktig i luften, men på senare år har han också utvecklat en förmåga att kunna läsa spelet. En egenskap som gör att han gång efter annan dyker upp i sista stund och räddar i kritiska ögonblick. Vår nye portugis får lov anstränga sig ordentligt om jag ska låta bli att sakna Jamie.
Till sist. Carraghers tackling på Bowyer var brutal och mycket ful, men skall man någon gång förgripa sig på en motspelare på det viset så tycker jag att det är lämpligt att välja en sådan skitstövel som Lee Bowyer.
// Stefan Elofsson - pool@winningteam.com
