Game, set & match
Vill man vara riktigt rolig kan man säga att det var setet Liverpool vann på som gladde mest. Stabila insatser i all ära, det var länge sedan som spelarna såg ut att ha riktigt kul på planen.
Abel Xavier fick göra debut, men som högerback eftersom det något oortodoxa beslutet att starta med Stephen Wright till vänster i försvaret hade tagits. Jamie Carragher må vara extremt enfotad, men han är i alla fall inspelad i positionsspelet som vänsterback. Det är inte Wright och det syntes. Inledningsvis sökte Ipswich flera gånger Jermaine Wright i luckan bakom sin namne eller mellan vänster- och mittbacken i Liverpoolförsvaret. Dessutom gick vi miste om Wrights rusher längs kanten då användandet av vänsterfoten gjorde honom märkbart handikappad. Orosmomentet Jermaine Wright försvann tio minuter före halvtid och om någon vet varför Ipswichspelaren fick kortet när Liverpools högerback satte en spark i sidan på honom kan ni ju slänga iväg ett mail.
Xavier verkade försöka att hålla i bollen och söka passningar och allmänt vara en spelande försvarare. Framför allt lyckades nyförvärvet hitta medspelare med långa offensiva passningar snett inåt planen. Gör man dessutom mål i sin debut är det ju inte heller fy skam och då kvittar det hur bollen letar sig fram till nätmaskorna. Att Xavier sedan försökte spela sig ur ett par pressade lägen i 5-0-ledning kan jag släppa.
Dietmar Hamann och Steven Gerrard styrde mittfältet som vanligt och det var kul att ”studion” valde att ta upp deras defensiva samarbete. Hamann hade ett par dribblingsutflykter långt ner på egen planhalva i första halvlek, om man nu skall anmärka på något, men det var aldrig helt utan täckning. Gerrard var precis överallt och för en gångs skull kan jag inte minnas en enda överilad tackling från den energiske mittfältarens sida. John Arne Riise fick en match med mycket boll och sände en hälsning till bänken att Patrik Berger får kämpa för att peta norrmannen från platsen till vänster på mittfältet.
Men trots att nyss nämnda mittfältare förmodligen utmärkte sig mer och Danny Murphy inte hade någon spektakulär frispark – liksom sina lagkamrater borde han vid flera tillfällen faktiskt ha valt att skjuta i stället för att försöka spela sig in i straffområdet med hjälp av snygga väggspel – är frågan om Murphy inte var den största positiva överraskningen (kanske var det just det att jag väntade mig mer av de andra). Murphy sprang oavbrutet, var ständigt spelbar och hittade och skapade hela tiden luckor, i synnerhet när han tog ett par steg in i planen. I andra halvlek tappade Ipswich naturligtvis orken och då gavs det mer ytor, men även i första när det fortfarande var match imponerade Murphy.
Ombytta roller
”Studion” anmärkte även på att Michael Owen hade varit osynlig under första halvlek och frågade retoriskt hur mycket Gerrard egentligen springer under en match. Anser man att Owen var osynlig under de första fyrtiofem minuterna, har man dock haft en ganska enögd syn på straffområdet. Sett till deras spelstil och hur formkurvan har sett ut under en längre tid borde Emile Heskey ha rollen som bollmottagare i en djupare position och Owen göra löpningarna. Jag vågar nog för övrigt lova att Owen hade givit Gerrard en match om flest ”matchkilometer”. Jag har anmärkt på att det är slöseri att placera Owen så långt ner i planen att han praktiskt taget får plocka bollen från fötterna på mittfältarna, men med den reservationen att det är okej så länge andra spelare ger understöd framåt. Det fick vi äntligen se idag då man nästan chockades av att det ibland faktiskt var hela tre (viss ironi) Liverpoolspelare i straffområdet när vi anföll.
Men den största förutsättningen för att Owen skall ha en bollmottagarroll är givetvis att Heskey måste ta de offensiva löpningarna och här kommer nästa stora positiva överraskning. Heskey gjorde visserligen mål mot Leicester och nätade två gånger mot Leeds, men han sprang fortfarande inte på ytorna eller utmanade sin försvarare. Men mot Ipswich! Det är ju den här Emile Heskey vi har väntat på. Spelaren som tar emot bollen, vänder bort sin försvarare och rusar med full fart mot mål. Man vågar väl knappt tro att det kommer att hålla i sig, för exakt hur vasst anfallspar Owen och Heskey kan bilda kan man endast fantisera om, om man betänker att sedan Heskey anslöt till klubben har han och Owen aldrig varit i form samtidigt. Eller skall vi säga Heskey i form och Owen skadefri. Owen inledde och avslutade förra säsongen oerhört starkt, Heskey var bra däremellan. Den här säsongen vet ni ju hur det har sett ut.
Owen får nästan alltid två motspelare på sig och hittills har motståndarförsvaret inte behövt ägna så mycket kraft på Heskey. Sätt upp en gubbe i ryggen på honom så han tvingas släppa bollen bakåt, liksom. Förutom att Owen kan slippa att bära allt ansvar på sina axlar kommer det att skapas ytor för våra mittfältare när motståndarförsvaret tvingas följa med både Heskey och Owen. Och mittfältsmål har det saknats i år.
Stabil första halvlek
2-0 i halvtid och visst såg det bra ut redan då. Jerzy Dudek tvingades endast göra en räddning värd att nämnas under första halvlek. Den var dock desto viktigare då den kom precis efter Liverpools ledningsmål. Dudek hade faktiskt en dålig passning till Wright i andra halvlek, men vi får väl skylla det på hans skadade ljumske, som sedan tvingade polacken till byte. 2-0-målet var annars ett Liverpoolmål i ett nötskal. Hyypia läser spelet bra och bryter en passning högt upp i planen och släpper bollen till Gerrard. Gerrard slår i sin tur direkt upp bollen till Heskey som tar ner bollen, tar ett par steg och lägger in bollen vid bortre stolpen. För att återvända till Hyypia så hade han faktiskt chansen att bli tvåmålsskytt. Vi är vana att den finske försvararen står inne vid mål och täcker målvakten och Ipswichförsvararna blev nog lika förvånade som jag när Hyypia dök upp ute i straffområdet och tryckte in 3-0, målet som förmodligen punkterade matchen. På andravågen från en annan hörna fick Hyypia på ytterligare en bra nick. Nigel Martyn kunde bara hålla ute bollen, men tyvärr uppfattade Hyypia inte att han hade bollen precis bakom ryggen. En hundraåttiograderssväng och mittbacken hade kunnat lägga in bollen i öppet mål.
"Nu leker Liverpool fotboll" (klassiskt CM-citat)
Första halvlek i all ära, men det var efter paus som det blev åka av. En del skulle säga: vänta med att ta fram hyllningarna tills ni slår Juventus borta med 3-0, eller något. Men det behövs inte - det har vi ju redan gjort. Ja, inte just Juventus, men Liverpool har imponerat tidigare. Vi har sällan spelat dåligt mot topplag – besegrat Bayern München, vunnit på Old Trafford och slagit Manchester United i tid och otid, spelat ut Arsenal hemma, manövrerat ut sydländska toppklubbar och 2-0 borta mot Roma är just imponerande. Men det har varit imponerande i betydelsen stabilt. Stabilt som i taktiskt fulländat, försvarsmässigt övertygande och kryddat med hypereffektiva avslutningar. Visst, det finns lag som skulle ge hela sin backlinje för ovanstående, men låt mig fråga så här: hur många matcher de senaste säsongerna kan du nämna där Liverpool har sett ut att verkligen lira fotboll och där spelarna har sett ut att ha kul?
Det är sällan jag är så nervös inför en match som när Liverpool möter ett mittenlag hemma. Det går väl oftast vägen, men det sker under krampaktiga former och spelarna måste slita hund för att överkomma motstånd andra topplag verkar kunna köra över med förbundna ögon. Det kan låta paradoxalt att liksom nämna segrar mot Manchester United och Leeds i förbigående och fokusera på en bortamatch mot Ipswich. Men jag vet att killarna kommer att göra en bra insats i de ”stora” matcherna och även om det inte ens blir poäng, så har de stått upp och givit motståndarna en rejäl kamp. Så är det dags för ett vi-hoppas-på-en-plats-på-övre-halvan-lag och plötsligt saknar Liverpool allt vad spel heter. Sammanbitna miner, noll rörelse, bollar i blindo och onödiga varningar.
Bland det bästa jag har sett
Under Liverpools framfart i cuperna förra året var det sällan man tänkte: WOW! Oftast var det snarare imponerande och...stabilt. Jag har inte missat en TV-sänd match med Liverpool sedan 4-0-segern hemma mot Arsenal våren 1998 (skrämmande, jag vet) och jag har rannsakat minnet för att dra mig till minnes en mer glädjande match. Visst värmde segern på Old Trafford, framför allt den hösten 1999, 5-0 hemma mot Crystal Palace var uppvisning, men det var trots allt Crystal Palace och så vidare.
Överraskningsmässigt, underhållningsmässigt och spelmässigt är det dock få som ens kommer i närheten. 7-1 hemma mot Southampton i januari 1999 torde kunna konkurrera, men den gick inte på TV. Jag skrev själv att Ipswich segrar har kommit mot lag från undre halvan, men ändå, vi möter ett skadefritt lag i storform med ett bevisat bra passningsspel och faktiskt flest inlägg i Premier League, dessutom på bortaplan. Den starka insatsen borta mot Leeds skulle även ha kunnat ge en viss mättnad och så spelar vi ut hemmalaget efter noter. Dessutom behövdes 6-0 när man fick se Arsenal vinna borta med 1-0 efter en felträff som Evertons målvakt hade tagit med lite mindre rädsla för stolpen. Otacksamt var ordet.
Det kan kännas som att landslagsuppehållet kom väldigt olägligt, och visst hade det känts bättre om Gillingham hade gästat Anfield i stället för Highbury på lördag, men samtidigt har vi en hel del spelare som nu förhoppningsvis får en bättre chans att hinna komma tillbaka efter sina skador.
Dessutom är Owen återigen skadad, så det verkar som att naturen försöker att återställa Owen/Heskey-balansen. Som vanligt är risken för skada på en Liverpoolspelare omvänt proportionell mot avståndet till nästa match med landslaget. Redknapp har gjort det till en konst och Gerrard med flera verkar följa i hans spår.
