Diamonds are forever?
En sammanfattning av revolutionerande spelsystemsförändringar, följt av en titt på Liverpools nuvarande mittfältsmöjligheter.
Bara för att du kallar en städare för golvkosmetolog ändrar inte det på hans eller hennes arbetsuppgifter och det samma kan väl kanske sägas om olika spelsystem i fotboll. Det vill säga, det viktiga är vad spelarna uträttar och sedan kvittar det hur fantasifulla namn du än väljer att hitta på för att beskriva lagformationen. Jämför man med musik kan man nämna jungle som blev drum ’n’ bass och UK garage som plötsligt kallades för two-step, för att inte nämna no-depression och alt-country. Okej, för att inte tappa tråden efter sju rader skall jag återvända till fotbollen och säga att trots att skillnaden mellan olika spelsystem i praktiken kan vara hårfin, hindrar inte det på faktumet att det under historiens gång har dykt upp ett par formationer som var för sig förändrade synen på fotbollen och förutsättningarna för spelarna. Innan jag dissekerar Liverpools mittfält följer därför en översiktlig genomgång av 1900-talets största spelsystemsförändringar inom fotbollen.
I begynnelsen
Det var skottarna som såg till att fotbollen började likna det vi idag upplever, ett spel baserat på passningar och med enhälligt fastställda regler. Allt detta kom alltså ursprungligen från Skottland och slog under 1870- och 80-talet ut den engelska varianten där spelet liknande rugbyn och spelaren i regel stod offside om han befann sig framför bollen. Under cirka 45 år blev det vedertagna systemet 2-3-5. Tvåan står för de två backarna som patrullerade framför målet. Centerhalven var en konstruktiv spelare som drog upp anfallen. Till sin hjälp hade han två ytterhalvor, som i defensiven tog hand om motståndarens yttrar. Fem kedjespelare kompletterade uppställningen.
Eftersom det krävdes tre motståndare mellan spelaren och motståndarmålet för att få göra mål inbjöd regeln till offsidespel. Backarna tog steget upp vid mittlinjen och kvävde anfallen i sin linda. Newcastles Billy McCracken var den odiskutable mästaren på detta och det berättas att han kunde ordna upp emot 30 offsidefällor per match.
Detta var givetvis inte bra för fotbollens popularitet och 1925 ändrades offsideregeln. Nu räckte det med två man mellan spelaren och målet, ett revolutionerande beslut som över en natt ändrade på förutsättningarna. De närmaste säsongerna skulle bli de stora målskyttarnas år. Ett mått på hur svårt försvaren fick det ser vi på siffrorna från den engelska ligan: säsongen innan regeländringen gjordes 4700 mål, den första därefter 6373. Centerhalven var fortfarande en offensiv spelare och skyttekungar som William Ralph "Dixie" Dean njöt av friheten i motståndarförsvaren. Evertoncentern satte säsongen 1927-28 ett förmodligen oslagbart rekord. På de 42 matcherna sköt han 60 av ligavinnarnas 102 mål.
Arsenals WM-modell
Men förändringen var redan i gång. Under sin driftige manager Herbert Chapman hade Arsenal redan den första säsongen med den nya offsideregeln nått andraplatsen i förstadivisionen tack vare ett klokt taktiskt drag. Centerhalven plockades ner för att understödja sina backar, medan kedjan spelade djupare ner i planen för att inte tappa kontakten med halvbackarna. Genidraget att dra tillbaka centerhalven kom dock inte ursprungligen från Chapman själv, utan från ett av hans nyförvärv, anfallaren Charlie Buchan.
Det tog ett tag innan Chapman hade finputsat idén, men under det tidiga 1930-talet hade han fått tag i de spelare som behövdes och Arsenal fick världsrykte, så också deras WM-system. Namnet kommer av att lagformationen sedd uppifrån bildar ett W offensivt och ett M defensivt. Ett slags 3-2-2-3-system om det hjälper er ytterligare.
Yttre influenser nödvändiga
På de brittiska öarna höll man ståndaktigt fast vid WM-modellen och var övertygade om att Storbritannien inte hade något att lära av den övriga världen, England hade inte ens någon anledning att vara med i VM. Men under 50-talet dök det ungerska landslaget upp och slog världen med häpnad. Det har diskuterats huruvida de egentligen kom med något nytt taktiskt grepp - många hävdar att ungrarna hade embryot till 4-2-4-systemet, medan andra vidhåller att det i högre grad handlade om en grupp oerhört begåvade och skickliga spelare som var extremt samtrimmade efter år av träning, snarare än ett nytt spelsystem.
Hur som helst fick engelsmännen sig en lektion i fotboll på Wembley 1953, då Ungern krossade England med 6-3. Den ungerske centern Nandor Hidegkuti vägrade att följa skolboken och drog sig tillbaka till mittplan och hämtade bollar. Centerhalven Harry Johnston i hemmalaget följde som han lärt sig efter sin man, något som lämnade enorma luckor i det engelska försvaret där inrarna Ferenc Puskas (en av de största stjärnorna i Real Madrids fenomenala lag från slutet av 1950-talet) och Sandor Kocsis kunde storma fram. Denna till synes enkla taktiska detalj knäckte England och de förlorade även i Ungern, den gången med 1-7.
Hade Johnston stannat kvar i försvaret kunde Hidegkuti i stället rättvänd kombinera med sin kedja, så det hade kanske inte spelat någon roll hur engelsmännen hade gjort, men deras oförmåga att anpassa sig spädde på nederlaget. England skyllde på dålig laguttagning, men en av backarna på Wembley - en viss Alf Ramsey - hade tagit lärdom och skulle så småningom ge England revansch.
Defensiven i fokus
Fotbollen under 1950-talet var offensiv och målrik, men försvarsspelet höll på att få mer och mer uppmärksamhet. Fyrbackslinjen blev ett allmänt begrepp och 4-2-4 blev modeformeln. Förebilden var naturligtvis Brasiliens VM-lag som tog guld i Sverige 1958. Många var lagen som försökte efterlikna Brasilien, men få kunde matcha den balans som förlagorna hade på mitten i den mer defensive Zito som hämtade bollar från försvaret och den offensive Didi som dikterade tempot och drev upp anfallen.
VM-slutspelen i Chile 1962 och England 1966 visade tydligt hur spelarnas fysik kom att spela en allt viktigare roll och matcherna urartade stundtals till statiska kraftprov. Alf Ramsey förde 1966 England till guld på hemmaplan genom att kombinera tidens rön med brittisk fighting spirit. Internationellt ses hans vinnarlag knappast som någon stor årgång, men det fanns tecken som pekade framåt.
Ramsey hade inlett turneringen med traditionella yttrar, men övergav den formationen från och med kvartsfinalen, vilket har givit hans lag namnet "the wingless wonders" eller laget utan yttrar. Styrkan låg i stället i att flera av mittfältarna kunde arbeta både i defensiven och som spjutspetsar samt att ytterbackarna skulle förse laget med bredd i offensiven. 4-4-2-formationen var född på allvar och allroundspelarna tog ett steg in i rampljuset för första gången.
Idén med offensiva ytterbackar vidareutvecklades senare till systemet med så kallade wing-backs. Jag har aldrig sett det översatt, men flygande försvarare alternativt backar låter väl inte alltför fånigt. "Wing" betyder även milt lemlästa eller vingklippa, därav namnet. Spelarna skulle således flyga ner för sin kant och vingklippa motståndarförsvaren.
Sweepern
I Schweiz hade det mellan krigen experimenterats med en fri försvarsroll motsvarande den Hidegkuti hade i anfallet. En försvarare fick uppgiften att sjunka bakom försvarslinjen med syfte att skifta från sida till sida för att ta hand om anfallen var helst de dök upp. Systemet kallades verrou eller "regeln". Spelaren i den fria rollen kallades sweeper. Systemet nådde sin höjdpunkt efter det andra världskriget i italiensk fotboll där det gick under namnet catenaccio. Systemet var oerhört defensivt och 1-0 var det typiska resultatet i italienska ligan under en lång tid.
Internazionale (eller Inter i folkmun) var mästare på catenaccio, men kryddade sin ultradefensiv med offensiva ytterbackar. Effektivast av dem alla var Giacinto Fachetti, en före detta löpartalang som valde fotbollen och satte skräck i motståndarna med sina raider upp och ner för vänsterkanten. Fachetti är, utan att det egentligen är hans fel, sammankopplad med kanske den största skandalen i Liverpools historia, då Bill Shankly och hans lag blev bestulna på en seger i Europacupen 1965, men det får ni läsa om en annan gång.
En annan spelare som fyllde flera roller samtidigt i en vidareutveckling av sweepersystemet var Franz Beckenbauer. 1974 vann Västtyskland VM med Beckenbauer i en ny roll som sweeper, där han i huvudsak spelade framför backlinjen i en uppställning som kan beskrivas som 4-1-2-3 - ettan markerar sweepern. Bayern München-stjärnan var fri att sjunka bakom backlinjen som en traditionell sweeper med uppgift att understödja försvaret, men hade även frihet att delta i och leda anfallsspelet. Rollen krävde en komplett fotbollsspelare, hemma överallt på planen och Beckenbauer passade den rollen perfekt. Ett alternativ för Liverpool kanske, med Steven Gerrard i Beckenbauerrollen?
Totalfotbollen gör entré
Ajax ledde den holländska anstormningen under det tidiga 1970-talet med tre raka segrar i Europacupen och landslaget följde upp med att gå till sitt första slutspel på 36 år. Få var dock beredda på den klass som laget höll. Under tränaren Rinus Michels överinseende bjöds världen på en virvlande fotboll, fylld av tempo- och platsväxlingar. Ytterbackarna dök upp i anfallet och centern Johann Cruyff byggde upp anfall från backlinjen. Ibland verkade ingen vara på den plats där han "borde" vara eftersom alla spelarna skulle kunna växla position utan att känna sig obekväma. Laget innehöll fortfarande specialister, men totalfotbollen gav individuella spelare större flexibilitet och frihet att följa sin instinkt.
Det här fungerade tack vare den nederländska elvans absoluta skicklighet och fräckhet - de visste att de var bäst. Det handlade dock om en balansgång. I VM-finalen mot Västtyskland 1974, när laget efter avspark och en lång rad av passningar fick straff, detta utan att en tysk hade fått röra bollen, steg självförtroendet över gränsen till arrogans. Skärpningen var inte längre fullständig och Västtyskland kom tillbaka och vann, förvisso med en hel del flyt. Holländarna hade skjutit sig själva i foten. Deras uppvisning under slutspelet 1974 var annars höjdpunkten på den tidens progressiva anfallsfotboll. Det skedde med en utsökt samling spelare, men också tack vare djärva taktiska drag av spelare såväl som ledare.
Diamanten och framtiden
4-5-1-formationen är ett senare påfund och utnyttjas kanske främst på bortaplan för att med mycket folk på mitten i första hand kväva motståndarnas spel och spela på kontringar. Ofta kan det dock vara svårt att i praktiken avgöra om ett lag spelar enligt 4-4-2 eller 4-5-1.
En tydlig trend under mitten och senare delen av 90-talet har varit att flera lag spelar med olika varianter av en så kallad diamant på mittfältet. Det innebär att fyra mittfältare arbetar tillsammans närmare mitten av planen. Man brukar dock ändå tala om ett centralt mittfält bestående av två spelare – en i en defensiv balansroll strax framför backlinjen och en offensiv motsvarighet i en position närmare anfallet. De som tidigare kallades ytterbackar får därmed ta större ansvar för det offensiva kantspelet. Mittfältarna måste i sin tur vara beredda att hjälpa till i defensiven när backarna går till anfall.
Vi kommer att få se nya subgenrer inom musiken, men inga revolutionerande omvälvningar som slår världen med häpnad som rock, hip-hop eller house en gång gjorde. Likadant är det inom fotbollen där dagens närgångna mediabevakning praktiskt taget utesluter alla former av överraskningsmoment. Snarare kommer vi i framtiden att få se förfiningar och små justeringar av de klassiska formationerna. Därmed inte sagt att det kommer att bli tråkigt.
Spelarna formar laget eller tvärtom?
Spelet är fortfarande, och i högre utsträckning än för trettio år sedan, sådant att alla spelare är aktiva i spelet en stor del av matchtiden. Allt fler tränare talar om att man anfaller som ett lag och försvarar sig som ett lag. Det kräver att spelarna i viss utsträckning är allround, men spelet bygger också på olika specialkvaliteter hos dem: frisparkar, brytningar, löpstyrka, närkampsspel, huvudspel, dribblingar med mera. Var och en har sin egen tydliga profil. Särskilt de tekniska och målfarliga spelarna måste ges möjlighet att göra det oväntade trots att friheten ibland kan vara helt skenbar, då taktiken binder upp spelarna allt hårdare till systemen.
Ett lag behöver naturligtvis bra spelare, men det betyder alltså inte att man måste satsa på individen. Ett exempel på att balansgången mellan den idag så viktiga taktiken och de moderna tekniska individualisterna inte alltid faller så väl ut hittar vi längst söderut i Europa. Serie A omnämns ofta som lirarnas liga fylld med lag med tekniska och individuellt skickliga spelare, men "Gli Azzurri" är ju nästan ett skräckexempel på ett äckligt disciplinerat lagspel. Få utanför Italien torde ha invändningar mot att "rätt" lag vann EM-finalen 2000 mellan Italien och Frankrike. Till och med en diva som Alessandro del Piero har fått finna sig i att bli en i kollektivet och ge avkall på sin individuella skicklighet.
Italiens blandning av zon- och man-mot-man-försvar må vara varje tränares våta dröm, men särskilt upphetsande att se på är det inte. Lite av samma kritik som Liverpool har fått utstå för sitt spel på senare tid.
-----------------------------------------
Jag avslutar här tillbakablicken och går i nästa del över till att diskutera Liverpools mittfältsmöjligheter.
