Anfield: tur och retur – eller vi hade i alla fall inte tur med vädret.
Vi kom, vi sågs och vi segrade...eller fick åtminstone oavgjort. Häng med på en blåsig tur till Liverpool och Anfield.
Kvällen innan. Funderar på om jag skall ta med solglasögon, det kan ju hända att man hamnar på en läktarplats med solen rätt i ögonen. Solglasögon, jo jag tackar jag, nästa morgon drar jag upp persiennerna och stirrar rätt ut i en snöstorm. Inte bara ligger snön kvar – vilket inte är så vanligt i Göteborg – dessutom blåser det horisontella kulingvindar. Redan här börjar jag inse att dagen nog inte kommer att fortlöpa helt smärtfritt.
Snökaoset
Som vanligt räcker det med lite snö för att lamslå hela kollektivtrafiken och jag anländer kraftigt försenad till busscentralen, bara för att få reda på att flygbussen inte går. Det verkar som jag redan efter en halvtimme måste överskrida resebudgeten med en taxiresa, sådan tur är dyker det upp en tjej som är i samma situation och också måste ut till flygplatsen. Planet till Stansted flyger från Säve och inte från Göteborgs stora flygplats Landvetter. I efterhand var det ett smart val eftersom Landvetter inledningsvis ställde in all trafik. Självklart är taxibolagen överbelastade och det går således inte att få tag på en enda bil. En timme till planet lyfter och nu börjar det bli stressigt. Vi lyckas till slut övertala en chaufför att låta oss gå före nästa samtal från taxiledningen och det verkar som att vi skall hinna trots allt. På väg ut till flygplatsen passerar vi två bilar och två bussar i diket och frågan om planet över huvud taget kan lyfta börjar verkar berättigad.
Efter att planet har fått gå ner i Jönköping för att kunna släppa av sina passagerare görs ett nytt försök runt middagstid och tre timmar försenad sitter jag på flyget till England. Efter diverse tågtransfers välkomnar mig Liverpool med stormvindar och hagel, men i alla fall ingen snö. Hotellet, som uppfördes i samband med sjösättningen av Titanic, såg utifrån ut som rena lyxkomplexet, men väl inne motsvarade det uppfattningen om engelska hotell bättre. Heltäckningsmattor överallt - somliga rum hade det även i badrummet...hygieniskt... - och när man gick genom korridorerna med velourtapeter fick man helt klart en känsla av "The Shining". Under hela vistelsen hoppades jag få stöta på ett Evertonfan i slow-motion-hissen bara för att få lägga one-linern: Going down?
Matchdag
I isande motvind rör sig ett tappert sällskap från Liverpool centrum ut mot Anfield. Jag vet inte om vädret spelar in, eller om alla helt enkelt är inne och laddar inför matchen, men gatorna är helt öde tills vi efter en knapp timme kommer fram till kvarteren runt Anfield. Den första anhalten blev The Albert och utifall att någon nu hade tvivlat på vilket lag som skulle spela match, behövde de inte göra det längre. I samma ögonblick som vi steg över tröskeln och klämde oss längre in på puben var det verkligen som att kliva in på stället "where everybody knows your name". The Albert var knökfullt med supportrar iklädda matchtröjor, halsdukar och mössor i alla tänkbara uppsättningar. En svag doft av rök och "gammalt" gav intrycket att puben inte hade förändrats ett dugg de senaste 30 åren. Det intrycket förstärktes när man lyfte blicken uppåt väggarna och taket, där en tröja signerad av Roger Hunt 1966, en minst sagt chanserad flagga refererande till någon match mot italienskt motstånd på 70-talet, en CCCP-tröja, gamla fotografier etc. hängde.
Längst in i lokalen satt de riktiga stamgästerna och tog upp Liverpoollåt efter Liverpoollåt. Vi lyckades efter stort besvär ta oss fram till bardisken och medan vi inmundigade våra öl hängde vi på allteftersom vi kunde texten. Det blev Red and white Kop, Scouser Tommy, A Liverbird upon my chest, We love you Liverpool, Gérard Houllier och säkert någon jag har glömt. Trots att jag sällan, för att inte säga aldrig, har känt en sådan stark samhörighet som just då, var vi tvungna att röra på oss. Vi skulle även hinna med ett besök på The Arkles - en annan supporterpub i grannkvarteret - där vi följde slutet av matchen Manchester United - Aston Villa. En bättre uppvärmning hade gått att få, men nu var det dags att gå in på Anfield och jag slapp faktiskt undan visitering, även om jag nu hade lämnat kameran på hotellet. Jag hittade min plats nära hörnflaggan på motsatt sida av The Kop och lämnade innerplan tillfälligt för att beställa en "Scouser Pie". Den var väl så där, men jag hade kunnat äta det mesta vid det laget.
Sedan följde mitt livs näst kallaste upplevelse. Hela dagen hade vi till och från varit ute i kuling- till stormvindar och nu skulle man sitta still i nästan två timmar i säten som dessutom var ganska små. Det var så kallt att jag satt och skakade (bokstavligt talat) nästintill hela matchen. Jimmy som hade platsen intill kan intyga om ni inte tror mig. Det var inte bara sätena som var små, över huvud taget kändes hela Anfield mindre än vad jag hade tänkt mig. Det var ju nästan som man kunde ta på den andra långsidan. Men det är klart, en av anledningarna till stämningen på engelska fotbollsarenor är ju att man sitter ända ner till gräsmattan. Inga löparbanor, längdhoppningsgropar, korvkiosker eller annat tjafs.
Evertonklacken hade av naturliga själv släppts in först och de var de som hördes mest, medan platserna runtom planen sakta började fyllas med hemmasupportrar. Det dröjde dock tills en kvart före avspark innan man kunde tala om att det började bli fullt. Spelarna var ute och värmde upp till publikt bifall innan de vände ner i omklädningsrummet för en sista peppning följt av inmarsch. För varje Liverpoolsupporter torde det vara onödigt att beskriva känslan av att för första gången stå på ett fullsatt Anfield med lyft halsduk och stämma in i You’ll Never Walk Alone.
En del åskådare var liksom vi drop-in-besökare, men de flesta är förmodligen mer frekventa besökare. Om inte annat kunde man gissa att de äldre herrarna med utpräglad Liverpooldialekt, som kommenterade i stort sett vartenda moment, hade sett ett par matcher. "Well done Danny lad", "get in the box you lazy twat" och liknande haglade runt oss och inte blev det bättre under den pinsamt svaga första halvleken. Du kan läsa om själva matchen annorstädes så jag tänker bara lite kort nämna ett par saker. Så här i "verkligheten" syntes det ännu tydligare vilken jätte i försvaret Sami Hyypia är och han och Stephane Henchoz förlorade förmodligen inte en nickduell under hela matchen. Jag satt perfekt i linje med Evertons ledningsmål och det kändes aningen billigt. Thomas Radzinski hamnade helt omarkerad och Chris Kirkland måste ha stått på fel fot eftersom han inte ens verkade försöka slänga sig till vänster och ta det inte direkt hårda skottet. Nicolas Anelka var den som slet bäst i hemmalaget före paus och fransmannen fick passande nog göra Liverpools enda mål den här eftermiddagen. Även om resultatet under ett par timmar hade underordnad betydelse hade det varit rejält snopet att inte få uppleva ett Liverpoolmål. Men 71 minuter efter avspark exploderade Anfield i ett rött och vitt publikhav.
En kväll på sta´n
Efter matchen var det dags att få sig en matbit och vi valde en asiatisk restaurang. Det visade sig snart att restaurangen inte hade något tillstånd för att få sälja alkohol, men det hade den driftige ägaren löst på sitt eget sätt. Han föreslog att vi helt enkelt gick ut till en närliggande butik och köpte öl, vin eller vad vi nu ville dricka till maten och sedan tog med det tillbaka. Sagt och gjort, en av oss gick lite längre ner på gatan och inhandlade våtvaror till hela sällskapet. Restaurangen var ganska tom när vi kom, men snart var det i stort sett fullsatt och vi insåg att en del gäster hade varit med förr, när de halade upp medhavda vinflaskor och korkskruv. En smart, om än inte helt laglig, affärsidé.
På kvällen var det dags att testa nattlivet i Liverpool och man kunde inte undvika att lägga märke till hur lättklädda alla var trots ovädret. Förklaringen fick vi ganska snart då det visade sig att ingen av klubbarna hade garderob. Man kände sig snabbt ganska osmidig släpandes på sin vinterjacka inomhus. Jag skulle vidare kunna ägna ett kapitel åt de engelska tjejerna, men det lämnar jag därhän. En nästan större chock än att Everton fixade en poäng kom klockan två på natten när samtliga nattklubbar stängde. Jag trodde allt att nattlivet i en engelsk storstad skulle vara vildare. Jag menar, GG i Uddevalla stänger ju klockan två!
Rundtur på Anfield
Söndagen inleddes med en guidad tur inne på Anfield och Liverpoolmuseet. Vi fick följa spelarnas väg från bussen utanför arenan till planen inne på Anfield och kunde se att omklädningsrummen inte direkt var några lyxhotell, att spelargången var smalare än vad den ser ut på TV, vilken stol Gérard Houllier sitter i på matchdagen osv. Guiden berättade vidare hur omständligt det var att få upp kameror, och för den delen kommentatorer, till kommentatorbåset. Kamerorna tog tre timmar att vinschas upp och kommentatorerna hade två val för att ta sig till samma ställe. Antingen fick de klättra upp på Anfields tak och ta sig in utifrån (inte att rekommendera en blåsig dag) eller så fick de välja att klättra uppför en stege i mitten längst upp på ena långsidan och sedan krypa genom ett en meter högt loft till för att komma fram.
Som en utskjutande terrass ovanför ena långsidan ligger VIP-logerna, vilka kan hyras för 35 000 pund om året, om någon av er skulle sitta inne med de summorna. Även om du nu skulle ha pengarna är väntetiden ändå flera år. En av logerna hyrs under en tolvårsperiod av en kille som hade turen att vinna på lotteriet. Till skillnad från allt kostymfolk var det här en "äkta" supporter som lär ha satt färg där uppe när han tränger in sina polare under matchdag.
Rundturen avslutades i museet där man kunde se matchtröjor, fotografier, vimplar och pokaler från svunna tider samt läsa anekdoter från slutet av 1890-talet fram till idag. Efter det var det dags för en tur i Liverpoolshopen och när man klev in där tindrade förmodligen ögonen på en som ett barns på julafton. En hel affär fylld med Liverpooltröjor, Liverpoolplånböcker, Liverpoolmuggar, Liverpoolwhiskeyglas, ja ni fattar. Det fanns till och med speciella Liverpooltoblerone. Trots att man försökte att undvika det mest onödiga gick det några hundralappar, om man säger så.
Hemfärd
På eftermiddagen tog några av oss en promenad ner till Albert Dock och såg ligacupfinalen på ett litet ställe kallat The Pumphouse Inn. Gamle Liverpoolmålvakten Brad Friedel gjorde en jättematch och såg till att hans Blackburn kunde ta hem pokalen. Sista kvällen avnjöts hockeyfinalen i OS, där vi ju gärna hade sett Sverige som ett av lagen, på en folktom pub – hockey är ju inte engelsmännens stora passion – följt av en soft efterfest i hotelloungen. Hotellbaren hade i alla fall öppet till tre, trots att det var söndag. En grupp engelsmän samlades vid halvtretiden runt flygeln och körde Beatleslåtar och You’ll never walk alone.
Ett sista besök i souvenirshopen nästa morgon innan det var dags att hoppa på 10:45-tåget mot London och trots att hemresan flöt på utan problem dröjde det tio timmar innan jag var tillbaka i min lägenhet, ganska så utmattad. Tyvärr upptäckte jag att mitt drag att skydda matchbiljetten i ett ointressant reklamblad hade lett till att biljetten blev kvar på hotellrummet. Men det lär jag nog bara gräma mig över de närmaste två åren.
Jag tar och avslutar med några rader ur en Kinkslåt till vilken Ray Davies fick inspiration efter en sen vistelse på Liverpools tågstation (han förlade dock handlingen till London för att inte förknippas med Beatlemanian, därav Waterloo):
"As long as I gaze on Waterloo Sunset,
I am in paradise"
Och till "paradiset" återvänder vi gärna.
-----------------------------------------------
Jag kan omöjligt ha fått med samtliga detaljer, vare sig från Liverpool eller Anfield, men har du några frågor så hör av dig på: mattias.herner@liverpoolsweden.com
