"Uddlöst Liverpool ute ur Champions League"
Rubrikerna var klara och väntade bara på att tryckas, tyvärr fick inte fotbollseuropa som det ville och Liverpool visade än en gång att med allt att förlora har man också allt att vinna.
Jag skrev efter den förra säsongen att det var först när Liverpool spelade med kniven mot strupen som laget visade sin fulla kapacitet. Det vill säga i avgörande cupmatcher och under ligaavslutningen, då vi i stort sett var tvungna att vinna varenda match för att kvala in till Champions League. Jag tänkte på det före och inte minst efter gårdagens möte med Roma. Det här var den första matchen den här säsongen som vi var tvungna att vinna. Ett oavgjort resultat i FA-cupen ger omspel och inte ens matchen på Old Trafford i ligan handlade om ett definitivt avgörande. Men det gjorde mötet med Roma igår. Vinst, helst med två mål, var allt som räknades.
Vidareavancemang - en bonus
Inte för att jag hade sett säsongens Champions Leaguedeltagande som ett fiasko om vi endast hade nått 1-1 igår kväll. Även om förra säsongens UEFA-cupäventyr har givit oss viss rutin såg jag andra gruppspelsfasen som ett realistiskt mål och med tanke på lottningen tror jag att de flesta fansen hade sett insatsen som godkänd. Nej, jag var inte särskilt nervös inför matchen igår. Att totalt ha vunnit endast tre av elva matcher i Champions League och ändå ha chansen till avancemang kvar såg jag som en ren bonus. Lite som extranummer efter en bra konsert som går mot sitt slut, när bandet plötsligt som sista ordinarie sista nummer, trots en skadad bassist (okej, aningen konstruerat) ger allt i en fantastisk urladdning. Extranumren kommer sedan bara som grädde på moset.
Fullt ös, medvetslös
Det var uppenbart att om vi skulle lyckas med att besegra Roma utan Michael Owen, Dietmar Hamann (Nicolas Anelka och andra) krävdes antingen att ett par spelare gjorde extraordinära insatser eller, vilket blev fallet, att laget visade hundraprocentig inställning över hela planen och under hela matchen. För en gångs skull fick vi se Liverpool inleda en match på Anfield som ett hemmalag. Mötet med Newcastle kan väl sägas falla inom den kategorin, liksom matchen mot Southampton, även om vi då inte lyckades hålla i spelet mer än under inledningen. Med "hemmalag" menar jag att vi lyfter upp laget och pressar motståndarna redan vid deras straffområde. Det är då man vinner andra- och tredjevågen och återerövrar bollen. Liverpool inledde matchen mot Roma som snudd på besatta och italienarna hann aldrig fatta vad som träffade dem. Under den första femtonminutersperioden fick vi också se hur inspirerade Jari Litmanen och Vladimir Smicer kan vara när vi håller bollen på marken och spelar oss fram till avslut.
Litmanens straffmiss mot Aston Villa lär vara hans första i karriären och att finnen skulle missa två raka "fanns liksom inte". Vi hade fått precis den starten vi hade hoppats på och åtminstone en del nervknutar släppte säkert hos hemmaspelarna. Roma hämtade sig successivt efter den inledande chocken och avslutade den första halvleken klart bäst, faktum är att man tackade och tog emot för halvtidsvilan, då det syntes att en del spelare i hemmalaget började krokna.
Vi gör spelmässigt inte en bragdmatch, men ordet bragd förknippas sällan med finess. Faktum är att när Roma några minuter efter paus får i gång sitt kortpassningsspel, medan Liverpool inte har skapat något på ett bra tag, börjar åtminstone jag oroa mig för att urladdningen i början av matchen skall straffa sig. Liverpool löser det här genom att gå in aningen hårdare i närkamperna och skruva upp det höga tempot ännu ett snäpp. Fem minuter efter paus och en bit framåt spelas matchen i ett fruktansvärt tempo och då även känslorna börjar koka över känns det som att en tvåfotstackling hänger i luften. Domaren gör i det här läget mycket klokt i att ta fram det första kortet och när Emile Heskey nickar in 2-0 sjunker matchtempot lite av sig självt.
Riise och ros
Jerzy Dudek gör kanske sin svagaste insats sedan han kom till Liverpool, men håller ändå nollan mot Roma, det är väl ett kännetecken för en bra målvakt - och ett bra försvar. Trots ett par överilade långskott tycker jag att John Arne Riise tillför offensiven mer än Litmanen sett till hela matchen och tillsammans med Heskey får Riise min MOTM. Men tisdagens seger handlade inte om individuella prestationer, utan om en gedigen laginsats.
Att återse Gérard Houllier var lite som att träffa en gammal släkting som man inte har sett på ett tag – aningen magrare och lite mer tärd. Samma leende och glädje som alltid, dock. Det sägs att när man väl har fått upp smaken för något, så vill man bara ha mer och jag talar nog för samtliga som besökte derbyt i februari att det inte var utan att man fick "hemlängtan" när man såg den underbara stämningen på läktarna. Med tanke på hur det brukar låta även när det inte hörs på TV:n kan man bara drömma om hur öronbedövande ljudnivån stundtals måste ha varit igår, när det även gick fram i rutan. Och alla räksmörgåsätare, VIP-representanter och ni som har klagat på att det inte längre är stämning på fotbollsmatcher hoppas jag såg matchen igår och lät TV:n vara på tillräckligt länge för att hinna se slutbilden av The Kop efter slutsignalen. Jag kände mig helt klart extra stolt när fansen gav matchen en sådan fantastisk inramning.
Absolut objektivitet
Tyckte dessutom att det här kunde vara ett bra tillfälle att ta upp det här med kommentatorer och matchreferat. Fredrik fick en del kritik för att han var lite för neutral i sin rapport. Med risk för att redaktionen kommer att bli anklagad för att hålla varandra om ryggen måste jag säga att trovärdigheten inte direkt ökar om man släpper på objektiviteten varenda gång man gör en stormatch. Det ligger i sakens natur att man inte kan hålla på ett lag och samtidigt vara opartisk. Dessutom är (väl?) vår uppgift att skildra matchen i första hand ur Liverpools perspektiv. När Arsenal anfaller väljer vi kanske att skildra attacken ur Stephane Henchoz snarare än Thierry Henrys synvinkel. På samma sätt väljer vi att fokusera på Owens förehavande, snarare än Alpays, när Liverpoolforwarden rusar mot mål. Oftast handlar det om att välja aktiv i stället för passiv form och kan knappast kallas för partiskhet. Dessutom, det är ju därför du kan läsa matchrapporter från båda lägren här på svenskafans och hitta din egen sanning någonstans mittemellan.
Vad många inte tycks inse är att risken när man refererar eller kommenterar sitt favoritlag, är inte att man öser onödigt mycket beröm över sina "gullegrisar", utan att man är alldeles för kritisk. Man har sett tillräckligt många matcher för att kunna varenda spelares specialfint, hur de tar emot bollen, när de gjorde hattrick och så vidare. Det de gör okej, eller bra, tar man för givet och utelämnar, medan man gärna pekar på vad de kunde ha gjort bättre. Ankan Parmström har till exempel sagt att det svåraste som finns är att kommentera AIK, eftersom han är alldeles för kritisk mot det laget han själv stöder. Ger han för mycket beröm är folk å andra sidan på honom för det, vilket är den andra sidan av kommentatorsdilemmat. Anledningen till att jag nämner det här är för att jag tror att det är det som Billy Lansdowne "lider" av. Det verkar som att Englands dåliga prestationer i de senaste EM- och VM-slutspelen tvunget måste tas ut över varenda engelsk lag han kommenterar.
Lansdowne lyckas vända även det minsta positiva till något negativt och kryddar matchen med glada tillrop som: "det är den typen av straff Liverpool får på Anfield", "Gerrard ger allt och så är han också ofta skadad", "det är ingen vidare match vi har bjudits på" och liknande. Det här var trots allt Liverpools bästa framträdande i Champions League så här långt, möjligtvis med undantag av Dortmund hemma. Så här har det varit i varenda match jag har hört honom kommentera – och det gäller faktiskt inte enbart Liverpool – och det som i mina ögon gör en riktigt bra kommentator är att vederbörande kan få en inspelning av gräs som växer att verka fängslande, inte att få en halvdan match att te sig genomrutten. Så Viasat Sport, skaffa någon annan eller se till att Mr Lansdowne skärper sig.
Fult så det förslog
Jag är inte riktigt klar än. Fabio Capello, hur mycket Gucci, Versace, eller vilka det nu än är som betalar dig för att du skall bära deras glasögon, ger dig - det är inte värt det. Du ser ut som en blandning mellan Elton John och Dame Edna och det är ingen komplimang. För en tränare med sådant kunnande och sådan respekt är det som att leda laget från bänken med stentvättade jeans och Stetsonhatt.
-------------------------------------------------
Slutligen. När det på papperet bästa laget alltid vinner och logiken ständigt segrar inom idrotten, kommer det inte längre att finnas något intresse. Eller för att citera en av Liverpoolfansens oräkneliga banderoller: "The will to win is more important than the skill to win." Det var gårdagens match ett bevis på lika gott som något.
