Dålig match, men jag begär inte mer
Ingen strålande match spelmässigt, men det hade jag varken förväntat mig eller begärt. Därför hittar jag trots allt en del positivt i matchen, förutom resultatet.
Att Liverpool, efter urladdningen mot Roma i tisdags, som innebar stor påfrestning både psykiskt och fysiskt, skulle ha svårt att få igång något vårdat spel var ingen överraskning för mig.
Min teori är att på samma sätt som det var en fördel för oss att möta Roma, efter att dessa hade pulveriserat värsta konkurrenten Lazio någon vecka innan, så var också svårt för oss att ladda om batterierna efter urladdningen vi hade för fem dagar sedan.
Detta har jag alltså full förståelse för, men efter matchen så känner jag ändå att det fanns glädjeämnen förutom resultatet. För trots att spelet inte lossnar så står vi upp hela matchen och ger aldrig bort en millimeter gratis.
Visst, Chelsea är det bättre laget, det är jag den förste att erkänna, men det kändes idag som om vi var förberedda på att spelet skulle gå trögt och vi använda oss därför av det enda alternativet – blåstället.
Att vi dessutom lyckas forcera i slutet, efter två offensiva byten, trots att vi har haft stora svårigheter med spelet så långt, är starkt och tyder på självförtroende såväl som vinnarinstinkt.
Gerard Houllier pratade redan i början av sin vistelse i Liverpool om hur avbytarna spelade en mycket viktig roll i en match. Han var noga med att göra avbytarna medvetna om hur viktiga deras roller var och flera gånger vände Houllier mycket riktigt matchbilden till Liverpools fördel genom några väl genomtänkta byten.
Idag är det visserligen ingen avbytare som spelar fram eller gör målet (jag räknar alltså inte Vladimir Smicer som en inhoppare här), men visst fick Liverpool äntligen tag om mittfältet först när Michael Owen och Jari Litmanen kom in och den sistnämnde ligger dessutom bakom det anfall som senare resulterar i målet.
Annars var ju inte tempot påfallande högt i matchen. Men det smällde ordentligt i närkamperna och stämningen blev emellanåt lite irriterad.
Det märks tydligt att varje misstag kan bli ödesdigert så här i slutet på ligan.
Det var ju också för andra gången under den här säsongen som Smicer frälser oss med ett volleyskott. Denna stramade dock betydligt mer i nätmaskorna än den mot Dortmund och jag undrar om ”Vladi” någonsin skjutit så hårt förut.
Tjecken fick ju inte starta matchen och det förstår jag eftersom matchbilden förmodligen blev som Houllier och Phil Thompson förställt sig.
Nu kom det i alla fall något gott ur Steven Gerrards skada, men den är helt klart mycket oroande.
Med både Steven och John Arne Riise på skadelistan så är det bara att hoppas på att Patrik Berger och Nick Barmby börjar känna sig fräscha igen för nu börjar det likna fjolårssäsongen igen när alla matcher plötsligt får cup-karaktär.
Inte många röda spelare förmådde idag att resa sig ur mängden, men backlinjen är återigen stabil. Mittlåset fungerar utmärkt och Sami Hyypiä har under den här säsongen bara blivit bättre och bättre.
Emile Heskey sliter också oerhört mycket idag och jag tycker att han agerar precis som han ska i en match av den här typen. När vi får svårt att sätta igång något spel efter backen så tar han på sig bollmottagarrollen, som han blir allt bättre på förövrigt, och håller i bollen i anfallet så att vi kan flytta upp laget.
Danny Murphy sliter också mycket idag. Passningsspelet stämmer väl visserligen inte för Danny heller idag, men han visar att han är en komplett fotbollsspelare som lika gärna kan ta steget in i banan och uträtta ett mycket bra arbete som slitvarg.
Var det någon som skulle ersätta Steven Gerrard i landslagstruppen så var det givetvis Danny.
Frågan är bara. Vilket företag betalar ”Svennis” för att ta ut Danny Mills??
Till sist. Som en blixt från klar himmel kom Smicers kanon. Plötsligt exploderade Anfield efter att ha varit förvånansvärt tyst. Berodde tystnaden på det mediokra spelet eller börjar fansen inse allvaret?
Nu gäller det att inte vika ner sig i fortsättningen heller.
Stefan Elofsson - pool@winningteam.com -
